January
Saturday 16 April 2011 photo 1/1
|
Jag blir så trött.. Igår skulle jag och mamma till en av hennes kompisar som syr mycket och hon skulle sy till min balklänning. Och jag har ju en klänning med smala axelband, när jag står där och Birgit (sömmerskan-ish) fixar med klänningen ser jag hur mammas blick fastnar på min vänstra axel och det såg ungefär ut som att en stor spindel på 3 meter satt där. Det kunde lika gärna vara en spindel. Och jag blir så trött och irriterad. Hon har liksom redan sett det i två år, varför kan hon inte bara släppa det? Varje år får jag höra "Det ser fult ut" och så vidare, ja.. Det var inte riktigt min tanke? Att det skulle se FULT ut. Det var inte därför jag gjorde det… Och andra bara "Ja? Men det är ju ditt eget fel?" Ja, det kanske det är men jag tänkte inte "höhö, nu ska jag göra några FULA ÄRR". Det går inte, jag kan inte ens tänka hela meningar sekunderna innan jag beslutar mig för att skära mig. Och jag vet inte, skar mig? Skär mig? Vad är jag? Har jag slutat? Men om jag förr eller senare ramlar tillbaka? Alltid tänker på det? Alltid vill skära mig? Har jag verkligen slutat då…? Eller är jag en "nykter rakbladsmissbrukare"? Men folk går in på min bdb, skriver massa skit om en jävla bild. Utan att ens veta sanningen.. De bara kommenterar en gång, utan att veta någonting. Är det inte lite dumt att skriva då? Är det inte bättre att hålla tyst? MÅSTE man skriva något överhuvudtaget? De måste ju fatta att någon som "rispar", "skär", "karvar", "gör rivsår" (jag har hört allt…) inte mår så himla bra, måste de då skriva en massa nedslående saker? Gör det någonting bättre? Mår de bättre av det? Jag orkar inte, jag tänker inte välja t-shirt i sommar för att folk glor, ger kommentarer etc men jag känner mig alltid så besvärad då folk väljer att öppna munnen och säga att det är FULT. Visst, jag ska åka tillbaka tre år i tiden, jag ska bara helt random ta bort mina tvångstankar jag hade för att jag var helt övertygad att om jag skär mig, så räddar jag mormor från hennes cancer. Jag gjorde det inte för mig själv. Sedan blev det min drog, min bestraffning, min belöning, ett sätt att ta bort min ångest, ett sätt att överleva och inte ta livet av mig. Hade det varit bättre om jag skulle ligga och må dåligt, istället för att bli "ful"? Jag ramlar alltid tillbaka… 2 månader, sedan tar jag fram det som då är mina älsklingar i mina ögon. Jag vet en vecka i förväg, jag gör en slags ritual av det. De börjar betyda allt, jag skapar en kärlek för att slippa ångesten över att jag skär mig. I ett par sekunder, några minuter, kanske någon timme slipper jag då all ångest. Det är som att bli nykär varje gång.. Men sedan kommer allting tillbaka och folk runt omkring mig ger mig skuldkänslor. Eller rättare sagt, jag skapar skuldkänslor. Jag känner mig mindre värdig. Det var sånt som förr gjorde att jag skar mig igen, och igen, och igen. Varje dag bestod av att skära bort ångesten. Skolans toaletter, toaletten hemma, mitt rum. Överallt kunde jag sätta, eller ställa mig, och skära bort mig själv. För det är det jag vill, skära bort mig själv som gör så ont… Jag vet inget annat… Och det är den bästa och den sämsta drogen som finns. Och i min värld så slutar jag inte, inte förrän det är för min skull. När jag känner att jag klarar av att leva. Och inte fly från döden.
Förlåt att det blev så långt, men jag ville bara få skriva av mig.. Få berätta.. Få låtsas ett tag.
Annons
Camera info
Camera Canon PowerShot S2 IS
Focal length 6 mm
Aperture f/2.7
Shutter 1/60 s
Comment the photo
Zarkadi
Sat 16 Apr 2011 12:29
Folk har verkligen ingen förståelse och det gör en fan förbannad. Det är inte som att de skulle gå fram till en alkoholist och säga "OMG varför GÖR du såhär med dig?! Fattar du inte, omg, dåliga människa".
Folk förstår inte att det blir ett beroende och att man inte kan gå tillbaka. Har aldrig själv varit beroende, så jag kan inte säga att jag vet eller fullkomligt förstår, men fan, jag blir förbannad. Du är jättefin.
Folk förstår inte att det blir ett beroende och att man inte kan gå tillbaka. Har aldrig själv varit beroende, så jag kan inte säga att jag vet eller fullkomligt förstår, men fan, jag blir förbannad. Du är jättefin.
Adam
Sat 16 Apr 2011 10:30
Någon dag kommer du kunna sluta med det, det vet du att jag tror.
Tills dess finns det bara att säga att du är oerhört stark och att så länge du inte ger upp så kan du bekämpa mörkret i dig.
Fortsätt vara stark och kämpa emot när du kan, så kommer du klara dig.
Trust me
Tills dess finns det bara att säga att du är oerhört stark och att så länge du inte ger upp så kan du bekämpa mörkret i dig.
Fortsätt vara stark och kämpa emot när du kan, så kommer du klara dig.
Trust me
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/488239457/
Visa toppen
Show footer