November
Monday 10 March 2008 photo 1/3
![Haha, det tog ett par timmar, men jag lyckades äntligen! Min första ordentliga blogg på månader, och jag känner mig vassare än någonsin! :]
Jag vet inte riktigt varför, men på senare tid har det varit otroligt svårt för mig att kunna få ut vad jag känner i ord, så här... Det är inte det att jag förslöat mitt retoriska sinne, för just nu läser jag mer tidningar och böcker än någonsin...
Det kan ha att göra med att jag är ganska lycklig, men det känns så fel att säga. För när jag skriver brukar jag också vara lycklig. Eller åtminstone glad att jag kan bränna in mina känslor i textform och låta dom sitta här, i det offentliga rummet, snarare än djupt inne i mitt huvud där de mest skaver och gör ont.
Hur som helst så kände jag att jag skulle skriva någonting åtminstone... Det var ju så pass längesedan. Jag skriver nu för tiden mest på min bilddagbok, och tankarna går runt att skaffa sig en "riktig" blogg. Jag har gillat det här med att ha den knuten till en community, och speciellt en där man kan ha koll på vilka som läser, mycket för att jag på det sättet slipper förklara en del mörka tankar för mina föräldrar. Men jag börjar lära mig att strunta i deras åsikter. Eller liksom, jag är ganska vuxen nu, och de vet väl om att även jag sett de tråkiga sidorna av livet, och att jag lärt mig hur det fungerar, somewhat. Så nu kan ja gfaktiskt låta hela familjen och släkten läsa allting. Eller ja, som det är nu, min pappa.
3, snart 4, månader har gått sen jag sist pratade med min morsa. Inte så konstigt kanske, men jag börjar verkligen sakna henne. Det är bara så konstigt att försöka gå över till att vara "vänner", bete sig normalt, efter det svek hon utsatt hela familjen för. Vet inte hur man tar första steget. Terapi skulle väl vara något, men hur ska jag ha tid med det i ett liv där man knappt vågar vara sjuk från skolan ens? Ujujuj.
Men jag saknar ändå människan som uppfostrat mig. Tagit mig så långt. Jag och Elin låg och diskuterade gamla vaggvisor häromdagen. Och det var så sorgligt, det blir alltid det, att tänka på hur ens mamma sjöng för en och stoppade om en, tog hand om en... Och nu är hon inte ens delaktig i mitt liv på något plan. Jag har bestämt mig för att bara blicka framåt, minnas de gamla med ett leende, och inte sörja, men det är ändå tungt.
Vyss lull lilla palt,
leka får du sedan.
Alla musbarn överallt
sover allaredan.
Somna sött i vaggan din.
Jag ska inte störa.
Räven sover också nu,
med svansen under örat.
Så gick den... Googlade fram det, tydligen är den från sagan om Klas Klättermus... vet inte riktigt om mamma läste den för mig, det gjorde hon kanske någon gång, men jag minsn sången bäst. Kanske det bästa från när jag var liten. Och Sol, Vind och Vatten. Helt underbara minnen.
Nåja... Jag skrev att jag och Elin låg och diskuterade det, och så är det. Jag och Elin är numera vi två, ett par. Första kyssen var natten mellan 8:e och 9:e februari, lite mer än en månad sedan, och extremt romantiskt var det. Det var skön musik, tända ljus, makalöst. Även Alla Hjärtans Dag var underbart, med ett fint kort från henne, och sen en t-shirt. Jag uppvaktade henne också, med en nalle och en ros, och såklart lite choklad. :P Det har kanske gått fort kan man tycka, men vi tar en dag i taget,](http://cdn08.dayviews.com/20/_u1/_u3/_u6/_u0/_u2/u136025/21867_1205107162/Haha_det_tog_ett_par_timmar_men_jag_lyckades_antligen_Min_forsta_ordentliga_blogg_pa_manader_och.jpg)
|
Haha, det tog ett par timmar, men jag lyckades äntligen! Min första ordentliga blogg på månader, och jag känner mig vassare än någonsin! :] Jag vet inte riktigt varför, men på senare tid har det varit otroligt svårt för mig att kunna få ut vad jag känner i ord, så här... Det är inte det att jag förslöat mitt retoriska sinne, för just nu läser jag mer tidningar och böcker än någonsin... Det kan ha att göra med att jag är ganska lycklig, men det känns så fel att säga. För när jag skriver brukar jag också vara lycklig. Eller åtminstone glad att jag kan bränna in mina känslor i textform och låta dom sitta här, i det offentliga rummet, snarare än djupt inne i mitt huvud där de mest skaver och gör ont. Hur som helst så kände jag att jag skulle skriva någonting åtminstone... Det var ju så pass längesedan. Jag skriver nu för tiden mest på min bilddagbok, och tankarna går runt att skaffa sig en "riktig" blogg. Jag har gillat det här med att ha den knuten till en community, och speciellt en där man kan ha koll på vilka som läser, mycket för att jag på det sättet slipper förklara en del mörka tankar för mina föräldrar. Men jag börjar lära mig att strunta i deras åsikter. Eller liksom, jag är ganska vuxen nu, och de vet väl om att även jag sett de tråkiga sidorna av livet, och att jag lärt mig hur det fungerar, somewhat. Så nu kan ja gfaktiskt låta hela familjen och släkten läsa allting. Eller ja, som det är nu, min pappa. 3, snart 4, månader har gått sen jag sist pratade med min morsa. Inte så konstigt kanske, men jag börjar verkligen sakna henne. Det är bara så konstigt att försöka gå över till att vara "vänner", bete sig normalt, efter det svek hon utsatt hela familjen för. Vet inte hur man tar första steget. Terapi skulle väl vara något, men hur ska jag ha tid med det i ett liv där man knappt vågar vara sjuk från skolan ens? Ujujuj. Men jag saknar ändå människan som uppfostrat mig. Tagit mig så långt. Jag och Elin låg och diskuterade gamla vaggvisor häromdagen. Och det var så sorgligt, det blir alltid det, att tänka på hur ens mamma sjöng för en och stoppade om en, tog hand om en... Och nu är hon inte ens delaktig i mitt liv på något plan. Jag har bestämt mig för att bara blicka framåt, minnas de gamla med ett leende, och inte sörja, men det är ändå tungt. Vyss lull lilla palt, leka får du sedan. Alla musbarn överallt sover allaredan. Somna sött i vaggan din. Jag ska inte störa. Räven sover också nu, med svansen under örat. Så gick den... Googlade fram det, tydligen är den från sagan om Klas Klättermus... vet inte riktigt om mamma läste den för mig, det gjorde hon kanske någon gång, men jag minsn sången bäst. Kanske det bästa från när jag var liten. Och Sol, Vind och Vatten. Helt underbara minnen. Nåja... Jag skrev att jag och Elin låg och diskuterade det, och så är det. Jag och Elin är numera vi två, ett par. Första kyssen var natten mellan 8:e och 9:e februari, lite mer än en månad sedan, och extremt romantiskt var det. Det var skön musik, tända ljus, makalöst. Även Alla Hjärtans Dag var underbart, med ett fint kort från henne, och sen en t-shirt. Jag uppvaktade henne också, med en nalle och en ros, och såklart lite choklad. :P Det har kanske gått fort kan man tycka, men vi tar en dag i taget, ingenting är givet. Och vi passar så bra ihop, vi förstår varandra, och varje gång vi ses är helt fantastisk! Nu i helgen har vi umgåtts konstant, med tv-spel, glass, tv, film, gitarr och matlagning. Däremot är jag ledsen att jag inte pratar så mycket med alla gamla vänner nu för tiden... Känns verkligen som att allt dog ut med att jag flyttade härifrån, om ine ännu tidigare. Önskar jag visste vad jag skulle göra åt det, och att jag hade tiden över att göra det. Är så mycket nu egentligen, fast ändå inte. Och mina släktingar har jag inte heller pratat med, även fast de fått vykort fårn Thailand vi det här laget också... Jag vet att jag varit dålig på att höra av mig till dom, men känns ändå som att bollen ligger hos dom nu, speciellt med mitt liv som faktiskt är lite i upprivning. Om en vecka åker jag till Paris med Elin, och direkt därefter flyttar jag in i ett korridorsrum i Lappkärrsberget i Stockholm (Forskarbacken 19, rum 306, 104 05 Stockholm, write me!). Dessutom börjar pappa prata om jobbmöjligheter i Riga och/eller Mora, något som skulle innebära att vi säljer huset. Mycket förändring, men jag föredrar iallafall förändring framför att allt skulle vara exakt likadant hela tiden så... Min egen flytt innebär också en massa krångel med bredbandsavtal, möbler, städning här och där, och jag känner att det kan bli lite tungt att hänga med, framförallt ekonomiskt. Men det är småpotatis, löser sig såklart. :) Jag känner också en del stress över skolan, och allt som hör till. Jag klarade halva min mekaniktenta, den andra halvan måste kompletteras. Jag sabbade min mattekomplettering, så där får jag omtenta. Vidare har jag en ny mattekurs, som går bra faktiskt, en designkurs som går skapligt, och en tung matlab/numme-kurs. De två sistnämnda har ganska viktiga prov i samband med Quarnevalsveckan, där jag ska delta och bygga en farkost till en karnevalståg i Stockholm, vilket givetvis medför en massa festande också, så det kan bli minst sagt lite oroligt. :P Men i övrigt tror jag det funkar. Har inte köpt någon som helst litteratur i år än, utom Mekanikböckerna i början av terminen, men jag klarar mig faktiskt också! :) Den värsta skolstressen ligger dock i att jag faktiskt inte vet om jag är rätt ute... Kalla fötter så att säga, tänk om jag drar på mig enorma studieskulder för något jag kanske inte vill göra senare? Har upptäckt att jag mycket hellre skulle läsa humaniora, språk, litteratur och filosofi, men det skulel kanske leda till samma tankegångar trots allt. Jag märker ändå att jag passar in och trivs i den rollen som ingenjör, så jag fortsätter nog på mitt valda spår. Dock vill jag gärna hålla igång mina övriga talanger, såsom detta skrivande, därför hoppas jag att ja gska få tid över för att läsa engelska-, svenska- och spanskakurser på kvällstid. Eventuellt ta de där gitarrlektionerna jag pratat om också... Men först och främst så ska det börja gymmas igen, en vältränad Levi är en glad Levi! En annan bidragande faktor till mitt något hektiska liv är sommaren. Jag har två hyresfria månader, juni och juli, men ä ledig hela augusti också, och för att ha råd med mat krävs det en del jobb! Så jag måste börja söka, helst nu. Något som inte borde vara för svårt, men man ska ju ta tag i det också. Konsum i Arboga, eventuellt ÖoB, sen ska jag även söka några jobb i Stockholm, tourguide på Coca-Cola kanske. :) Ska försöka få en behlvsanställning på McDonald's också, bara för old times sake. Men det gäller att sätta fart snart, usch. Det här flyter ju på ganska smidigt, men det är mycket jag vill lätta mitt hjärta på, så jag är förvånad om någon faktiskt läst så här långt... Eh.... Jag har även en dröm om att börja engagera mig politiskt. Har tänkt en hel del när jag suttit på tåget till Stockholm, och en fråga som ligger mig nära hjärtat är faktiskt den om graffitin, även om jag aldrig själv varit aktiv. Borde inte försköning av gråa betongytor legaliseras? After all så fick ju Brixell, eller vad hans namn nu var, åtskilliga kronor för sin groteska staty "Den lycklige Arbogafilosofen", medan en artistisk ungdom får betala för sina verk? Har ju dock sett att några klottrat på biljettautomaterna på tågstationen, helt oprovocerat, och det är ju bara dumt. Nåja... Får bli en senare fråga för mig, även om jag brinner extremt mycket för att komma ut i hetluften och debattera och mosa! Har ju mina åsikter som jag gärna vädrar och får lite respons på. :) En annan sak som tar upp mycket av min tid, vilket nog är vanlig hos alla, är mina drömmar. Naiv som jag är hoppas jag fortfarande på att nå omätlig rikedom och berömmelse. Jag går i en del planer på att skriva under sommaren, färdigställa en bok, en riktig roman, men vi får se om jag lyckas. Vill helst inte se den drömmen grusas heller, så den kanske aldrig påbörjas. Vi får se. Skriver en del dikter, får till några strofer som jag blir nöjd med, men aldrig någonting riktigt komplett. Skulle gärna göra musik av det också, men det är inte något som jag är särskilt duktig på än, även om gitarren går varm dagligen. Det tar sig dock, så vi får se! Skam den som ger sig. :) Pengar vore jävligt nice för att uttrycka sig på ren svengelska. Efter Paris nu skulle jag vilja inreda lägenheten, shoppa kläder som inte gjorts sen december typ, och gärna köpa lite presenter till nära och kära faktiskt. Bil vore också kul, och ny dator, och ny tv. Men inget som står högt på prioritetslistan direkt. Det vore bara otroligt skönt att slippa oroa sig, kunna resa någonstans utan att tänka på konsekvenser, köpa nya skor utan att tänka på att få mat på bordet och så. Samtidigt är det ju otroligt tillfredsställande att verkligen köpa sig något när man slitit ihop till det och sparat undan. Jag har lyckats tagit mig igenom allt det jag ville få ut i världen, bevara för mina efterlevande, utom det sista ämnet jag går in på nu. Eller, kind of, det är egentligen två ämnen kvar. Jag tror jag börjar med det svåraste, och avslutar med ett lite mer allmänt. Det första jag vill prata om är Sandra. Att hon var min första flickvän hänger kvar, och trots att det gått 6 månader sen det tog slut så har jag lite svårt att släppa sveket, även om jag faktist är kär i Elin nu och bryr mig mer om henne. Det är bara som en nagel i ögat. Var hem till Sandra för att hämta min tröja och några armband som ja gtrodde hade hamnat där. Var även skönt att få prata lite med Kickan och Micke. Kändes dock otroligt konstigt att vara i det där huset som skänkt mig så mycket gläde, och fundera igen på allt det tunga man gått igenom. Hon var inte hemma, och lika bra var nog det, men lite senare fick jag ett argt sms, och häftig ordväxling utbröt på denna digitala väg. Först handlade det om min rätt att komma till hennes hem uat natt först be henne om lov, sedan var det något prat om en massa lögner jag spridit om Sandras nya pojkvän. Detta gjorde mig ledsen, för jag undrar vem som gått och påstått att jag sagt något alls om honom. Här har jag försökt släppa att han gick bakom ryggen på mig, tjejen som jag älskade, och inte nämnt henne på månader, och så får jag veta att jag snackat en massa skit om henne. Vet att ingen av de inblandade förmodligen läser här, me nvill verkligen två mina händer - jag har inte sagt ett nedlåtande ord om honom, annat än att jag varit ledsen att han faktiskt bidrog till att jag förlorade något som betydde allt för mig. Skulle aldrig falla mig in att sjunka så lågt att jag skulle smutskasta någon, speciellt inte med lögner. Nåja... Jag personligen förstår inte att hon vägrar prata med mig fortfarande, 6 månader senare, för när jag äntligen lyckats komma över mina känslor för henne och glömt bort det fina vi hade så tycker jag ju att hon skulle vara förbi all ilska, speciellt som jag känner att det är hon som sårat mig, inte tvärtom. Men sån är inte situationen, och tills hon slutat dissa mig så kommer jag att lämna henne utanför mitt liv. Bäst så för alla. Så... Skönt att få det ur sig med. Skulle kunna behandla ämnet Hjärtekrossande hur länge som helst, men jag är på alltför bra humör för det. Sista grejen jag ville prata om är ett bloggfenomen, något som jag uppmärksammat otroligt mycket på senare tiden... Lyssnade i vanlig ordning på radio när jag satt på tåget, ännu ett steg i mitt försök att bli lite mer kulturellt bildad, och just då hölls en intervju med Gustaf Skarsgård... Han använde uttrycket "hatare", kanske i folkmun oftare benämnt "haters", och förklarade hur tråkigt han tyckte det var att man i dagens bloggsamhälle definierar sig själv ur vad man hatar. Och det gjorde att så mycket klarnade för mig. Han menade att det är för utlämnande att berätta vad man gillar för något, och därför är det lättare att visa andra vem man är genom att tala om vad man inte gillar. Personligen har jag ju alltid varit mer för att tala om det som glädjer en, eller vad man kan göra åt det som stör en, men dessa ofta omåttligt populära bloggare, med Mr Alex Schulman i spetsen, är alltså av annan åsikt. Och det är jättetråkigt tycker jag. Visst, ibland finner man en viss ironi och rolighet i det, men det är svårt att göra det bra. Magnus Betnér har en fantastisk känsla i sin ståuppkomik, där han faktiskt hatar allting - men dessa människor som skriker "Se mig, jag hatar Carola!" lockar inte mig att läsa. Personligen tror jag bloggning handlar om att visa vem man är, även om det kanske i grund och botten är att visa vad man gör eller vad som händer i ens liv, så definierar det per automatik precis vilken typ av person som skriver - och kanske är det för månag ett sätt att uppnå popularitet, att visa sig out there för befolkningen, och, indirekt, ragga folk. Ragga vänner, ragga flickvänner, ragga jobb och ragga status. Jag vet att jag själv definitivt fungerar så, för många är de som fastnat för min personlighet med hjälp av mitt skrivande, utan att överdriva även min nuvarande flickvän, och då tänker jag... Vill man inte visa sina bästa sidor och vad man gillar då? För vem bygegr ett förhållande på saker man har inte gemensamt? Eller egentligen, saker man har gemensamt att inte ha. Läste en kontaktannons i Punkt.se, där någon skrev något i stil med "har inte dansat på länge, men vet inte om jag saknar det direkt." Här har man alltså några få rader på sig att uttrycka vem man är för att någon ska fastna, och så visar man vad man inte gillar? Vet inte hur det är med er, men om jag hade varit intresserad av att söka kontakt via en annons, och den skulle låta något i stil med: "Hej, jag är en kille som inte är 40 år, jag gillar inte fisk, jag tycker inte om att se på fotboll och jag söker dig som inte bor i Stockholm och inte älskar melodifestivalen." Då skulle jag börja fundera. Hur mycket gemensamt kan man se att man har med den här personen? Inte 40? Okej, 20? 60? Inte Stockholm... Är Göteborg okej? Eller Umeå? När man söker efter någon att tycka om så brukar man väl kolla på gemensamma nämnare och faktorer, och då blir det ju svårt att nå någon med en distansierad text där man beskriver vilken personlighetstyp man inte är. Och om det nu är så att man minst av allt söker kontakt med sin blogg, sin kontaktannons... Varför ens publicera den då? Nej, mitt råd, om jag nu är i en posotion att ge såna, till alla bloggare är: Sluta whina! Det är inte roligt i längden att läsa om alla era i-landsproblem, och hur mycket ni hatar en viss person, helt utan argument. Det är för övrigt något tråkigt också, att en så stark känsla som hat kan infinna sig för människor ni enbart känner till ytan via tv eller dylikt. Var lite optimistiska, utan att låta för gay så tror jag faktiskt att det leder till en bättre värld i längden, och det blir absolut mycket roligare att läsa! Dock bör tilläggas att jag gillar Schulman en del, han skriver schyssta krönikor och han är trots allt ett av originalen. Det är nog snarare dessa små icke-kända wannabe-hatbloggare som stör mig mest. Utan att själv bli för hatisk. Visst, do your thing, men tro inte att jag kommer läsa. För övrigt är jag extremt förvånad över blondinbella och dessa "Makingstorkovanmodebloggers" på 16 bast där ute i kalla Sverige, som tjänar pengar på att skriva blogg. Varför slår man så stort med total avsaknad av djup? Nu har jag läst några stycken, och de är ofta välformulerade och har mer bakom pannbenet än vad som ses vid första anblicken, men alla denna yta... Borde inte lite politik och filosofi intressera de människor som faktiskt läser? Av någon anledning har jag fått för mig att intresset för djup och intresset för läsande faktiskt går hand i hand. De som vill ha glamour och glitter kan väl se å tv eller nåt? (Ja, jag är faktiskt bara avundsjuk, jag vill hemskt gärna också tjäna pengar på bloggande, men med typ 10 läsare total så är det inte så lätt. Keep on fighting Levi, you'lll get there!) Imorgon är en ledig dag, så det innebär att jag tänker vara för mig själv med mina tankar, försöka skriva lite, spela gitarr, och framförallt spela tv-spel, nåt jag itne gjort ordentligt på flera år! :P God natt, take care!
Annons
Anonymous
Mon 10 Mar 2008 01:56
jag trodde aldrig att jag skulle läsa allt det där... speciellt såhär sent, men det kaske bara bevisar att du är bra på att skriva
iveL
Mon 10 Mar 2008 01:57
Haha, tack... tror jag! :P Jag trodde aldrig nån skulle orka läsa nånting av det. XP
BillyJoeBob
Mon 10 Mar 2008 01:18
Oh.. my.. fucking.. god. Jag kommer alltid att ligga i lä nu, missar dom goda tiderna då man blogga rolit shit på Lunar.
iveL
Mon 10 Mar 2008 01:19
Haha, inte då! Sätt fart, dina bloggar är dom roligaste, en stor inspirationskälla för mig. ;P
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ivel/177136979/
Visa toppen
Show footer