January
Monday 25 November 2013 photo 1/1
![Tänker vara lite old fashioned och använda DV till det som det faktiskt utvecklades för; alltså en bilddagbok då jag känner att jag måste skriva av mig någonstans.
[KAN INNEHÅLLA KÄNSLIGT MATERIAL, KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS.]
Just nu går ingenting som det ska. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Jag lät den personen som betyder allt för mig gå sin väg och utan honom så känner jag mig så jävla tom. Jag kan inte gråta längre, men klumpen i halsen vägrar att ge med sig. Jag går ständigt runt och känner mig som ett tomt skal. Jag hatar att känna så här. Om jag tyckt att jag mått dåligt när mina tidigare förhållanden tog slut så vet jag inte vad jag ska tycka nu. Jag har ständigt svårt för att andas och jag får panik så fort jag går utanför dörren för att jag vet att jag måste träffa människor, jag måste presstera, jag måste le och visa mig stark. Jag har aldrig känt så här förut. Det kan inte vara meningen att det ska göra så här ont, kan inte vara meningen att jag ska ständigt gå runt och känna mig kvävd.
Jag faller tillbaka i gamla, dåliga vanor som han hjälpte mig att träna bort, jag börjar återigen med ett självdestruktivt beteende, och då menar jag inte nödvändigtvis "cutcut". Just den punkten är jag väldigt viktig med att utesluta, men det är svårt. Så fort jag känner ångesten så vill jag ta fram ett rakblad för att det är ett sätt att få bort smärtan. Adrenalinet känns så otroligt befriande och bedövande att det är äckligt beroendeframkallande.
När man väl har gjort det en gång och njutit så är det i princip omöjligt att sluta. Det är inte så att man skär sönder sig till hundra, inte allt på en gång, utan ett snitt eller två räcker för att man ska bli tillfredställd. Jag har hållit mig ifrån det sedan förra vintern/våren, men jag vet inte hur länge jag kan fortsätta, inte utan honom. Nej, utan honom så vill jag ge upp. Jag vill lägga mig ned för att sedan aldrig mer behöva vakna.
Jag riskerar att få sparken från mitt jobb vilken dag som helst för att jag inte kan göra mitt jobb. Men det är svårt att fokusera när man har så jävla mycket att tänka på.
Kände bara för att skriva av mig lite, no hatez plox.](http://cdn08.dayviews.com/111/_u2/_u8/_u1/_u0/_u6/_u6/u2810663/74617_1385413226/Tanker_vara_lite_old_fashioned_och_anvanda_DV_till_det_som_det_faktiskt_utvecklades_for_alltsa_en.jpg)
|
Tänker vara lite old fashioned och använda DV till det som det faktiskt utvecklades för; alltså en bilddagbok då jag känner att jag måste skriva av mig någonstans.
[KAN INNEHÅLLA KÄNSLIGT MATERIAL, KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS.]
Just nu går ingenting som det ska. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Jag lät den personen som betyder allt för mig gå sin väg och utan honom så känner jag mig så jävla tom. Jag kan inte gråta längre, men klumpen i halsen vägrar att ge med sig. Jag går ständigt runt och känner mig som ett tomt skal. Jag hatar att känna så här. Om jag tyckt att jag mått dåligt när mina tidigare förhållanden tog slut så vet jag inte vad jag ska tycka nu. Jag har ständigt svårt för att andas och jag får panik så fort jag går utanför dörren för att jag vet att jag måste träffa människor, jag måste presstera, jag måste le och visa mig stark. Jag har aldrig känt så här förut. Det kan inte vara meningen att det ska göra så här ont, kan inte vara meningen att jag ska ständigt gå runt och känna mig kvävd.
Jag faller tillbaka i gamla, dåliga vanor som han hjälpte mig att träna bort, jag börjar återigen med ett självdestruktivt beteende, och då menar jag inte nödvändigtvis "cutcut". Just den punkten är jag väldigt viktig med att utesluta, men det är svårt. Så fort jag känner ångesten så vill jag ta fram ett rakblad för att det är ett sätt att få bort smärtan. Adrenalinet känns så otroligt befriande och bedövande att det är äckligt beroendeframkallande.
När man väl har gjort det en gång och njutit så är det i princip omöjligt att sluta. Det är inte så att man skär sönder sig till hundra, inte allt på en gång, utan ett snitt eller två räcker för att man ska bli tillfredställd. Jag har hållit mig ifrån det sedan förra vintern/våren, men jag vet inte hur länge jag kan fortsätta, inte utan honom. Nej, utan honom så vill jag ge upp. Jag vill lägga mig ned för att sedan aldrig mer behöva vakna.
Jag riskerar att få sparken från mitt jobb vilken dag som helst för att jag inte kan göra mitt jobb. Men det är svårt att fokusera när man har så jävla mycket att tänka på.
Kände bara för att skriva av mig lite, no hatez plox.
Annons
Visa toppen
Show footer