Wednesday 1 January 2014 photo 1/1
|
Det är skumt
Jag är så pass van vid att vara den som sitter i ett hörn och inte syns att jag aldrig ens sett det som ett problem. Fram tills i år. Nyårsfesten efter revyn var toppen, problemet var att det fanns inte ens enda människa jag vågade gå fram till att prata med av de jag verkligen ville snacka med, p.g.a att jag är så van vid tanken på att "nej de kommer skratta åt mig" eller "det kommer bli awkward så det är bäst jag håller tyst".
Det känns som om jag bara är i vägen. Jag kunde lika gärna inte vart där. Visst pratade jag lite med folk då och då, men väldigt sällan och bara korta fraser. Jag vill inte vara den där tönten längre! Jag är trött på att sitta och le fånigt åt bakgrundsmusiken medan alla runt omkring har diskussioner om allt och inget. Om jobb, framtid, skola, sommaren, revyn, kärleken, jag hör allt. Jag hör allas konversationer för jag är aldrig med i en själv.
Jag är livrädd för tanken på att faktiskt gå fram och sätta mig någonstans bland folket bara för att få menande blickar och att det plötsligt ska bli tyst. Som att jag är i vägen, jobbig, konstig, udda, inte borde vara där. Jag såg folk kramas, skratta, kasta papperstussar, dansa, spela gitarr. Vad gjorde jag? Satt för mig själv och åt godis.
Det fanns så många personer där idag som jag ville lära känna, men jag hindrades konstant. Jag ville bara gå fram till var och en och fråga massa saker, lära känna dem, prata och skratta, men jag vågade aldrig. Jag är så rädd för att bli utstött att jag hellre är utstött från början. Det är nästan sorgligt. Och sedan, nu efteråt, ångrar jag mig såklart.
Inte ens Saga vågade jag gå fram och prata med. Jag var nära vid ett tillfälle att gå fram och fråga om hennes skola nu och så, men jag gjorde det aldrig. Mest p.g.a. att hon var upptagen med att prata med andra så fort jag kikade. Om folk skulle börja prata med mig hade det inte heller vart ett problem, men det är just det, ingen känner mig och ingen vill känna mig och ingen vill prata med mig. Det finns en anledning till att jag har så få vänner som jag har, och det har aldrig stört mig fören för bara något år sedan.
Jag är så avundsjuk på folk som har många vänner, och på folk som helt öppet kan börja prata med andra hur som helst och fråga saker och att kunna starta en diskussion så lätt. Jag är så van vid att folk ignorerar mig eller inte svarar mig, precis som att "vafan pratar du med mig för?". Även om det inte är deras mening så har jag intalat detta för mig själv så mycket så det förstört alldeles för mycket. Jag är livrädd att börja snacka med nytt folk, speciellt om de har flera vänner runt omkring.
Hur fan bryter man en sådan ingrodd vana? Som funnits där sedan lågstadiet? Hur tar man bort paniken som känns när man bara så SÅ gärna vill gå fram till en person och säga "hej" eller fråga något enkelt och hur får man en sådan grej att bli simpelt och lätt? Hur tar man bort rösten i huvudet som konstant skriker hur dålig man är på att vara social? Vad ska man göra för att folk ska tycka att man är intressant? Hur ska man se ut för att folk ska vilja börja snacka med en? Hur? Vad? När? Varför? Var!?
Jag är så avundsjuk. SÅ JÄVLA avundsjuk. Ni anar inte. När jag hade gått på Dramatea (teater-grupper för unga) i si-så-där tre år beslutade jag mig för att dra med en ny kompis. Hon är inte så intresserat av teater egentligen, men ändå. På kanske två månader hade hon blivit bättre kompis med alla än vad jag hade blivit på tre år. De hade addat varandra på Facebook, något som inte ens jag hade tänkt på. Det var där någonstans jag började fatta hur olika vi var som personer på det sättet, men jag tänkte aldrig "åh vad lätt för henne att skaffa vänner", utan jag tänkte "fan vad jobbig jag måste vara att lära känna som person".
Jag har funnit mig i det här länge men bägaren rann över ikväll igen, som den brukar göra på fester där jag inte känner någon men vill lära känna. Var jätteglad tills jag kom hem och faktiskt insåg att "jag kunde ha pratat med honom... jag kunde ha pratat med honom om precis vafan som helst. Han satt bara en bit bort, och han verkade trevlig. Tror knappast han skulle föst bort mig". Men när jag väl var där hade jag bara tankar som "nej, jag ser för dålig ut" eller "nej jag är säkert alldeles för konstig för att han ska tycka jag är intressant". Det riktigt skär i mig hur mycket jag ångrar mig, och hur mycket jag hatar just den där sociala delen med mig. Jag känner för att riktigt ha sönder något!!!
Jag hade kul och det var jättetrevligt på festen ikväll och så ...
... Jag önskar bara att jag inte vore så jävla sjukt socialt störd och dum i huvudet...
Det känns som om jag bara är i vägen. Jag kunde lika gärna inte vart där. Visst pratade jag lite med folk då och då, men väldigt sällan och bara korta fraser. Jag vill inte vara den där tönten längre! Jag är trött på att sitta och le fånigt åt bakgrundsmusiken medan alla runt omkring har diskussioner om allt och inget. Om jobb, framtid, skola, sommaren, revyn, kärleken, jag hör allt. Jag hör allas konversationer för jag är aldrig med i en själv.
Jag är livrädd för tanken på att faktiskt gå fram och sätta mig någonstans bland folket bara för att få menande blickar och att det plötsligt ska bli tyst. Som att jag är i vägen, jobbig, konstig, udda, inte borde vara där. Jag såg folk kramas, skratta, kasta papperstussar, dansa, spela gitarr. Vad gjorde jag? Satt för mig själv och åt godis.
Det fanns så många personer där idag som jag ville lära känna, men jag hindrades konstant. Jag ville bara gå fram till var och en och fråga massa saker, lära känna dem, prata och skratta, men jag vågade aldrig. Jag är så rädd för att bli utstött att jag hellre är utstött från början. Det är nästan sorgligt. Och sedan, nu efteråt, ångrar jag mig såklart.
Jag hade kul och det var jättetrevligt på festen ikväll och så ...
... Jag önskar bara att jag inte vore så jävla sjukt socialt störd och dum i huvudet...
Annons
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jag-skrik-group/517047243/