Previous photoFriday 4 June 2010 photo 2/2
|
Förlust
Det är lätt att älska någon men svårare att älska sig själv.
Den alla såg upp till och ville vara har nu blivit ett vrak en hög med aska som bara väntar på att blåsa ut i luften.
Mitt namn är Heod, jag är fjorton år och helt meningslös. Det finns inget kvar för mig på denna planet, alla jag älskar har försvunnit från mig.
Det började förra året jag var den mest älskade personen på min skola, alla avundades mig på grund av mitt utseende och min pojkvän.
Min pojkvän han hette Sky, han var den bästa som fanns på denna jord och jag älskade honom över allt annat. Jag minns så väl hur han såg ut hans stora svart ögon som alltid fick mig att tappa andan, hans svarta rufsiga hår som hängde vackert runt hans smala vackra ansikte.
Allt var som i en underbar saga varenda dag svävade jag på små rosa fluffiga moln.
Min Bästa kompis hon hette Revi, hon var den alldra snällaste av de som strävar på denna jord. Hon gjorde allt för mig och jag gjorde allt för henne hon var mitt allt. Hennes leende gjorde alla glada och hennes vackra ljusbruna ansikte lyste upp dagen. Jag minns hennes blonda lockar som föll i stora vågor kring hennes ansikte. Hon var så vacker och så underbar hon var den bästa som fanns den bästa som någonsin kommer finnas.
Jag minns så väl den sista dagen som om det var igår allt hände så snabbt, nu ska jag berätta för er vad som hände.
Jag satt på mitt rum och väntade på Sky han hade lovat att komma direkt efter han hade ätit, det brukade inte dröja så länge och det hade bara gått tio minuter än.
Jag gungade lite där jag satt på sängen och kollade ut genom mitt stora vita fönster. Jag flyttade blicken mot spegeln och kollade på mig själv. Mitt mörkbruna nästan svarta hår hängde platt läng mitt ansikte och ner till min midja, mitt ansikte var smalt med höga kindben och min hud var blek och silkeslen.
Jag kollade hastigt på klockan igen. Nu hade det gått femton minuter. Han borde vara här snart.
Jag tittade ut genom fönstret igen och såg en lite fågel som satt i ett träd och sjöng. Den var så vacker och helt fri från allt, så oskuldsfull och underbar.
Jag satt och beundrade den en stund. Då hörde jag mobilen ringa. Jag hoppade upp och satte mobilen mot örat.
"Pyn!" kvittrade jag.
"Pyn Bower?" svarade en mans röst och jag frös till is.
"Ja?" svarade jag oroligt.
"Det har hänt en olycka nere i centrum och vi tror det är bäst att du kommer med en gång." sa han lugnt och jag svalde hårt.
"Jag kommer" mumlade jag och slog igen mobilen.
Det var inte långt till centrum bara 200 meter. Jag drog snabbt på mig ett par skor och började små springa ner mot centrum, det var väldigt lätt att hitta i den här staden eftersom att det var en mycket liten stad.
Jag var nära centrum nu och såg hur det steg rök från ett ställe längre bort. Jag sprang så fort jag kunde dit med en hård klump i magen.
Jag korsade det sista hörnet och såg det. En bil stod vänd upp och ner och den andra låg i diket även den upp och ned.
Jag kände genast igen bilen som stod upp och ner mitt på gatan och jag skrek det högsta jag kunde.
Det var Skys bil. Mina ögon blev fyllda av tårar och jag trängde mig fram längs den lilla folkmassan som stod runt olycksplatsen.
Jag skrek och fäktades med armarna för att komma fram. Stället var avspärrat men jag duckade för snöret och sprang mot bilen. Den var tom, jag såg massa blod inuti den och kände hur tårarna rann ner för kinderna.
"Var är han!!!" skrek jag och vände mig mot en av männen.
"Pyn. Han är borta." sa en av männen och jag kände igen hans röst från samtalet innan.
Jag skrek och tårarna rann snabbare nerför mina kinder och jag kunde nätt och jämnt urskilja en gisstalt som de bar upp från den andra bilen. Det var en flicka med blonda lockar och hennes hud var likblek eftersom att hon troligtvis var död.
Då kände jag igen hennes lockar. NEJ! Det kunde inte vara sant inte hon med inte min Revi.
Jag reste mig upp och började springa mot männen som bar henne. Men någon höll fast mina armar och jag skrek och grät så otroligt mycket. Det måste vara en dröm det kunde inte vara sant.
Plötslig blev allt svart.
Jag vaknade av att något starkt lyste mig i ansiktet.
"Pyn? Hur mår du?" sa en kvinnlig röst. "Du måste ha varit med om en regel chock. Missta både sin pojkvän och bästa vän på samma gång det är illa." sa hon.
Det var den värsta dagen i mitt liv efter den dagen blev inget sig likt. Jag blev ett vrak, jag kunde inte göra någonting jag låg på sjukhus i veckor och kunde inte äta.
Men nu skulle mitt lidande ta slut jag skulle komma till dem igen. Jag stod ut i fyra månader nu klarar jag inte mer jag måste göra det här.
Nu kom det stora tåget och jag blundade och kastade mig på rälsen. Mitt sista ord var "Nu är jag snart hos er"
SLUT!!
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jagskriver/460711067/
Visa toppen
Show footer