February
Wednesday 15 April 2009 photo 1/1
|
Jag ligger och stirrar upp i taket, orkar inte röra på mig. Fastnar med blicken på den rödlilafläcken i taket, den som du är ansvarig för. Den som du orsakade, när du tappade greppet om rödvinsflaskan när du studsade upp i sängen den där kvällen, med flaskan i ena handen och de två nyinköpta vinglasen i den andra.
Du tappade balansen, glasen bildade en glittrande bädd på golvet och flaskan for upp i taket. Först blev jag orolig att du gjort dig illa i fallet. Men du bara låg där på golvet och skrattade, vi skrattade, hejdlöst.
Vi älskade den natten, i vindränkta lakan och med glittret av glas på golvet. När morgonsolens strålar letade sig in genom gardinerna bildades små stjärnor i taket från glaset på golvet. Du sov fortfarande med dina armar runt mig, jag kunde inte ta blicken ifrån dig. Allt var så vackert, du var så vacker, jag var så lycklig.
Nu, ligger jag här själv, med skuggorna av dig. Lakanet känns som glaset på golvet, fläcken i taket har börjat blekna. Men du finns här, jag känner dig fortfarande, men samtidigt är du så långt borta.
Jag har älskat förut, men inte på det sättet som du fick mig att älska, dig.
Jag vrider mig i sängen, drar täcket över huvudet, jag borde gå upp. Men jag hittar inte energin till att resa mig upp till sittande. Jag ligger kvar en stund, vrider mig lite av och till i sängen. Jag tittar ut genom glipan som bildats mellan madrassen och täcket . Solen skiner in genom fönstret och träffar tavlan, tavlan som du målade. Till mig. Den hänger lite snett, men färgerna är starkare nu än de någonsin har varit förut.
Tar ett djupt andetag och lyckas ta mig upp till sittande. Får in fötterna i de blåtofflorna, som står bredvid mina rosa. Tar din svarta morgonrock som hänger bredvid min vita. Går in i badrummet.
Jag möter inte min egen spegelbild, vill inte se mig själv, utan dig.
I köket tar jag ner kaffepaketet från hyllan och mäter upp två mått, jag mäter upp två koppar vatten och häller i kaffebryggaren. Tar ner din kaffekopp från hyllan, låter min stå kvar. Sätter mig på din plats, mitt emot min. Kaffet rinner ner genom filtret och bildar små svarta droppar ner i kannan. Ljudet från kaffet och tickandet från klockan på väggen, den du envisades med att köpa, är det enda som hörs. Jag hatade den där klockan, nu älskar jag den.
Jag tar med kaffekoppen ut på bryggan, nere vid vattnet. Sätter mig på din sida, där du alltid brukade sitta. Men jag stoppar inte ner fötterna i vattnet, inte utan dig. Sjön ligger spegelblank, så stilla, så vacker, som om någon tryckt på paus.
Det kommer en svag vindpust från skogen, björkarnas musöron leker i vinden. Vindpusten når mitt hår, kittlar mig i nacken, men jag känner inget, inte utan dig.
Jag ställer den upp druckna kaffekoppen i diskhon, bredvid allt glassplitter. När jag går tillbaka in mot sovrummet kliver jag på de vita rosorna och sidenbanden.
Sträcker mig efter din skjorta i garderoben i sovrummet, tar din jacka i hallen, bilnycklarna på byrån. Går över grusplanen mot garaget, tar din bil, den där Volvon som du envisades med att köpa, på samma sätt som den där dumma klockan. Men bilen var för framtiden, det var ditt argument och jag gick med på det. För jag vet att den kommer att komma till användning snart. Väldigt snart.
Solen träffar mina händer genom vindrutan, när jag kör efter grusvägen, jag svänger ut på E4an. Det är bara din bil och några långtradare som samsas om den stora vägen den här morgonen. Jag svänger av vid Björkviken, in på den mindre vägen. Några tanter går längs vägkanten med sina hundar, de vinkar igenkännande mot din bil.
Framme vid parkeringen, har smärtan kommit tillbaka, där inne i bröstet finns klumpen, den där svarta, kalla och tunga. Jag sitter kvar i bilen ser ut över gräset och björkarna. Blundar, försöker ta ett djupt andetag, men de gör för ont, smärtan rinner ner över mina kinder.
Knäpper upp bältet och öppnar dörren, sätter dina tofflor i gruset, tar hjälp av dörren för att resa mig upp. Slår igen dörren och trycker på lockknappen på nyckeln. Din volvos lyktor blinkar och larmet tjuter till. Jag börjar gå längs gången som är lagd med stenplattor.
Solen letar sig in genom björkarnas grenar träffar mig i nacken där jag står. På samma sätt som det gjorde den där dagen då jag stod här sist. Då alla vänner och släkt var med, då jag bar svart klänning och vattenfast mascara. Då alla vackra blommor täckte din kista.
Det var fyra dagar sedan.
Jag sätter mig i gräset bredvid dig, lutar mig mot den gråstenen som bär ditt namn. Den vita stenduvan som sitter på stenen möter min blick. Jag drar handen över ditt namn, Niklas Löfenberg . Vidare ner över årtalen, 1983 – 2009.
Tar en av de vita rosorna som ligger intill din sten, med alla andra vackra blommor. Låter blommans blad smeka mina läppar, de känns lika kalla som marken jag just nu sitter på och som den gråa stenen som bär ditt namn. Lika kall som världen blivit, efter att du lämnat den.
Jag håller fortfarande i den vita rosen när jag går tillbaka mot din bil.
Du tappade balansen, glasen bildade en glittrande bädd på golvet och flaskan for upp i taket. Först blev jag orolig att du gjort dig illa i fallet. Men du bara låg där på golvet och skrattade, vi skrattade, hejdlöst.
Vi älskade den natten, i vindränkta lakan och med glittret av glas på golvet. När morgonsolens strålar letade sig in genom gardinerna bildades små stjärnor i taket från glaset på golvet. Du sov fortfarande med dina armar runt mig, jag kunde inte ta blicken ifrån dig. Allt var så vackert, du var så vacker, jag var så lycklig.
Nu, ligger jag här själv, med skuggorna av dig. Lakanet känns som glaset på golvet, fläcken i taket har börjat blekna. Men du finns här, jag känner dig fortfarande, men samtidigt är du så långt borta.
Jag har älskat förut, men inte på det sättet som du fick mig att älska, dig.
Jag vrider mig i sängen, drar täcket över huvudet, jag borde gå upp. Men jag hittar inte energin till att resa mig upp till sittande. Jag ligger kvar en stund, vrider mig lite av och till i sängen. Jag tittar ut genom glipan som bildats mellan madrassen och täcket . Solen skiner in genom fönstret och träffar tavlan, tavlan som du målade. Till mig. Den hänger lite snett, men färgerna är starkare nu än de någonsin har varit förut.
Tar ett djupt andetag och lyckas ta mig upp till sittande. Får in fötterna i de blåtofflorna, som står bredvid mina rosa. Tar din svarta morgonrock som hänger bredvid min vita. Går in i badrummet.
Jag möter inte min egen spegelbild, vill inte se mig själv, utan dig.
Jag tar med kaffekoppen ut på bryggan, nere vid vattnet. Sätter mig på din sida, där du alltid brukade sitta. Men jag stoppar inte ner fötterna i vattnet, inte utan dig. Sjön ligger spegelblank, så stilla, så vacker, som om någon tryckt på paus.
Det kommer en svag vindpust från skogen, björkarnas musöron leker i vinden. Vindpusten når mitt hår, kittlar mig i nacken, men jag känner inget, inte utan dig.
Jag ställer den upp druckna kaffekoppen i diskhon, bredvid allt glassplitter. När jag går tillbaka in mot sovrummet kliver jag på de vita rosorna och sidenbanden.
Sträcker mig efter din skjorta i garderoben i sovrummet, tar din jacka i hallen, bilnycklarna på byrån. Går över grusplanen mot garaget, tar din bil, den där Volvon som du envisades med att köpa, på samma sätt som den där dumma klockan. Men bilen var för framtiden, det var ditt argument och jag gick med på det. För jag vet att den kommer att komma till användning snart. Väldigt snart.
Solen träffar mina händer genom vindrutan, när jag kör efter grusvägen, jag svänger ut på E4an. Det är bara din bil och några långtradare som samsas om den stora vägen den här morgonen. Jag svänger av vid Björkviken, in på den mindre vägen. Några tanter går längs vägkanten med sina hundar, de vinkar igenkännande mot din bil.
Framme vid parkeringen, har smärtan kommit tillbaka, där inne i bröstet finns klumpen, den där svarta, kalla och tunga. Jag sitter kvar i bilen ser ut över gräset och björkarna. Blundar, försöker ta ett djupt andetag, men de gör för ont, smärtan rinner ner över mina kinder.
Knäpper upp bältet och öppnar dörren, sätter dina tofflor i gruset, tar hjälp av dörren för att resa mig upp. Slår igen dörren och trycker på lockknappen på nyckeln. Din volvos lyktor blinkar och larmet tjuter till. Jag börjar gå längs gången som är lagd med stenplattor.
Solen letar sig in genom björkarnas grenar träffar mig i nacken där jag står. På samma sätt som det gjorde den där dagen då jag stod här sist. Då alla vänner och släkt var med, då jag bar svart klänning och vattenfast mascara. Då alla vackra blommor täckte din kista.
Det var fyra dagar sedan.
Jag sätter mig i gräset bredvid dig, lutar mig mot den gråstenen som bär ditt namn. Den vita stenduvan som sitter på stenen möter min blick. Jag drar handen över ditt namn, Niklas Löfenberg . Vidare ner över årtalen, 1983 – 2009.
Tar en av de vita rosorna som ligger intill din sten, med alla andra vackra blommor. Låter blommans blad smeka mina läppar, de känns lika kalla som marken jag just nu sitter på och som den gråa stenen som bär ditt namn. Lika kall som världen blivit, efter att du lämnat den.
Jag håller fortfarande i den vita rosen när jag går tillbaka mot din bil.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/iz83/356040302/
Visa toppen
Show footer