January
Monday 4 January 2010 photo 1/1
|
En tid jag saknar.
Våren 09 är den bästa/sämsta tiden som hänt mig, samtidigt. Jag blev mognare, längre, fick längre hår, blev modigare,gjorde dåliga saker som hade sina konsekvenser, gjorde saker jag aldrig trodde jag skulle göra, fick mer kompisar, fick tillbaka 2 vänner, förlorade 1 vän, fick nya erfarenheter av olika saker, fick nya upplevelser, goda som mindre goda.
Mina allmäna miljöer förändrades såsom jag i person gjorde.
Mitt humör svängde hit och dit och jag hade prestationsångest/orolighetkänslor för innebandyn/kompisar/vänner/kärlek/familj. Jag funderade mycket på vad jag skulle värdera i livet och inte, lärde mig att prioritera.
Jag började sjunga minst 1 gång om dagen, vilket gjorde mig till en gladare person, sen grät jag också av olika anledningar varannan dag. Jag började förstå hur viktigt det är att studera och få en utbildning, jag började lära mig känna djup empati för människor jag sällan träffade, ännu djupare för dem jag höll/håller nära om hjärtat.
Jag gjorde handlingar som var positiva, jag la ner mycket tid och kraft för att jag ville vara en bra vän, en kille utöver dem andra, en kille som kan bry sig om alla, oberoende hur mycket man kände dem, en kille som kunde gråta oficiellt utan att någon tyckte jag var töntig/svag, jag jobbade på min självkänsla och min sätt att se på mig själv, jag gjorde mig fri, jag lärde mig ta ansvar, förstod mer och mer konsekvenserna på mina mindre bra handlingar.
Nu när jag sitter här och lyssnar på instrumental musik som skapar en lika sorglig bild för mig som på en begravning, så känner jag att jag har övat på alla dessa saker, utan att dem lätt till någon större positivt rent allmänt, jag sitter inte här och ser mig själv som en gud som dem andra skall beundra, men när man får kritik utav alla när man för en gång skull gör ett fel för mycket, så lär man sig att få den instinkten "jag måste bli bäst, på allt", denna känsla har förstört mitt självförtroende vid vissa tillfällen i mitt liv hittills, denna känsla kallas prestationsångest. Tänk er t.ex att ni känner press inför ett prov, ni måsta få bra på provet i skolan för att få en belöning, säg att du får 1000 kronor, då stsar du allt och pluggar mycket på det, du gör provet, och får bra resultat, du får dina 1000 kronor, du är precis lika mycket vän med alla som innan, du spelar fortfarande bra i dina sproter du håller på med, din flickvän älskar dig oavsett vad, din familj stöttar dig och berömmer dig någon sjukt för denna goda insats du gör indiviuellt. Denna känsla har jag för allt, för exakt allting, jag måste lägga ner energi på allt och alla och jag får dåligt samvete när jag inte gör det. Jag undrar då om det är någon som kan förstå mig hur jag känner och hur den personen går igenom sitt liv för tillfället, för jag känner att det lär bli väldigt jobbigt framöver om jag skall fortsätta att göra så som jag gör, dvs att alltid försöka få en positiv bekräftelse på allt.
Denna text är inte tillägnad någon, utan denna text är till dem som undrar vad fan jag är på dåligt humör för ibland, eller helt plötsligt går från jätteglad till på dåligt humör. Detta är mina humörsvängningar. Denna text är inte heller till för att någon där ute skall lägga energi på att skriva en jättelång kommentar och mena på att den personen finns där för en, dvs att denna text är inte till för att ni skall tycka synd om mig, bara få en förståelse.
Sen klagar jag absolut inte på mina vänner/famlij/flickvän/innebandylir i denna text, utan det är en förklaring hur jag gör med dem jag värnar om
som står mig närmst i livet.
Jag vill ge "beröm", dvs tacka, min familj, mina närmsta vänner ; Olle, Nev, Emma och Emelie. Jag ville också tacka min underbara släkt som gett/ger mig råd under åren, jag vill tacka en person som gjort en stor betydelse för mig dem senaste 2 månaderna, hon heter Amanda, hon är min flickvän sen 27 dagar tillbaks, hon gör en stor skillnad i mitt liv, positivt sätt.
Dessa människor i min allmänhet, gör så att jag tycker om nästan allt jag gör, gå till skolan, plugga, kolla på bio, städa huset, slänga sopporna, alla dessa tråkiga sysslor och händelser i livet är mycket enklare att hantera med er i livet. Samtidigt som ni är dem som jag helst spenderar all rolig tid med, där vi gör alla dessa roliga saker som får mig ett leende på mina läppar. Tack för att ni alla finns och självklart så gör en väldigt massa icke-nämda en stor del i mitt liv också, som alla i skolan, då menar jag exakt alla, sen hela mitt innebandylag, alla ni är så helt underbara.
Jag älskar min allmänhet, dvs att jag älskar er alla, på olika sätt såklart, på olika nivåer, jag älskar mina vänner på ett sätt, jag älskar min flickvän på ett sätt, jag älskar min familj på ett sätt, jag älskar skolans elever på ett sätt, jag älskar mitt innebandylag på ett sätt.
Nu efter jag uttyckt mina känslor så känns det mycket bättre.
Tack för att du läste och förmodligen förstår mig mer nu.
Comment the photo
blir lika förvånad varje gång!
du skriver så otroligt vackert!
man blir så glad av dig, du sprider liksom en fin känsla!
men lästa igenom din långa text om ditt liv, människor uppskattar verkligen personer som vågar visa sina känslor.
44 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jandersson/424945891/
Visa toppen
Show footer