January
Friday 3 June 2011 photo 1/11
|
Låt mig berätta en liten historia för er. Jag var på väg hem från tunnelbanan då jag såg en svartvit katt. Det är egentligen ingenting speciellt med det, men det fick mig att tänka på en sak. Det var för många år sedan då jag precis hade flyttat till Västerås. Jag och min bror hade tjatat på mamma länga om att vi ville ha en katt, så det första vi gjorde var att skaffa oss en liten kattunge. Vi åkte till en kennel lång bort från stan och ut på landet. Väl på farmen så talade ägaren om för oss att de inte visste vem fadern till katterna var då han troligtvis var vild. Jag valde en svartvit bondkatt med naturlig look. Han var så söt med sina stora gröna ögon. På hemvägen var han lugn, jamade nästan ingenting och sov lugnt i min brors knä nästan hela resan. När vi väl var hemma så lät vi honom vänja sig vid sin nya bostad. Mamma åkte och köpte lite leksaker och diverse som han kunde roa sig med i framtiden. Jag och min bror Adam satt i soffan och så kom jag och tänka på katten. Jag letade igenom mitt rum, men jag hittade inte kattten. Adam letade i sitt rum också, men ingen katt där heller. Vi letade igenom stora delar av huset utan att finna några spår av katten vi just fått hem. Vi drabbades av paranoia som snabbt slog över till panik. vi hade precis intalat oss om att katten var borta för all framtid när mamma kom hem. Hon blev skräckslagen när hon hittade min och Adam gråtandes i vardera ände av soffan, tja, vem kan klandra henne? Vi talade om vad som hänt och då förklarade hon att katter är ett personligt djur som kommer och går som det vill. Hon sa att han förmodligen skulle komma fram när han blev hungrig och så blev det också. Framåt eftermiddagen så kom han fram och tuggade i sig maten och gick sedan och la sig i soffan och sov hela kvällen. Sotis, som vi döpte honom till, försvann många gånger efter det, men saken var den att han alltid dök upp igen. Vi lärde känna honom som Sotis, möjlkälskaren.
Vi hade precis flyttat in till stan från landet. Vi flyttade in till den lilla orten Skultuna strax utanför Västerås. Sotis var nu två år gammal och jag var alltså nio. Vi hade flyttat till en lägenhet nära en skog där Sotis trivdes mycket! Han hade nu blivit könsmogen och kunde höra katthonernas kall, och det hände att han var borta flera dagar i sträck för att sedan komma hem för att äta och lapa sol - och mjölk. Han skaffade sig flera vänner: Pepsi, en helvit katt. Mystisk och spöklik. Och så hade vi Svarten, en svart gammal katt. Vänlig och lika omtänksam som osynlig en svart natt. Som jag sa innan så trivdes han mycket bra i skogen precis utanför oss, men jag tror att han visste om vad som höll på att ske innan oss andra. Min syster hade flyttat in hos oss och vi behövde en större lägenhet. Vi flyttade från våran lägenhet, men Sotis var inte med. Vi glömde honom absolut inte! Jag gick varje dag efter skolan och ropade efter honom i skogen, men han vägrade att visa sig. Våra gamla grannar som fortfarande bodde kvar talade om för oss att de ibland kunde se en svartvit katt gå runt i skogsbrynet och jama högt. De sa att det såg ut som att han letade efter någonting. Varje dag i mer än ett halvår så gick jag och ropade efter honom. Mamma sa att vi skulle glömma honom. Vi skaffade en ny katt, och en hund. Många nätter var jag orolig över min bebis som var ensam där ute, utan någonstans att gå till. Trots att jag låg sömnlös flera nätter så tappade jag aldrig hoppet. Jag kände att han fortfarande mindes oss och så en dag hände det ofattbara. Jag och min kompis Madeleine var ute och lekte kattjakt med min andra katt Cleopatra. Vi ropade på henne flera gånger, men hon ville inte komma fram. Sista gången jag ropade så hörde jag ett vagt jamande. Jag trodde att det var Cleo och fortsatte locka, men det var en annan katt. Den låg gömd under en altan och jag lockade på den. Tillslut så kom den fram och jag trodde först inte mina ögon. Katten som kom fram och tjolade med mig såg precis ut som Sotis. Jag uttalade namnet och fick genast en helt annan respons. Jag visste att det var han. Jag sprang hem så fort jag kunde med katten i famnen. När vi var utanför mitt hus så skrek jag på mamma. Hon kom ut och trodde först att jag hade slagit halvt ihjäl mig, men blev mist lika chockad som jag när hon såg katten. Jag bad henne att ta fram en skål mjölk som hon ställde ut. Så fort Sotis blev medveten om mjölken så slängde han sig ur min famn och började lapa i sig den. Från den dagen så var våran Sotis tillbaka. Han var då tre år gammal. Till en början kom han inte alls överens med hunden Ceasar eller Cleo, men efter ett tag så började han att vänja sig. Det blev tillochmed så att Cleo blev dräktig med Sotis barn. Hon fick fem små kattungar - i min garderob. Till världen kom Rocky, Peppe, Fuzzy, Jäger och Micha. Rocky var mest lik Cleo i färgen - Sköldpadsfärgad. Peppe, hon blev vit med svarta fläckar. Fuzzy och Jäger, busbröderna, var helsvarta med gula ögon. Småå pantrar var dom! Och sist kom Micha... Hon var pappa upp i dagen. Stora gröna ögon. Den vita randen på magen och det svarta bältet tvärt över höften. Man kunde inte så någon skillnad på dem. Som vanligt så kunde Sotis vara borta i flera dagar utan att visa upp sig. Vi gav bort kattungarna. Min syster Sara fick ta Jäger, en familj tog Rocky och Peppe, min bästa vän Mikaela fick ta Micha och vi behöll Fuzzy. Vi ville hålla ett öga på honom då han var lite efterbeliven efter att ha ramlat ner för trappen som kattunge. Sedan kom det. Vi skulle flytta till Stockholm. Mamma hade fått ett bättre jobb och vi skulle flytta inom några månader. Sotis kände som vanligt på sig detta och försvann. Två månader innan flytten så gick han sin väg. Han gick sin väg och kom aldrig mer tillbaka. Vi sålde huset och hunden. Vi gav bort Cleo till en man som bodde i området. Sedan flyttade vi. Varje gång jag är i Skultuna så lockar jag tyst på honom i hopp på att han ska komma, trots att jag vet i mitt undermedvetna att jag aldrig kommer få se katten igen.
Fast. Egentligen så ser jag honom varje gång jag åker till södertälje. Micha, Sotis dotter har flyttat till @Sparvmos och lever nu ett bra liv. Hon är fortfarande sin far upp i dagen. Ibland när hon blir riktigt arg kan man se vildkatten i henne som hon ärvt av sin far så väl.
Anledningen till att jag skriver ten här texten är att jag vill hylla inte bara en katt, utan en vän som i år skulle ha fyllt 10 år. Jag vill hylla en vän som vandrade genom en hel by endast för att hitta sin familj. En vän som alltid visste vart han bodde, trots att han hade en stor del vildkatt i sig. Jag vill hylla min katt, vän och min bebis. Sotis.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 3 Jun 2011 03:17
Fin tjej (:
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/iv0ry/490873177/
Visa toppen
Show footer