Ibland är hjärnan lite knasig.. För jag menar, varför får man panik och nästan slår av killens handled när han lägger handen på kinden?
Eller.. Eh.. Är det bara jag som lider av det problemet?

Och varför blir jag lika nervös som glad så fort han tittar på mig? Jag menar, jag borde ju bara bli glad att någon ser åt mitt håll men nej då. Jag blir bara olustig

Det är den första personen jag verkligen, verkligen, verkligen litar på. Och ändå så kan jag knappt få ut i ord eller någonslags handling hur mycket jag verkligen gillar honom. Han gör mig lycklig. Kan ni fatta det?! JAG?! LYCKLIG?! Det brukar vara som att få två magneter att sitta precis jämte varandra, de brukar liksom vanligtvis bara hoppa bort.
Men sen kommer han med Karlssons Klister och klistrar ihop de två magneterna, med varandra.

Och det mest underliga, han har gett gymnasiet en helt ny mening. Jag menar, helt plötsligt får jag en anledning att släpa mig ur sängen och ta bussen till skolan.

Dessutom kan jag nu förstå killar eller tjejer, som efter en gammal, lång relation sagt:
"Detta är äkta kärlek! Aldrig känt såhär förut" För... Det är så det är.
Det går inte att beskriva, för det är något man aldrig upplevt. Fast man trodde det förut men nu vet man bättre alltså.

Det är egentligen sjukt hur mycket man kan tycka om en annan människa..

Det finaste djuret människan har skådat lätt!