Kom precis hem från teatern.
Har vatt och sett Fyrverkerimakarens dotter för tredje gången.
De va familjen som skulle iväg, men mor blev sjuk så jag fick hoppa in.

Denna gången hade de bytt så att Ida Wallfelt spelade Lila (huvudrollen) i stället för Mia Ray.
Föreställningen var mysig som alltid, men jag kunde inte låta bli att tycka att ensemblen inte var på topp idag.
jaja, bra var den.

Efter pausen så valde jag att sätta mig längst fram, bara för att kunna säga hej till Robert:)

När föreställningen var slut, då allt har sitt slut, och jag reste mig från stolen och gick ut så kände jag nån enorm tomhet.
Jag saknar verkligen teatern.
Jag saknar att hålla på med teater.
Repa scener, va nervös, allt!
Jag tror inte riktigt att min familj och släkt förstår sig på teater.
Jag lyssnar till kritiken de ger en föreställning och det känns som om alla bara ser ytan.
Svårt att förklara, men jag tror aldrig att de kommer förstå min kärlek till teatern och varför jag älskar att stå på scen.

Så nu sitter jag här, ensam på mitt rum. Lite tårögd och nostalgisk då jag tänker tillbaka på gymnasietiden och framför allt Ringaren tiden.
Fyrverkerimakarens dotter är en toppen familjeföreställning, men den magin vi fick skåda i Ringaren i Notre Dame kommer nog aldrig upprepas.

Absolut, det blir lätt så:) Det är underbart!