Once upon a time... Det är nästan så hemskt det här så man inte kan gråta. Man bara skrattar istället. Helt sjukt. Uppväxt på disneyfilmer liksom, helt säker på att allt slutar lyckligt och att alla får varandra. Men inte direkt. Det finns inget som är säkert. Och ingen kommer leva lyckligt i alla sina dagar. Perfa. Om jag bara hade fått en chans... Det var när vi gick på paus som jag insgå hur mycket du betydde. Hur mycket jag behövde dig, att jag inte ville vara utan dig. Allt gick så fort. Bara en vecka i Stockholm innan det blev så. Hade vi gett det tid hade vi kunnat rädda det. Vi hade allt. Kommunikationen, den som mina föräldrar saknade, tydligen det viktigaste för att det ska funka. Vi visste var vi hade varandra.... Ju mer jag tänker tillbaka på det, desto mer hemska idéer får jag. De där sista helgerna, när du festade och kom hem så sent... Att det skulle betydit nåt extra. Eller det faktumet att du var ute och lärdek änna nytt folk, mer folk, killar. Fick kontakt med såna som var intresserade av dig liksom... När jag tänker på det så undrar jag hur det hade varit om jag började umgås med massa tjejer, och börjat prata med dom och umgås med dom och så? Känns nästan som jag borde ha gjort det, så vi hade legat lika. Nu har du nåt slags försprång på mig. Det är väl det som gör ont. Allt vi kunnat göra, alla drömmar, som ni gör istället. Du och han. Att jag gav honom chansen att komma så nära... Att jag aldrig sa ifrån. Men jag vet att det är inbillning... Du sa att du älskade mig, och jag litar så på dig. Du är den enda jag skulle kunna lita blint på utan att tvivla en sekund. Jag skulle hoppa från höghus för dig, om du sa att det var ofarligt. Och jag ger inte upp hoppet än. Bättre att kämpa för oss två, för jag vill inte ha någon annan, och om du någonsin skulle ta tillbaka mig så skulle jag förlåta och glömma allt. Det viktiga är att man har varandra och älskar varandra, och om jag står högst på någons lista får den ha hur många vänner som helst, bara jag får vara den jag är, och vara nummer ett. Om jag någonsin har turen att bli din nummer ett igen så släpper jag dig aldrig igen. Jag ska hålla om dig och ta hand om dig. Men dte är bara drömmar, som allt annat i mitt liv. Falska förhoppningar, bilder av hur livet borde vara. Du var så bra, för dig behövde man inte ändra på. Du var perfekt ändå. Det blir svårt att hitta perfektARE. Det händer nog aldrig. Nu när jag vet hur det funkar också... att inte ens världens bästa föräldrar kan vara lyckliga ihop... Nej. Jag orkar inte ens tänka på det som hänt hemma. Bara ett enormt svek mot hela familjen, och jag kämpar för att klara mig fram till lovet, och bryta ihop sen när jag kommit hem. Jobbigt bara, för jag måst verkligen vara stark för de andras skull också. Och jag är ju inte ens stark nog åt mig själv. Nånting säger mig att den här julen kommer gå rätt åt helvete, och att livet aldrig blir bättre. This is it. Kille i sina bästa år söker INTE jämngammal, likasinnad tjej. Söker tryggheten jag tappade bort. Vill tillbaka till samma madrass, med samma händer och samma kittliga ben. Samma ögon och samma hår, samma lukt och samma leende. Piercingen, skrattet, läpparna, den söta lilla näsan, höfterna, axlarna, händerna med flagnande nagellack och fingrar som passar så bra mellan mina... Jag vill inte ha någon annans fåniga idéer eller lustiga smeknamn, vill inte höra ny musik som påminner om någon annan, vill inte spela dte där spelet en gång till. Vill inte stå och hålla om någon annan där i mörkret, vill inte känna det där pirret igen för någon annan, vill inte rysa av välbehag när jag ser eller hör någon annan. Vill inte ringa ett annat nummer. Vill inte knacka på en annan dörr. Sitta i ett annat kök och prata med en annan familj. Jag vill inte gå andra promenadrundor eller prova nya saker med andra tjejer. Vill inte skratta åt någon annans förmåga att älska att äta ägg, eller se någon annan springa och skrämma katterna. Jag vill inte se dig i någon annan. Påminnas. Jag vill inte se någon annan. Jag vill se dig. Det var ju bara du. Vi gjorde allt tillsammans, du och jag. Jag är säker på att det går att få någon annan. Kammade hem en hel dle kommentarer idag, vänskapliga or not, men jag fick en del blickar på tunnelbanan också. Antar att jag klär i slips. Men det är ändå bara blä. Jag skiter i dom. Jag skiter i Stockholm och alla dom här åren i skolan, och allt som hör till. Skiter i hela den svenska kulturen och allt som säger att man ska hata sig själv och inte utmärka sig. Jag skiter iatt jag är negativ just nu. Ingenting betyder någonting utan dig vid min sida. Det är bara så enkelt mitt liv är. Med dig lever jag, utan gör jag det inte. Och det är också det enkla som gör allt så svårt. För om jag vet att du inte vill vara med mig, och att du ser och gör allt det där med någon ny nu... Varför ska jag ens inbilla mig att det är någon idé att försöka? Screw this.

Bra skrivet , förstår exakt vad du menar osså.. Ja håller tummarna för fullt !!