Ibland känns det som att jag inte kan röra mig.. För om jag gör det, så sugs jag ner i en svart avgrund, och jag kommer aldrig ta mig upp igen. Ibland känns det som att allt inom mig är kaos, jag vill bara skrika ut all smärta och ångest som jag känner. Skrika upp allt mörkt och dystert. Jag kämpar varje jävla dag, men för varje dag känns det som om mitt hopp blir mindre och mindre.

När någonting väl känns okej, så händer det saker och då förlorar jag. Jag förlorar kontrollen och jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig liten och maktlös, samtidigt som jag vill visa mig vuxen och stark. Men ibland gör allting SÅ JÄVLA ONT. Bilderna forsar igenom mitt huvud. Matilda död. Matilda påkörd. Matilda med sönderskurna underarmar. Matilda som tagit överdos.

Vissa dagar kollar jag inte mig för innan jag går över gatan.. För jag vill bara.. försvinna.. Men jag vill inte dö. Jag blir ibland orolig när jag dricker för mycket och tar för mycket medicin. Att min lever ska ta stryk. Att hjärtat inte ska orka. Och då blir jag nöjd, när jag jagar döden och dödsångesten kommer ikapp mig. För då vet jag att jag inte vill dö. Men hur länge kan man leka med döden innan den kommer ikapp mig? Vissa dagar vill jag dö. Vissa dagar är det för mycket.

Då och då känns allt så jävla meningslöst. När det bara är tomt.. Och trångt. Och ångesten inte får plats i mig. När jag när som helst kan spricka. I min jakt på kontroll så förlorar jag kontrollen. Om och om igen. Och jag kämpar. Och jag gör så gott jag kan.. Jag kan inte göra mer. Inte själv. DBT kan ge mig verktyg. Men det känns så långt borta... Och jag har inte fått det första, introduktionen. Så det känns som om jag ska få vänta till våren... JAG ORKAR INTE.

Jag är tömd på energi och ork. Jag är trött på att folk typ skrattar när jag säger att jag har ADHD, för jag inte stämmer in på det. Jag är funktionshindrad i mina studier, i de sociala situationerna och kan inte få ihop min struktur. Hur fan kan de säga att jag inte har ADHD? "Jag har det också så ibland". Äh. Skitsnack. Hur fan kan de fatta hur jag mår och att de har samma sak?! Ja. Det kan vara svårt när det är stressigt.. Men tänk då att det alltid är så... Att det alltid känns så.. Varje jävla dag. Att allt är tungt, meningslöst, att allt är svårt att få ihop, att ständigt dubbelboka sig, att säga en sak och göra en annan, eller göra något och säga något annat, att säga saker utan att tänka sig för. Att skämmas över att säga saker jag inte ville säga.. Sen. Efter att jag har sagt det.

Mitt liv är en berg och dalbana.. Fast mest är det uppåt.. Min berg- och dalbana går till månen men går aldrig ner till marken igen. Jag är fast.. Åker runt och omkring.. Och jag fattar ingenting.

Styrke kramar. <3 kämpa!