Mina klasskompisar har fått en lite skev bild av Arboga, och giss aom de blev glada när jag visade Arbopgapastje! Wow! Så jag posar lite för deras skull, håll till godo. Just nu, i denna stund, känns det som att jag har så väldigt mycket över mig. Jag vill hinna skriva och fila på min musik och mina dikter, mina små historier och så som jag konstruerar, och jag vill läsa fler böcker, se fler filmer, lyssna på fler låtar osv. Men jag ahr inte tid med något av det. Sånt i-landsproblem, men det är också det minsta va mina problem. Lite större är problemet med alla vänner jag glidit ifrån, känner verkligne att vänskapen hänge ri små tunna trådar, och jag drar tafatt lite härochdär, men ingen håller sig kvar. Vill så gärna bara träffa alla gamla bästisar, men tiden räcker inte till, och det var längesen jag hörde från alla. Skolan går överraskande bra dock, klarade halva mekaniken och fick 4.5 hp där, och ska bara komplettera den andra delen så är det klart. Vi har börjat en designkurs med tillämpad matematik, hållfasthetslära och mekanik, den är svår men intressant. Fyrledsmekanismer och så, hittills har vi modellerat garageportar och nästa steg är plåtcabbar till bilar. Matten går också ganska bra, sen är det programmeringskursen som är blä, men den funkar trots allt. Jag har inte pratat med mamma än, och där känner jag att allt är så otroligt svårt, när det kommer till känslor. Jag har Elin nu, hon är underbar på alla sätt som går, och behandlar mig som en kung, men jag känner mig otillräcklig ändå... som att jag inte kan ge tillräckligt, som att hon kommer tröttna fort på mig eller något. Vet att det här är något jag borde hålla tillbaka, men det flyter liksom ur mig nu. Jag är rädd. Har snart gått ett halvår sen jag blev dumpad, men jag känner mig ändå dålig och ovärd och bränd och så... Som att jag inte kommer kunna vara en bra pojkvän... Mycket svårt det där. Sen är det ju det att ja gska flytta till Stockholm nu, blir ett helt annat liv, förmodligen färre helger i Arboga, och alla rötter bara lossnar.... usch. Men jag är så glad att Elin vill vara med mig, att vi ska till Paris, och jag vill inte alls förutspå vad som händer hädanefter... en dag i taget. Hon gör mig underbart glad, och det är allt som räknas. Som det står i boken jag lånat av henne, av Paulo Coelho: "The wise are wise only because they love. And the foolish are foolish only because they think they can understand love."

Annons

The photo has no tags

Anonymous Thu 28 Feb 2008 20:59

"My grandfather always said that living is like licking honey off a thorn."

iveL Thu 28 Feb 2008 21:00

haha, what..? :P

2 comments on this photo

December 2009