På dåligt humör, vill egentligen bara gråta.. Vet inte vad som hände, var på ganska bra humör när jag vaknade vid halv två-tiden.. Men sen kom verkligheten ikapp mig. Ångesten greppade mig, skrattandes. Som alltid.

Jag och mamma pratade innan, om Freddie. Och mamma bara "Men ni har väl inte träffats på ett tag nu? Vill ha inte träffa dig?" Varpå jag svarar
"Han kanske tröttnat, bäst det. Så är det bara jag son är deppig över flytten. Så kan han fortsätta med sitt liv här nere"

Egentligen var det inte bitterhet, egentligen var det bara sanningen. Var tacksam över det man fått, men bäst att gå vidare med livet.. Jag lider, det behöver inte vara fler som lider.

Och missuppfatta mig rätt, jag ser fram emot att flytta, till att plugga.. Men ibland upptäcker man att man fortfarande är lite trasig, även om man gör allt för att läka... Men det går långsamt, så oerhört, nästan plågsamt långsamt. Jag längtar fortfarande efter rakblad, varje dag.. Det finns alltid i bakhuvudet. Jag är trött på skärsåren, men jag är inte trött på att blöda. Låta allt det onda rinna ur mig, i den rödaste färg. Bara för några sekunder känna sig... Renad. Fri... En lögn, säger många. Men en väldigt fungerande lögn, enligt mig. Men jag romantiserar inget med det, det är ett helvete. Det fångar en, gör en blind, ensam... En lögn som gör en själv till en lögn.

Allt är lidande.

Du tar ett steg i taget mot en bättre framtid, och även dåtiden känns lockande så blicka inte tillbaka. Du har inget att vinna på rakbladen. Du har folk som stöttar dig, sök stöd hos dom istället för smärta.

Det tar tid att lagas, och många kommer aldrig så långt. Men så länge man fortsätter att trampa framåt så finns det alltid hopp. Hur mycket ångesten än må skrika i ens öron och viska kvävande ord så är det inget mer än en röst från maggropen som vill dra ner en.

Rakbladens ekande lögner låter ljuva och kommer att göra det ett bra tag. Det känns tryggt, det känns bra, det känns rätt även om man vet att det är fel. Och att se allt rinna ur en, droppe för droppe, kan kännas som att för tillfället vara född på nytt...
Men det är ändå en lögn. Det är en tillfällig lycka man köpt för trettio silvermynt samtidigt som man säljer sin själ och lojalitet till dom.

Du kommer bli hel igen, se bara var du är nu. Jämför det med tidigare stunder, svagare stunder. Du är på väg upp ur det mörka hålet i ditt hjärta, bara du inte ger upp eller ger efter för den mörka sörja som bubblar fram i ens tankar. Kom ihåg vad dom som älskar dig säger, deras ord är egentligen tio gånger mer värda än vad löftet om blodsdropparnas frälsning.

Du är stark, starkare än många andra jag känner, mycket starkare än mig. Glöm aldrig bort det.
Fortsätt mot toppen, oavsett tankarna från förr.

Och jag beklagar det med Freddie, även om det kanske är lite som du säger, ni ska på varsitt håll och allt sådant så kanske det är bäst att distansera sig lite...
Men trots det så måste jag säga att han inte vet vad han missar om han nu "tröttnat" (dock så tror jag att det är en djupare orsak än så) som du beskrev det.