Jag hoppas inte Sandra misstycker. Jag har bestämt mig för att använda den här veckan till att minnas det gamla och bara gråta sönder mig, och sen släppa allting och gå vidare nästa vecka... Om det kan funka. Det är så jobbigt, för jag vet att jag säkert kommer träffa någon ny nån gång, men... Det kommer inte vara samma sak. Det är inte hon. Jag minns hur vi kunde ligga och somna tätt intill varandra, hur jag kunde känna hennes hjärta slå och tänka på hur vi andades i takt och bara... Jag kan kanske inte riktigt förstå att det är över ändå. Delar av mig önskar så klart att det inte var dte, att allt bara var som vanligt. Ser på mina klasskompisar som har flickvänner runtom i landet, som trivs ihop, som ska flytta ihop någon dag, som funkar så bra på avstånd... Och sen jag, en looser i alla avseenden. Jag har så svårt för att sluta klandra mig själv också... Att jag inte tog vara på varje dag, att jag kanske inte älskade henne tillräckligt när jag hade chansen. Att jag flyttade ifrån henne. Visst, okej, det kommer säkert gå över. Men vad ska jag göra med alla minnen? Glömma? Om man träffar någon ny, vad ska man göra för att inte jämföra henne med den gamla...? Inte prata för mycket om den gamla? Ska man bara låta det bli en gammal dröm som tog slut, eller ska man hålla det i sitt hjärta och låta det värma en när man är ensam? Det är tungt också att någon annan är där... Men jag försöker tänak på det positiva... Att jag ändå var den första som hon älskade, iallafall vad hon sagt. Den första som hon hade ett seriöst förhållande med. Det betyder mycket. Allt hon lärt mig om hur man kan bete sig i olika situationer... Att man inte behöver vara älskad av alla... Att man får vara lat ibland, man behöver inte skämmas. Att man inte är sämre bara för att man "ligger efter" sina kompisar vad det gäller jobb och livet i allmänhet. Jag undrar om vi växt ifrån varandra... Om hon ändrat sina åsikter så mycket, att vi är för annorlunda nu. Eller om hon fortfarande skulle hålla med mig om jag var irriterad på något. Om hon skulle känna likadant, fast hon inte är kär i mig... Jag undrar om hon tänker på mig ibland, om jag finns i hennes hjärta ändå, att hon inte ångrar det vi hade... Jag undrar om saker kunde vara annorlunda. Om vi kunde löst det ifall jag stannade hemma i Arboga, eller om det var dömt att misslyckas. Jag undrar vad som hade hänt med mig om jag aldrig träffat henne? Om hon inte tagit det där steget en dag och skrivit sms till mig. Om jag aldrig hade svarat... Om jag aldrig hade kysst henne den där kvällen... Den där natten då vi låg vakna och bara var, pratade, kysstes, lyssnade på lugn musik... Om det aldrig hade blivit, hade jag levt idag, utan hennes hjälp? Tänk vad bitter studenten hade varit, om hon inte hade funnits där. Vad tungt allting hade varit. Det har väl börjat nu istället. Men jag är glad för den tiden jag fick. Tack.

Annons

The photo has no tags

December 2009