Jajaja... Fredag idag. De senaste dagarna har spenderats i skolan, fram till 22 igårkväll bland annat, allt för att plugga matte. Och det gör liksom att jag kan sluta tänka på allting. Jag får en chans, jag tänker att jag kommer gå vidare. Men nu har jag varit hemma några timmar, och gjorde det oundvikliga, började tänka på gamla minnen och kola på alla bilder på dig... Det är så jävla svårt att greppa. Allt tappar sån trovärdighet på något sätt... Känns ås falskt. Och jag tycker verkligen om dig, men nu ska jag lära mig att leva utan dig, både utan dig som flickvän och utan dig som vän verkar det som. Jag menar, vi grälade väl nån gång så där, men vi kunde alltid lösa det... Sen vet jag inte vad som hände. Jag hatar det här rummet jag sitter i, hela Stockholm hatar jag, för det är här allt skit hänt. Allt det jobbiga. Tänk om jag bara stannat i Arboga, jobbat och levt livet, med dig... Jag vet att jag borde göra något bättre med min fredagskväll, men det är liksom... Det är som att den Sandra jag kände försvunnit, dött på något sätt. Den Sandra som älskade mig, mest, jag var den enda. Och nu säger du samma sak till honom. Det är så komiskt det är som att... säger du så till alla typ? Och så har jag inte hört från pappa på några dagar heller, men orkar inte ringa honom med tankarna så här, med tårarna och... nej. Ska slå mig i huvudet med stekpannan och somna typ, verkar vara det enda rätta. Kan ju bara hoppas att jag slår tillräckligt hårt, så jag slipper vakna... Som vanlgit en dålig, tom klyscha, men det är den enda känslan jag har i mig... Förstöra, göra illa, såra... Dig eller mig själv... Men jag tror inte jag kommer åt dig, och jag har aldrig velat skada dig heller. Vill bara att du ska veta hur jag känner mig! Förstå vad det är jag går igenom! Jag avr din första, den bäste, den längste... Ska du bara kasta bort det som att det inte betydde något? Eller det kanske det inte gjorde heller? Du kanske bara vill ha någon som håller om dig, skitsamma vem. Jobbigt att det för mig har betydelse att det var just du. Det finns ingen annan. Skulle aldrig kunna låta någon annan ta i mig, släpper inte in någon så nära, aldrig igen. Allt är förstört. Kan du bara höra va dig? Säga något? Prata med mig? Jag behöver din tröst. Eller åtminstone din respekt. Tycker jag förtjänar att åtminstone behandlas som ett ex, och inte bara luft... Vad hände med all glädjen...?

Annons

The photo has no tags

December 2009