Vet inte vad jag ska ta mig till, helt ärligt.
Är det meningen att man ska kunna glömma den som betyder mest av allt?
Jag trodde att du kom till mig för att stanna, så fel jag hade.
Men allt kändes så jävla rätt, jag visste att du var den rätta!
Jag förstår inte, vill inte tro att det är över. Du var ju bäst i världen, och nu har jag inte ens en aning om vem du är längre. Jag saknar dig, så fruktansvärt. Och jag glömmer aldrig nånsin bort dig. Jag vill ha varenda sekund tillbaka med dig. Det skulle ju vara du och jag! Föralltid, fan. Jag älskar dig så otroligt jävla mycket. Jag är ingenting utan dig. Du gjorde mig odödlig, och nu är jag helt plötsligt dödlig igen. Du ska bara veta hur det känns. Jag har aldrig känt såhär, och jag trodde inte att jag kunde göra det heller. Det är så konstigt, allt när inte du finns med mig längre. Snälla kom tillbaka..

Jag försöker finna styrka, försöker finna hopp. Kan inte vila, det gör för ont i min kropp. Jag ser bilder av dig varje gång jag sluter mina ögonlock. Det är så kallt här och jag fryser, känner lukten av dig från kudden brevid och jag ryser.
Jag kunde ha det så bra, jag kunde ha det hur jag vill, men jag sumpade chansen, jag gjorde det en gång till. Jag vet inte, det känns som jag bygger upp saker som jag sedan lämnar, jag vet att i slutändan är det jag som måste förändras. Försöker alltid intala alla andra om vad som är rätt och vad som är fel, men jag ser aldrig mig själv och tar aldrig min egen del. Men att lämna dig är nåt jag aldrig kan förlåta mig själv för att jag gjorde. Jag borde förstått det men lyssnade inte på orden, Du försökte förklara, du försökte säga vad du kände. Jag vet inte, men kan inte lämna dig här, kan inte vara vänner. Kan inte bara se dig gå förbi, jag ville vara med dig, ville leva mitt liv. Men jag vet att allt är försent nu, det är över nu. Jag vill inte vara den som sitter och saknar, som pratar om tiden man inte kan ta tillbaka. Ser minnen passera förbi, och jag vet att allt det där har hänt i mitt liv. Jag kan inte vara den som ventilerar genom texter, jag kan inte vara den som alltid ska vara stark, jag kan också må skit. Och jag gör det nu. Men vi kan inte gå tillbaks, spela om allt i en repris. Allting var för bra, jag visste inte från början varför jag fick ha dig i mitt liv, som en gåva från gud det finaste jag fått. Du gav mig hopp, du gav min nånting att tro på igen. Du blev mitt liv, den jag älskar och min bästa vän. Vi delade mycket, vi lärde varandra saker. Men tanken på dig idag håller mig vaken, jag får ingen sömn. Det känns som att två år har passerat och det är bara en dröm, men jag fick leva i den, leva med tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, för jag kan aldrig ventilera dom känslorna jag har inuti. Det är över nu, och det känns FÖRJÄVLIGT att inte ha dig i mitt liv. Utan tvekan så har dom finaste stunderna i mitt liv varit med dig, jag vet inte om jag är för rädd för att inse att jag kunde förändras. Jag har nog aldrig velat förändras och det är väl det som är felet, men med dig så fick jag förändras, till nånting bättre. Den jag var, det jag var, det har du fått förändra till nånting som jag blev idag. Jag tror inte att saker och ting bara händer, allting har en mening. Och våran mening har inte slutat än, för att det du har gett mig det finns kvar här. Det är jag idag, och jag tror att det kommer nog alltid finnas kvar. Även om jag kan visa det för nån annan eller för dig, eller för hela världen. Så är det du som skapat den som jag blev idag. Jag vet att jag har aldrig gett tillbaka det du har gett till mig, vi står inte ens på samma nivå. Men jag hoppas att nånstans, nånstans inom dig, att du känner lite som jag känner idag. Att ödet har faktiskt varit med i det här.
Ditt namn är föralltid fast i mitt hjärta.
Jag älskar dig, bara dig.

Annons

The photo has no tags

October 2011