May
Wednesday 27 August 2008 photo 1/1
|
För att du var det bästa vi hade och vi kommer alltid att sakna dig! <3
Jag vill inte va någon som skriver om min sorg här hela tiden, men ursäkta men ja måste göra det någon gång i bland, inte för att folk ska tycka synd om mig eller så ! nej nej! utan att de är bara gött att få skriva av sig...
Det var som vilken söndag som helst, hade vart ute & bada med erik å så hur mysit som helst! Sen kom pappa & mamma och nårre vänner till dom och hämta oss med båten och körde hem oss till bryggan, vi skulle upp till norska gränsen och bada mer ja & erik, och eftersom pappa och dom skulle komma dit upp med båten så tog vi med en extra bensindunk till dom utifall att.. och vi åkte dit upp och bada å åt glass å grejer å de hade gått en å en halv timme så ja ringde till först mamma och hörde var dom va då dom inte hade kommit dit än, men hon svara inte så ja ringde till pappa, inget svar där heller, sen så ringde ja till mamma igen och då svarade martin, först blev ja så jävla paff för att ja visste ju att han skulle ju vara ner hos syrran i havstenssund, men då sa han stanna där vi kommer snart, ja tänkte "jaha? va äre nurrå" tänkte att pappa kanske kunde blitt dårlig igen så han fick åka in på sjukhus men.. kände på mig att något var fel, men tanken att han kunde ha dött slog mig aldrig ens! sen så gick de två minuter,martin ringde upp mig å sa att vi skulle komma hem." Hjälp, de har hänt ngt med pappa..." tänkte ja.. så vi åkte hem och ja ser då dennvys mammas bil där, och maria, martin,dennvys mamma och bror & ing-britt som var med ute på sjön..
Och vi ställer bilen i garaget och hinner precis gå ur bilen innan mamma kommer emot mig, gråtande, och ja krama om henne och fråga "mamma, vad äre som har hänt??"
Och hon sa med en gång " pappa har dött..." ja kände bara hur allt stanna upp, ja skrek, "VAAAAAAAAAAAAA NEEEEEEEJJJJ?????? Mamma det är inte sant de har han inte, de kan han inte, hur skulle de kunna gå till, ja förstår inte..." mamma sa bara " Han bara ramla ihop:.." ja hamna i chock visste inte va ja skulle göra, i samma sekund kommer martin och kramar om mig, ja gick bort mot trappen och där sitter maria och gråter, ja visste varken ut eller in, va fan ska ja ta mig till, då kände ja hur tårarna bara föll mer och mer, ja sa till mig själv, " va äre för skämt, var är han????" sen sa mamma att klockan 9 skulle vi va i bäckefors och ta farväl, jag förstog ingenting, vi satt där och var helt förstöra och ingen förstog vad som hade hänt, Martin ringde runt till släkt & vänner och berättade vad som hade hänt, de blev bestämt att Anna, Helen & Maj-Lis skulle ta med sig en sköterska och åka upp till Linden till farmor och berätta vad som hade hänt. Sedan kom Sofia, Dennvy, Alexander & Emilia och Emilia är ju bara 2 så henne var ingen idé att ens försöka förklara för vad som hade hänt, men vi försökte förklara för Alexander då han ändå är 5 och förstår rätt så bra.. han började ju oxå gråta på en gång, sen timmarna gick så fort från att det hände kvart över fyra till åtta och de va dags att åka då vi barn, Ja , Maria & Martin skulle in till farmor först då hon ville att vi skulle ta med blommor och lägga hos han och ta han i hand från henne.
Sedan åkte vi dit, och vi fick gå in i ett vanligt sjukhus rum dör det var mörkt och sköterskan tände i taket och ja såg han ligga där, med lakan täckt över hela han, ja skrek " PAAAAAAAAAAAAAAAPPPA" så högt som ja tror ja aldrig skreke förut, och tårarna sprutade, och fyra levande ljus var tända och det stog en ros där brevid han.. Allt var så himmla overkligt, som i en film, han låg där, va lite blå och låg med ett litet leende på läpparna och ja trodde verkligen han skulle kolla på mig och skratta som vanligt, sen kände ja på hans axel och han var alldeles hård, ja började gråta ännu mer efter vi stått där en stund så gick vi ut vi tre så fick mamma va där inne ensam, och man hörde hur hon gråt genom stängda dörrar.
Sen fick vi prata me doktorn och fick reda på att han skulle obduceras eftersom han var så ung!
den veckan va allt så jävla jobbigt, nätterna var sömnlösa, dagarna gråt man så ja vet inte vad, alexander fyllde ju 5 dem 1 augusti oxå.. sen i samma vecka så kom Patrik från begravningsbyrån och allt var så jävla jobbit då vi bestämmde allting, ja kände som att allt kändes som ett spel , vi var tvugna att göra allt detta för att få tillbaka pappa som fanns bakom ett hinder. Sen den 14 så var begravningen och när den var slut, när man gick ur kyrkan så kände ja att " neej, fy faan nu är allt borta han kommer försvinna ner i jorden, nej nej nej ja vill inte ".. och från den 27 till den 14 så hade det hänt så mycket... det var min första begravning, och den värre lär det nog inte bli! Det var en månad sen i onsdags och ja förstår fortfarande inte att han är borta för evigt, ute vid graven så står hans namn " Sören Jansson" Och snett över så ser ja farfars grav.. det känns inte rättvist, det är INTE rättvist att pappa ligger där! jag kommer aldrig att glömma minnena med dig, hur mycket du betydde för alla, alla du kände allt, du är så oerhört saknad det finns inte ord för hur mycket du betydde för oss, du var aldrig den som lämnade saker ogjort, du gick aldrig i från något som var oklart, men du gick i från oss i sorg och i saknad och vi lär aldrig kunna få dig tillbaka.
Det finns inte ord för det som har hänt.
Du blev bara 48 år, 8 månader och 25 dagar.
V
Jag vill inte va någon som skriver om min sorg här hela tiden, men ursäkta men ja måste göra det någon gång i bland, inte för att folk ska tycka synd om mig eller så ! nej nej! utan att de är bara gött att få skriva av sig...
Det var som vilken söndag som helst, hade vart ute & bada med erik å så hur mysit som helst! Sen kom pappa & mamma och nårre vänner till dom och hämta oss med båten och körde hem oss till bryggan, vi skulle upp till norska gränsen och bada mer ja & erik, och eftersom pappa och dom skulle komma dit upp med båten så tog vi med en extra bensindunk till dom utifall att.. och vi åkte dit upp och bada å åt glass å grejer å de hade gått en å en halv timme så ja ringde till först mamma och hörde var dom va då dom inte hade kommit dit än, men hon svara inte så ja ringde till pappa, inget svar där heller, sen så ringde ja till mamma igen och då svarade martin, först blev ja så jävla paff för att ja visste ju att han skulle ju vara ner hos syrran i havstenssund, men då sa han stanna där vi kommer snart, ja tänkte "jaha? va äre nurrå" tänkte att pappa kanske kunde blitt dårlig igen så han fick åka in på sjukhus men.. kände på mig att något var fel, men tanken att han kunde ha dött slog mig aldrig ens! sen så gick de två minuter,martin ringde upp mig å sa att vi skulle komma hem." Hjälp, de har hänt ngt med pappa..." tänkte ja.. så vi åkte hem och ja ser då dennvys mammas bil där, och maria, martin,dennvys mamma och bror & ing-britt som var med ute på sjön..
Och vi ställer bilen i garaget och hinner precis gå ur bilen innan mamma kommer emot mig, gråtande, och ja krama om henne och fråga "mamma, vad äre som har hänt??"
Och hon sa med en gång " pappa har dött..." ja kände bara hur allt stanna upp, ja skrek, "VAAAAAAAAAAAAA NEEEEEEEJJJJ?????? Mamma det är inte sant de har han inte, de kan han inte, hur skulle de kunna gå till, ja förstår inte..." mamma sa bara " Han bara ramla ihop:.." ja hamna i chock visste inte va ja skulle göra, i samma sekund kommer martin och kramar om mig, ja gick bort mot trappen och där sitter maria och gråter, ja visste varken ut eller in, va fan ska ja ta mig till, då kände ja hur tårarna bara föll mer och mer, ja sa till mig själv, " va äre för skämt, var är han????" sen sa mamma att klockan 9 skulle vi va i bäckefors och ta farväl, jag förstog ingenting, vi satt där och var helt förstöra och ingen förstog vad som hade hänt, Martin ringde runt till släkt & vänner och berättade vad som hade hänt, de blev bestämt att Anna, Helen & Maj-Lis skulle ta med sig en sköterska och åka upp till Linden till farmor och berätta vad som hade hänt. Sedan kom Sofia, Dennvy, Alexander & Emilia och Emilia är ju bara 2 så henne var ingen idé att ens försöka förklara för vad som hade hänt, men vi försökte förklara för Alexander då han ändå är 5 och förstår rätt så bra.. han började ju oxå gråta på en gång, sen timmarna gick så fort från att det hände kvart över fyra till åtta och de va dags att åka då vi barn, Ja , Maria & Martin skulle in till farmor först då hon ville att vi skulle ta med blommor och lägga hos han och ta han i hand från henne.
Sedan åkte vi dit, och vi fick gå in i ett vanligt sjukhus rum dör det var mörkt och sköterskan tände i taket och ja såg han ligga där, med lakan täckt över hela han, ja skrek " PAAAAAAAAAAAAAAAPPPA" så högt som ja tror ja aldrig skreke förut, och tårarna sprutade, och fyra levande ljus var tända och det stog en ros där brevid han.. Allt var så himmla overkligt, som i en film, han låg där, va lite blå och låg med ett litet leende på läpparna och ja trodde verkligen han skulle kolla på mig och skratta som vanligt, sen kände ja på hans axel och han var alldeles hård, ja började gråta ännu mer efter vi stått där en stund så gick vi ut vi tre så fick mamma va där inne ensam, och man hörde hur hon gråt genom stängda dörrar.
Sen fick vi prata me doktorn och fick reda på att han skulle obduceras eftersom han var så ung!
den veckan va allt så jävla jobbigt, nätterna var sömnlösa, dagarna gråt man så ja vet inte vad, alexander fyllde ju 5 dem 1 augusti oxå.. sen i samma vecka så kom Patrik från begravningsbyrån och allt var så jävla jobbit då vi bestämmde allting, ja kände som att allt kändes som ett spel , vi var tvugna att göra allt detta för att få tillbaka pappa som fanns bakom ett hinder. Sen den 14 så var begravningen och när den var slut, när man gick ur kyrkan så kände ja att " neej, fy faan nu är allt borta han kommer försvinna ner i jorden, nej nej nej ja vill inte ".. och från den 27 till den 14 så hade det hänt så mycket... det var min första begravning, och den värre lär det nog inte bli! Det var en månad sen i onsdags och ja förstår fortfarande inte att han är borta för evigt, ute vid graven så står hans namn " Sören Jansson" Och snett över så ser ja farfars grav.. det känns inte rättvist, det är INTE rättvist att pappa ligger där! jag kommer aldrig att glömma minnena med dig, hur mycket du betydde för alla, alla du kände allt, du är så oerhört saknad det finns inte ord för hur mycket du betydde för oss, du var aldrig den som lämnade saker ogjort, du gick aldrig i från något som var oklart, men du gick i från oss i sorg och i saknad och vi lär aldrig kunna få dig tillbaka.
Det finns inte ord för det som har hänt.
Du blev bara 48 år, 8 månader och 25 dagar.
V
Comment the photo
finns här gumman!! <<<<3333
de e såå hemskt!!! :'(
älskar deej !! <<<<333
17 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jansssonen/259852132/
Visa toppen
Show footer