Protestera! mot att Lunarstorm ska köpa bilddagboken , för det kommer kosta att lägga upp bilder!
                                     
Sprid budskapet vidare ,kopiera all text och sätt ut det på din bdb och PROTESTERA Nu..    

FAN!!


                        

Renässansen, jämförelse av elisabethansk och fransk-klassicistisk teater
Under 1400, 1500 och 1600-talet tillhörde Europa tidsepoken renässansen, som betyder återfödelsen. Man kan säga att det var en återfödsel till antikens grekiska och romerska kulturer. Dessa tidsepoker långt tillbaka i tiden blev alltså det som man strävade efter och ville uppnå, ”renässansmänniskorna” beundrade dessa kulturer och försökte efterlikna dem så långt som möjligt. Under denna tid hamnar de religiösa förebilderna lite i skymundan, istället vill man lyfta fram flera sidor hos individen, både bra och dåliga (jag kan tänka mig att det även gör litteraturen lite mer trovärdig och enklare att relatera till). En lärd person under renässansen skall ha både praktiska och teoretiska färdigheter, exempelvis ha kunskaper om konst, filosofi, litteratur, vetenskap, politiska intriger och kunna fäktas. En person som behärskade flertalet av ovan nämnda områden var Leonardo da Vinci. Kanske en av de mest berömda författarna/dramatikerna någonsin och viktigt namn under renässansen var William Shakespeare. Han skrev pjäser i flera olika genrer, dessa var tragedier, krönikespel och komedier. Shakespeare har bland annat skrivit komedin ”Köpmannen i Venedig”, krönikespelet ”Henrik V” (som handlar om de engelska konungarnas historia) och troligtvis den mest kända av dem alla, tragedin ”Romeo och Julia”. En annan mycket känd författare från renässansen är Miguel de Cervantes Saavedra som bland annat har skrivit den komiska romanen om Don Quijote, som sedan har givit upphov till ”helan och halvan” (byggd på samma koncept).
Den elisabethanska teatern var folkligt nöje, en mängd olika samhällsklasser begav sig till denna typ teater (enligt Den levande litteraturen, Ulf Jansson). Det gjorde att skådespelarna var tvungna att anpassa sig efter hela den blandade publiken och blanda högt och lågt. Både vacker kärlekspoesi och slagsmål ägde rum på fyrkantiga scenen som sköt ut i publiken vilket gjorde att skådespelarna blev sedda från tre olika håll samtidigt, något som är specifikt för den elisabethanska teatern. Den fransk-klassicistiska teatern däremot var nästan raka motsatsen, där var det strikta regler som talade om hur dramerna skulle bli spelade. Det var framförallt tre olika regler som var särskilt viktiga, nämligen tidens enhet som innebar att pjäsen skulle utspelas under en kort period, rummets enhet som betyder att pjäsen skulle äga rum på en enda plats och slutligen handlingens enhet som innebar att handlingen skulle vara fokuserad på endast ett problem och den skulle inte omfatta några stickspår eller bimotiv. Anledningen till reglerna var att man ville tala om en så kallad ”evig sanning” i slutet till exempel ”man kan inte trotsa ödet”. Bakom dessa regler låg Ludvig XIV, men jag tror att det även fanns en annan tanke bakom reglerna, nämligen den att han ville kontrollera litteraturen för att på så sett kunna stärka sin makt, det ligger inte långt bort att tro att han inte ville att skådespelarna skulle kunna sprida något negativt om honom (en slags censur). Något som emellertid bägge teatertyper har gemensamt är att antiken var bådas förebild.
Sammanfattningsvis kan man säga att fransk-klassicismen var striktare och mer kontrollerat, inom den elisabethanska teatern hade skådespelarna större frihet och kunde ta ut svängarna mer, de inte några regler att följa på samma sätt som fransk-klassicismen. Jag skulle gissa att det var därför det fanns så många teaterplatser i London under den perioden, den vände sig helt enkelt till en bredare massa. Man kanske kan jämföra det lite med bio och opera, det finns långt fler biofåtöljer än operastolar i de flesta städer i världen. Enligt min mening beror det på att biografer är mer folkliga än operor som mer inriktar sig på en specifik samhällsklass och åldersgrupp. När man fortfarande sätter upp dramer som skrevs för nästan 500 år sedan (om än med nya tolkningar) säger det en hel del om storheten som många av författarna under renässansen hade. Ulf Jansson nämner exemplet med filmen ”30 november” som tar upp rasmotsättningar i en förort med Romeo och Julia-tema nästan exakt 400 år efter den ursprungligen skrevs av William Shakespeare, det tycker jag är häftigt!