November
Sunday 22 February 2009 photo 1/2
|
En dag som jag kommer ihåg...
By: James*
...Som inte bara är en dag utan flera dagar, underbara dagar.
Det började med att jag fick ett mail från en tjej slutet av hösterminen 07.
Hon frågade om jag ville vara deras tränare och koreograf till en show som 9:orna på den skolan har tradionellt varje sommar.
Jag har sett den showen en gång för många år sedan och tyckte att den var jättebra.
Men mitt svar var att jag skulle tänka på saken. Sanningen var att jag just då kände att jag inte ville göra det för jag visste att jag skulle ha väldigt mycket hela kommande termin.
Men den här tjejen gav inte upp, hon var väldigt envis, på gott och ont.
Och till slut bestämde jag mig för att ge det en chans.
Vårterminen 08 åkte jag till deras skola, Tunbo Skolan.
Jag minns att det var kallt ute och att det tog en stund för mig att hitta dit.
Väl på skolan möttes jag av eleverna och en lärare då vi hade ett möte i gymnastiksalen, som snart skulle bli våran danssal.
Vi spånade lite och kom på idéer. Inte så mycket koreografi första lektionen,
bara lite "smakprov".
En vecka senare var jag tillbaka och vi satte igång.
Närvaron var upp och ner dom första veckorna, och jag tänkte att det säkert kommer 'droppa' av folk allt eftersom, för det är ganska normalt. Men nej, tvärtom, närvaron höjdes och ingen hoppade av, vilket jag tycker är fantastiskt.
Från kyliga vintern började det bli vår.
Varje vecka hade jag åkt till skolan och dansade med eleverna som sakta men absolut säkert blev allt mera dansare.
Många danser och steg skulle läras ut och ett tag kändes tiden knappt, men jag hade en lugn känsla inombords. Vi skulle fixa det, bara vi kämpade på.
Och inte bara koreografi skulle sättas, utan även utstrålning skulle lockas fram ur varje elev.
Med bra stöd från lärarna och viljan från dessa dansare skulle det gå bra.
Outfits till alla nummer hade beställts. Efter ombeställningar, shoppingrundor och extra tid utanför "arbetsschemat", för allas del, blev det nöjt till slut.
Från våren till en smygande sommar.
Danserna till temat som var "tillbakablick på årtionderna som varit" började bli klara.
Vi närmade oss showdagarna och det började kännas allt mer lugnt med danserna och kläderna. Men då började eleverna, oj ursäkta; dansarna, känna lite nervositet. Det var smink hit, smink dit, hår här och där, frågor överallt - Precis som det skulle vara inför en föreställning för en dansare.
Dagen var här som vi alla arbetat så hårt inför, inte bara vi dansare utan även musikerna, teatergruppen, scenarbetarna, alla lärare, föräldrar och utomstående som också hjälpt till...då var det dags.
Genrep sattes och långa dagar tillbringades vid scenen.
Lunch och pic-nic hanns med ute i solen.
Första showdagen med bra publik blev lyckad enligt mig, trots små missar, som är självklara att räkna med under första föreställningen.
Det blev bara bättre och bättre efter varje show.
Slut för dagen och kvällen.
Nästa dag tog jag som vanligt tåget till, som jag inte har nämnt tidigare, Kolbäck och Linnéa Bion. Solen sken och allt kändes på topp.
Med en skolföresällning till att börja med var det en skön start på den sista dagen.
Vi hade en lång paus innan kvällsföreställningarna.
Jag åkte tillbaka till Västerås för att snabbt hämta tårtorna jag hade köpt,
sen tillbaka till bion.
Där var alla som var med i Tunbo Showen och hade ett sista möte. Strax innan vi skulle göra i ordning inför kvällen käkade vi lite tårta. Rart av alla att sjunga för mig,
då det var min födelsedag.
Nere i logerna fick jag mig en överraskning. Dansarna hade presenter till mig. Det hade dom inte behövt, men jag blev riktigt rörd och utan tvekan glad. Jag fick en härlig turkosfärgad t-shirt som dom hade pimpat upp med glitter och gullig text. Där var det inte slut, jag fick en snygg skjorta som jag tittat på men inte hunnit köpa pga allt resande och träningar innan showdagarna. Och till sist en stor, fin blomma, som jag aldrig behöver vattna.
Vilken födelsedag jag hade.
Från firande till showtime.
Två föreställningar skulle spikas denna kväll. På den första hade jag bjudit dit mina vänner och glatt nog kunde många komma, nyfikna över vad jag har sysslat med under hela våren.
Nummer efter nummer, teater, musik och dans präglade årets Tunbo Show - Scene Before.
Jag kände stolthet över tjejernas prestation. Jag stod längst bak med ett leende som kom långt inifrån, och allt än tyst tjöt och tjoade jag med tårarna som var nära.
Dom var bäst - BÄST! Så mycket tankar flög runt i mitt huvud. Jag rös.
Slut på första kvällsföreställningen och vi samlades för att summera. Alla var glada och uppspelta, vi tog kort, pratade och skrattade.
Tyvärr kunde jag inte stanna kvar på den sista föreställningen då jag skulle vidare på middag med vännerna som kom och kollade,
och flera andra som väntade vid resturangen i Västerås.
En aning blandade känslor, glädje och en lite sorg över att jag skulle lämna allt nu,
i alla fall för stunden.
Men sen slog det mig, att jag inte ska vara ledsen över att det var slut, utan glad över att jag, just jag, fick ta del av allt det här.
Hade inte denna tjej mailat mig med hopp om att jag skulle bli deras tränare hade jag aldrig varit där. Hade inte alla elever haft drivkraften och hoppet om att fixa denna show
hade det inte blivit av.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka, på inte bara en dag jag kommer ihåg, utan på en helt underbar stund i mitt liv, som faktiskt är bland de bästa, vet jag att man kan klara av vad som helst, bara man låter hoppet föra en framåt. Våga chansa.
Jag hoppas att flera kunde känna det vi kände - Lycka
Tack alla dansare och elever och Tack Thord!
By: James*
...Som inte bara är en dag utan flera dagar, underbara dagar.
Det började med att jag fick ett mail från en tjej slutet av hösterminen 07.
Hon frågade om jag ville vara deras tränare och koreograf till en show som 9:orna på den skolan har tradionellt varje sommar.
Jag har sett den showen en gång för många år sedan och tyckte att den var jättebra.
Men mitt svar var att jag skulle tänka på saken. Sanningen var att jag just då kände att jag inte ville göra det för jag visste att jag skulle ha väldigt mycket hela kommande termin.
Men den här tjejen gav inte upp, hon var väldigt envis, på gott och ont.
Och till slut bestämde jag mig för att ge det en chans.
Vårterminen 08 åkte jag till deras skola, Tunbo Skolan.
Jag minns att det var kallt ute och att det tog en stund för mig att hitta dit.
Väl på skolan möttes jag av eleverna och en lärare då vi hade ett möte i gymnastiksalen, som snart skulle bli våran danssal.
Vi spånade lite och kom på idéer. Inte så mycket koreografi första lektionen,
bara lite "smakprov".
En vecka senare var jag tillbaka och vi satte igång.
Närvaron var upp och ner dom första veckorna, och jag tänkte att det säkert kommer 'droppa' av folk allt eftersom, för det är ganska normalt. Men nej, tvärtom, närvaron höjdes och ingen hoppade av, vilket jag tycker är fantastiskt.
Från kyliga vintern började det bli vår.
Varje vecka hade jag åkt till skolan och dansade med eleverna som sakta men absolut säkert blev allt mera dansare.
Många danser och steg skulle läras ut och ett tag kändes tiden knappt, men jag hade en lugn känsla inombords. Vi skulle fixa det, bara vi kämpade på.
Och inte bara koreografi skulle sättas, utan även utstrålning skulle lockas fram ur varje elev.
Med bra stöd från lärarna och viljan från dessa dansare skulle det gå bra.
Outfits till alla nummer hade beställts. Efter ombeställningar, shoppingrundor och extra tid utanför "arbetsschemat", för allas del, blev det nöjt till slut.
Från våren till en smygande sommar.
Danserna till temat som var "tillbakablick på årtionderna som varit" började bli klara.
Vi närmade oss showdagarna och det började kännas allt mer lugnt med danserna och kläderna. Men då började eleverna, oj ursäkta; dansarna, känna lite nervositet. Det var smink hit, smink dit, hår här och där, frågor överallt - Precis som det skulle vara inför en föreställning för en dansare.
Dagen var här som vi alla arbetat så hårt inför, inte bara vi dansare utan även musikerna, teatergruppen, scenarbetarna, alla lärare, föräldrar och utomstående som också hjälpt till...då var det dags.
Genrep sattes och långa dagar tillbringades vid scenen.
Lunch och pic-nic hanns med ute i solen.
Första showdagen med bra publik blev lyckad enligt mig, trots små missar, som är självklara att räkna med under första föreställningen.
Det blev bara bättre och bättre efter varje show.
Slut för dagen och kvällen.
Nästa dag tog jag som vanligt tåget till, som jag inte har nämnt tidigare, Kolbäck och Linnéa Bion. Solen sken och allt kändes på topp.
Med en skolföresällning till att börja med var det en skön start på den sista dagen.
Vi hade en lång paus innan kvällsföreställningarna.
Jag åkte tillbaka till Västerås för att snabbt hämta tårtorna jag hade köpt,
sen tillbaka till bion.
Där var alla som var med i Tunbo Showen och hade ett sista möte. Strax innan vi skulle göra i ordning inför kvällen käkade vi lite tårta. Rart av alla att sjunga för mig,
då det var min födelsedag.
Nere i logerna fick jag mig en överraskning. Dansarna hade presenter till mig. Det hade dom inte behövt, men jag blev riktigt rörd och utan tvekan glad. Jag fick en härlig turkosfärgad t-shirt som dom hade pimpat upp med glitter och gullig text. Där var det inte slut, jag fick en snygg skjorta som jag tittat på men inte hunnit köpa pga allt resande och träningar innan showdagarna. Och till sist en stor, fin blomma, som jag aldrig behöver vattna.
Vilken födelsedag jag hade.
Från firande till showtime.
Två föreställningar skulle spikas denna kväll. På den första hade jag bjudit dit mina vänner och glatt nog kunde många komma, nyfikna över vad jag har sysslat med under hela våren.
Nummer efter nummer, teater, musik och dans präglade årets Tunbo Show - Scene Before.
Jag kände stolthet över tjejernas prestation. Jag stod längst bak med ett leende som kom långt inifrån, och allt än tyst tjöt och tjoade jag med tårarna som var nära.
Dom var bäst - BÄST! Så mycket tankar flög runt i mitt huvud. Jag rös.
Slut på första kvällsföreställningen och vi samlades för att summera. Alla var glada och uppspelta, vi tog kort, pratade och skrattade.
Tyvärr kunde jag inte stanna kvar på den sista föreställningen då jag skulle vidare på middag med vännerna som kom och kollade,
och flera andra som väntade vid resturangen i Västerås.
En aning blandade känslor, glädje och en lite sorg över att jag skulle lämna allt nu,
i alla fall för stunden.
Men sen slog det mig, att jag inte ska vara ledsen över att det var slut, utan glad över att jag, just jag, fick ta del av allt det här.
Hade inte denna tjej mailat mig med hopp om att jag skulle bli deras tränare hade jag aldrig varit där. Hade inte alla elever haft drivkraften och hoppet om att fixa denna show
hade det inte blivit av.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka, på inte bara en dag jag kommer ihåg, utan på en helt underbar stund i mitt liv, som faktiskt är bland de bästa, vet jag att man kan klara av vad som helst, bara man låter hoppet föra en framåt. Våga chansa.
Jag hoppas att flera kunde känna det vi kände - Lycka
Tack alla dansare och elever och Tack Thord!
Comment the photo
Det var verkligen speciella stunder... :D<br />
Hoppas du har det bra! Kram
Hehe, jag sa det till henne idag när vi firade henne :P Dom flyger imorrn kväll från V-ås, gör ni oxå det?
Ha en trevlig resa och ta hand om dig!
KRAMAR
Tack och tack för att du var envis och tjatade :D <3
Tack så mycket :$
Jag håller med dig, det artistiska och estetiska hjälper mycket... Tunbo har ett bra arv med mycket talanger. Tack så mycket!
/James*
Jag är inte så hemma på det här med Bilddagboken men hoppas att det går att läsa det här. Jag håller med dig allt det fina du skrev. Vidare tycker ju jag att alla skolor borde hålla på mer med musik, sång, konst och dans. Det är då eleverna växer. Inte av en massa läxor, prov och betyg.
Du är välkommen att titta på årets Tunboshow som kommer att vli 2/3 juni!
Thord
hon tog upp det som ett minne för livet när hon höll tal i skolan (jag-talet) :)
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jamess/335018002/
Visa toppen
Show footer