November
Thursday 14 August 2008 photo 1/1
![För er som orkar läsa!
Inte för att jag är väärsta attention whore människan.
Även om jag vet att folk finns för mig när jag vill prata, är jag ingen som varken vill
prata lr störa. Så jag vänder mig till att skriva när de blir för mkt att hålla inom mig :/ Men att känna sig oälskad av sin pappa, oönskad... som om man bara vore luft och att allt annat i världen vore viktigare än hans dotter, det känns i långt inne i hjärtat.
Att flytta nu på söndag, kmr bli både spännande och totalt jävla fel...
Att bara sticka från mina vänner, att dom ber mig att stanna. Det får mig att få dåligt samvete. Är det fel att jag följer mina drömmar? Följer mina drömmar genom att börja jobba med djur, att rädda de som alltid funnits för mig, som alltid tröstat mig när jag vart nere. Det är min dröm.
Att bevisa för mig själv, att jag har haft rätt hela tiden. Att människor är svin som
borde behandlas som sådana. Jag vet att inte alla är såna, men jag tar inga risker,
och dom riskerna jag redan har tagit, har satt sina spår.
Att växa upp med en pappa som har alkohol problem, har de flesta barn gjort. Men även om man har en sak gemensamt, så har man aldrig tankar och känslor gemensamt. Det har vart ett jävla helvete för mig när jag va liten. När man va som minst, brydde man sig inte så mkt, det tillhörde liksom vardagen. Att se sin pappa vingla omkring, spela hög musik och skälla på mamma. Det var många sömnlösa nätter då vi bodde i Angered. Var det inte pappa som spela hög musik, var det alltid grannen.
Men även från den tiden har jag bra minnen, tror t o m att jag har mer bra än dåliga. Eftersom man inte fattar så mkt när man är såpass liten. Vid 6 - 7 års åldern flyttade vi, till Anneberg utanför Göteborg. Jag kmr ihåg att när vi körde upp för den lilla
backen till vårt nya hus, blev jag glad. För jag hade aldrig sett ett sånt vackert hus
förut, inte med tanke på att vi bodde i Angered bland alla lägenheter. Vi hade endast två nära grannar, sen hade vi en nedanför den långa backen.
I det där underbara vackra huset, finns det väldigt många dåliga minnen. Men även bra. I detta läget är det tyvärr mer dåliga än bra. Ungefär i samma veva som vi flyttade in, flyttade min kusin in i närheten. Och så fort som mamma tyckte att de blev för mkt hemma, skickade hon mig till Sandra. En bra bild jag har utav det stället, är när det har blivit strömavbrott, och hela familjen sitter och spelar Monopol. Och när strömmen väl kmr tillbaka, så sitter vi kvar, spelar tills klockar blir över barnet.
Ett annat inte lika trevligt minne, är när mamma å pappa bråkar [ som vanligt ] och pappa skriker om skilsmässa och att han ska ta allt guld. I hörnskåpet i köket ligger tre påsar guld, men han hittar bara två påsar. Snabbt anklagar han min bror, som han alltid har gjort, han anklagar honom för stöld! Vilket jag vet att min bror aldrig skulle göra.
Han tänder en cigg, och säger att han ska åka iväg och bränna upp hans moppe.
Jag springer med ut, och skriker gråtandes till honom att han är ett svin, ett fylle
svin och att jag hatar honom. Han åker iväg och jag går in.
<br](http://cdn07.dayviews.com/17/_u1/_u6/_u5/_u6/_u1/u165616/52750_1218654386/For_er_som_orkar_lasa_Inte_for_att_jag_ar_vaarsta_attention_whore_manniskan_Aven_om_jag_vet_att.jpg)
|
För er som orkar läsa!
Inte för att jag är väärsta attention whore människan.
Även om jag vet att folk finns för mig när jag vill prata, är jag ingen som varken vill
prata lr störa. Så jag vänder mig till att skriva när de blir för mkt att hålla inom mig :/ Men att känna sig oälskad av sin pappa, oönskad... som om man bara vore luft och att allt annat i världen vore viktigare än hans dotter, det känns i långt inne i hjärtat.
Att flytta nu på söndag, kmr bli både spännande och totalt jävla fel...
Att bara sticka från mina vänner, att dom ber mig att stanna. Det får mig att få dåligt samvete. Är det fel att jag följer mina drömmar? Följer mina drömmar genom att börja jobba med djur, att rädda de som alltid funnits för mig, som alltid tröstat mig när jag vart nere. Det är min dröm.
Att bevisa för mig själv, att jag har haft rätt hela tiden. Att människor är svin som
borde behandlas som sådana. Jag vet att inte alla är såna, men jag tar inga risker,
och dom riskerna jag redan har tagit, har satt sina spår.
Att växa upp med en pappa som har alkohol problem, har de flesta barn gjort. Men även om man har en sak gemensamt, så har man aldrig tankar och känslor gemensamt. Det har vart ett jävla helvete för mig när jag va liten. När man va som minst, brydde man sig inte så mkt, det tillhörde liksom vardagen. Att se sin pappa vingla omkring, spela hög musik och skälla på mamma. Det var många sömnlösa nätter då vi bodde i Angered. Var det inte pappa som spela hög musik, var det alltid grannen.
Men även från den tiden har jag bra minnen, tror t o m att jag har mer bra än dåliga. Eftersom man inte fattar så mkt när man är såpass liten. Vid 6 - 7 års åldern flyttade vi, till Anneberg utanför Göteborg. Jag kmr ihåg att när vi körde upp för den lilla
backen till vårt nya hus, blev jag glad. För jag hade aldrig sett ett sånt vackert hus
förut, inte med tanke på att vi bodde i Angered bland alla lägenheter. Vi hade endast två nära grannar, sen hade vi en nedanför den långa backen.
I det där underbara vackra huset, finns det väldigt många dåliga minnen. Men även bra. I detta läget är det tyvärr mer dåliga än bra. Ungefär i samma veva som vi flyttade in, flyttade min kusin in i närheten. Och så fort som mamma tyckte att de blev för mkt hemma, skickade hon mig till Sandra. En bra bild jag har utav det stället, är när det har blivit strömavbrott, och hela familjen sitter och spelar Monopol. Och när strömmen väl kmr tillbaka, så sitter vi kvar, spelar tills klockar blir över barnet.
Ett annat inte lika trevligt minne, är när mamma å pappa bråkar [ som vanligt ] och pappa skriker om skilsmässa och att han ska ta allt guld. I hörnskåpet i köket ligger tre påsar guld, men han hittar bara två påsar. Snabbt anklagar han min bror, som han alltid har gjort, han anklagar honom för stöld! Vilket jag vet att min bror aldrig skulle göra.
Han tänder en cigg, och säger att han ska åka iväg och bränna upp hans moppe.
Jag springer med ut, och skriker gråtandes till honom att han är ett svin, ett fylle
svin och att jag hatar honom. Han åker iväg och jag går in.
Mamma undrar vart han har tagit vägen med moppen, jag pekar mot vägen ner mot den stora vägen. Vi åker iväg i bilen, det är kolsvart ute och man ser inte mkt.
När vi är halvvägs i den långa backen, ser jag moppen ligga till höger om vägen, jag tror inte jag andades under den tiden, och allt gick liksom i slow motion. Min blick gick mot mitten utav vägen, där ligger min pappa. På mage, och stirrar upp mot bilen. Hans ansikte är fullt med blod, och hans blick gick rakt in i mina ögon, i min själ. Det kändes som om han sa förlåt, genom blicken, jag kan inte förklara hur djup den va. Jag har alltid sett hat och en stor mur i min pappas ögon, men då, va de som om muren brast inom några enstaka sekunder. Det kanske inte låter så farligt, men att vara ett barn, å se detta. Kan ju iaf säga att jag mådde dåligt över detta i flera år.
Lr när jag å pappa bodde i Asserdal, när mamma å pappa flyttat isär. Då bråkade jag å pappa, å han kasta ut min mobil och bad mig att gå, han var våldsam emot mig och jag sprang gråtandes ut i mörkret, som tur va, va de ganska varmt. Jag fick med mig
hem telefonen, för vart skulle jag gå mitt ute i skogen? Jag ringde min kompis som bodde en bit längre ner på vägen. Jag försökte få fram ord, men jag skakade av rädsla för att min pappa skulle komma ut och jaga mig. Jag visste va min pappa va kapabel till men jag visste aldrig va han kunde göra som han inte redan hade gjort. Jag började gå nedåt vägen för att möta upp min kompis Jossan som kom på cykel. Varje halv minut, tittade jag bakom mig för att se om han kom efter mig. När jag såg Jossan komma på cykeln nedför den lilla backen, började jag gråta, och jag ville inte släppa henne när jag väl kramat om
henne.
Detta är två saker som har hänt när de gäller min pappa.
Sen jag flyttade till anneberg, har jag varit mobbad i skolan till årskurs 6.
då jag fick en egen stil, och fick ryktet att jag va ett problembarn och slogs.
Med allt detta jag har vart me om, så har de hänt ganska mkt i mitt psyke med.
Och jag kan säga att även idag, kämpar jag med att försöka få mig själv att må bra.
Men att jag hatar människor, och litar inte på ngn.
Tack och puss till dom som orkade läsa hela...!
Inte för att jag är väärsta attention whore människan.
Även om jag vet att folk finns för mig när jag vill prata, är jag ingen som varken vill
prata lr störa. Så jag vänder mig till att skriva när de blir för mkt att hålla inom mig :/ Men att känna sig oälskad av sin pappa, oönskad... som om man bara vore luft och att allt annat i världen vore viktigare än hans dotter, det känns i långt inne i hjärtat.
Att flytta nu på söndag, kmr bli både spännande och totalt jävla fel...
Att bara sticka från mina vänner, att dom ber mig att stanna. Det får mig att få dåligt samvete. Är det fel att jag följer mina drömmar? Följer mina drömmar genom att börja jobba med djur, att rädda de som alltid funnits för mig, som alltid tröstat mig när jag vart nere. Det är min dröm.
Att bevisa för mig själv, att jag har haft rätt hela tiden. Att människor är svin som
borde behandlas som sådana. Jag vet att inte alla är såna, men jag tar inga risker,
och dom riskerna jag redan har tagit, har satt sina spår.
Att växa upp med en pappa som har alkohol problem, har de flesta barn gjort. Men även om man har en sak gemensamt, så har man aldrig tankar och känslor gemensamt. Det har vart ett jävla helvete för mig när jag va liten. När man va som minst, brydde man sig inte så mkt, det tillhörde liksom vardagen. Att se sin pappa vingla omkring, spela hög musik och skälla på mamma. Det var många sömnlösa nätter då vi bodde i Angered. Var det inte pappa som spela hög musik, var det alltid grannen.
Men även från den tiden har jag bra minnen, tror t o m att jag har mer bra än dåliga. Eftersom man inte fattar så mkt när man är såpass liten. Vid 6 - 7 års åldern flyttade vi, till Anneberg utanför Göteborg. Jag kmr ihåg att när vi körde upp för den lilla
backen till vårt nya hus, blev jag glad. För jag hade aldrig sett ett sånt vackert hus
förut, inte med tanke på att vi bodde i Angered bland alla lägenheter. Vi hade endast två nära grannar, sen hade vi en nedanför den långa backen.
I det där underbara vackra huset, finns det väldigt många dåliga minnen. Men även bra. I detta läget är det tyvärr mer dåliga än bra. Ungefär i samma veva som vi flyttade in, flyttade min kusin in i närheten. Och så fort som mamma tyckte att de blev för mkt hemma, skickade hon mig till Sandra. En bra bild jag har utav det stället, är när det har blivit strömavbrott, och hela familjen sitter och spelar Monopol. Och när strömmen väl kmr tillbaka, så sitter vi kvar, spelar tills klockar blir över barnet.
Ett annat inte lika trevligt minne, är när mamma å pappa bråkar [ som vanligt ] och pappa skriker om skilsmässa och att han ska ta allt guld. I hörnskåpet i köket ligger tre påsar guld, men han hittar bara två påsar. Snabbt anklagar han min bror, som han alltid har gjort, han anklagar honom för stöld! Vilket jag vet att min bror aldrig skulle göra.
Han tänder en cigg, och säger att han ska åka iväg och bränna upp hans moppe.
Jag springer med ut, och skriker gråtandes till honom att han är ett svin, ett fylle
svin och att jag hatar honom. Han åker iväg och jag går in.
Mamma undrar vart han har tagit vägen med moppen, jag pekar mot vägen ner mot den stora vägen. Vi åker iväg i bilen, det är kolsvart ute och man ser inte mkt.
När vi är halvvägs i den långa backen, ser jag moppen ligga till höger om vägen, jag tror inte jag andades under den tiden, och allt gick liksom i slow motion. Min blick gick mot mitten utav vägen, där ligger min pappa. På mage, och stirrar upp mot bilen. Hans ansikte är fullt med blod, och hans blick gick rakt in i mina ögon, i min själ. Det kändes som om han sa förlåt, genom blicken, jag kan inte förklara hur djup den va. Jag har alltid sett hat och en stor mur i min pappas ögon, men då, va de som om muren brast inom några enstaka sekunder. Det kanske inte låter så farligt, men att vara ett barn, å se detta. Kan ju iaf säga att jag mådde dåligt över detta i flera år.
Lr när jag å pappa bodde i Asserdal, när mamma å pappa flyttat isär. Då bråkade jag å pappa, å han kasta ut min mobil och bad mig att gå, han var våldsam emot mig och jag sprang gråtandes ut i mörkret, som tur va, va de ganska varmt. Jag fick med mig
hem telefonen, för vart skulle jag gå mitt ute i skogen? Jag ringde min kompis som bodde en bit längre ner på vägen. Jag försökte få fram ord, men jag skakade av rädsla för att min pappa skulle komma ut och jaga mig. Jag visste va min pappa va kapabel till men jag visste aldrig va han kunde göra som han inte redan hade gjort. Jag började gå nedåt vägen för att möta upp min kompis Jossan som kom på cykel. Varje halv minut, tittade jag bakom mig för att se om han kom efter mig. När jag såg Jossan komma på cykeln nedför den lilla backen, började jag gråta, och jag ville inte släppa henne när jag väl kramat om
henne.
Sen jag flyttade till anneberg, har jag varit mobbad i skolan till årskurs 6.
då jag fick en egen stil, och fick ryktet att jag va ett problembarn och slogs.
Med allt detta jag har vart me om, så har de hänt ganska mkt i mitt psyke med.
Och jag kan säga att även idag, kämpar jag med att försöka få mig själv att må bra.
Men att jag hatar människor, och litar inte på ngn.
Comment the photo
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insidioushunter/252598964/
Visa toppen
Show footer