Känns som att man sitter fast i ett fack faktiskt,
Inte specielt taktisk eller praktiskt.
Ganska otäckt, ogenomtänkt och bängt.
Ens livslust har man ju redan hängt.
På detta har jag tänkt o knåpat.
Utan att ha gnällt eller tjåpat.
Men kommer man någonsin ur sin spiral o blir liberal, fri o kry,
Utan att nån höjjer sitt ögonbryn.
Att man kan få vakna och somna med ett leende, ett sunt utseende.
Och att slippa se ut som man dör, så som man gör fast ej bör.
Och slippa skitsnack o hat, detta praktklimat av tjat.
Som styr o ställer i landet, skickar in skit på bandet,
Som hatar svarta utan logisk förklaring, skall skicka hem dem utan förvarning.
Vi bor i ett land som är fullt av skit, så lyd eller bli slagen av en plit.
Det är detta som sätter mig i mitt fack, ett fack av folk som är fett lack.
På att besvara hat med hat, och som ser all misär som vardagsmat.
Som tvingas ta ton, utan rim o reson, en riktig mot orgenisation.
En arme av proletärer, samhälls militärer och rejäla härer.
Som tar avstånd från folkets hat, och statens prat.
Så när det hela rullas upp är jag stolt, hjärtat slår en volt.
Varje gång jag står upp för min sak, trycker ned allt hat.
Och sprider budskap för folk o fä, vars kunskap ligger i lä.
Ni hatar mig, ja men kör till.
Ni ratar mig, jasså en till.
Jag står endå kvar, blicken klar och hjässan bar.
Och vill ni bli av med mig, kom an, ta med förband.
För sånna som jag kommer och går, men budskapet kvarstår!

-DMS-

Fin va?, det e en jag känner, DMS kallar han sig.