Tja Tja Blåggen! We are home!

Ja, öhm, tänkte berätta lite om mitt äventyr. Jag var ju hos läkaren i torsdags, vi pratade lite och hon tyckte att mina självskadebehov och tankar om självmord var så pass alamerande att hon ville skicka mig till Akutpsykiatrin akut. Så jag fick en remiss dit samma dag, några timmar senare satt jag hos en läkare på Akutpsykiatrin tillsammans med en sjuksköterska. Jag hade lovat mig själv att vara ärlig och det var jag. "Vi skulle gärna vilja ha kvar dig över natten.." Va? Vänta? Jag? Inlagd? Jag började storgråta och fattade ingenting, men ptja, efter lite frågor och sådant så gick jag med på det. Frivillig inläggning på sluten avdelning med tillsyn varje kvart.

Snart satt jag på mitt rum, som jag då trodde jag skulle vara kvar på i 24 timmar. Snart hade mina 75 mg Venlafaxin blivit 150 mg per dag. Jag hade som sagt tillsyn varje kvart, då någon tittade in och såg till att allt var bra. Under dessa fyra dagar har jag träffat fantastiska skötare och sjuksköterskor och pratat massor och fått mer struktur på livet med fyra mål mat om dagen och så. Jag hade fått en hel del uppmärksamhet och lärt mig att det är okej att be om hjälp, att det är okej att säga högt att just nu mår jag dåligt och jag vet inte vad jag ska göra.

Dock har jag också träffat världens sämsta överläkare, hans svenska var inte superbra och han var inte socialt kompetent överhuvudtaget. Jag träffade honom två gånger och båda gånger lyckades han få mig att gråta.

Men ptja, det har väl varit en viktig upplevelse även om det inte alltid var så kul. Men jag har pratat som sagt med massor av personal och fått lite perspektiv på livet. Även om jag har en lååång väg att gå.

Jag var också hos Tim, vi hade inte så mycket att säga så vårt möte varade bara 30 minuter. Vi pratade en massa skit bara, om ingenting. Mello och alpint och sådana saker.

Vad som händer nu framöver? Jag ska få en samtalskontakt på psykiatrin, en psykolog och nästa vecka ska jag på uppföljning med medicinerna och så. Så jag har fullt upp. Men nu har jag i alla fall fått komma hem och ska försöka ta det lugnt. Jag har skola 8-16 tisdag, onsdag och torsdag så kommer ha fullt upp och sedan måste jag också skriva på mitt arbete.

Ja, det var väl det. Jag har inte skurit mig på fem dagar, jag har försökt och tagit sönder en del av inredningen för att komma åt spetsiga saker men jag har också berättat det och lämnat ifrån mig det. Jag har gråtit, pratat och haft mängder med ångest och mått sämst. Förra veckan var verkligen nedslag i botten och jag vill må bra. Jag vill inte må så här. Jag är så jävla less på det!

Men personalen på Avdelning 3B i Östersund har varit guld värd.

o.o Hur känns det med biverkningarna då?