October
Sunday 23 May 2010 photo 1/1
|
Kände för att skriva av mig lite om mitt liv. Jag påstår inte att jag har ensam rätt till sanningen men det ni får höra nu det är min version
Min dagis tid har jag typ inga som helst minnen ifrån. Jag har några svaga minnen av en dampunge som lärarna ständigt fick hålla efter men vad han heter eller hur han såg ut minns jag inte.
Mina minnen börjar typ när jag började i typ förskolan. På den tiden var jag väldigt blyg när jag kom in i nya sällskap. Men efter hand så lättade jag på trycket. Jag hade oftast svårt att koncentrera mig och att sitta stil på stolen och liknande. De andra började tänka att den här grabben var nog allt jävligt konstig. Lärarna började också reagera och klaga på mitt beteende. Brist på polare och lärarnas ständiga gnäll gjorde att jag blev deprimerad och började tröstäta en jävla massa skit som jag inte borde. Med tiden blev jag tjockare och de andra började tracka mig för det. Jag ville inte ha några bråk jag ville bara vara i fred men det var ingen jävel som någonsin respekterade det.
I 2an och 3an blev det dock bättre. Lyckades hitta några andra som var i ungefär samma sits och när vi var flera kunde vi börja kriga. Det blev ständiga bråk men vi kämpade på i den fåfänga tron att vi var de goda och dem de onda men vi höll ihop. Lärarna klagade mest på oss, I alla fall var det så det kändes då.
I 4an så vet jag inte riktigt vad som hände men vi tre vi splidrades på något sätt. Jag blev på nytt mer deppig och hade som vanligt svårt att koncentrera mig och sitta stil. Lärarna tvingade mig att gå till en psykolog efter samråd med mina föräldrar. Det hjälpte inte heller, Jag gav det visserligen aldrig en ärlig chans då psykologer i mina ögon var drägg som fick betalt för att låtsas bry sig om andras elände. Jag kände ofta hur Ilskan kokade inom mig. Det blandat med en sorts frustration över att jag inte var som de andra. De beslutade sig för att sätta mig i någon sorts specialklass med bara tre andra elever på skolan. Det gick också till en början bra men de andra eleverna var på oss för att vi var annorlunda och jag blev fortsätt väldigt aggressiva. Jag ville sköta mig för jag ville inte fortsätta att göra föräldrarna besvikna men jag klarade det inte. På kvällarna satt jag hemma och tjurade och var mest deprimerad. Jag fick på nytt gå till psykologen och den här gången pratade jag. Jag berättade om mina självmordstankar och liknande men det jävla avskummet förde de vidare till rektorn som i sin tur gjorde en anmälan till de sociala myndigheterna. Än idag kan jag minnas det starka hatet jag kände mot båda två. Rektorn kallade ner mina päron på sommarlovet då hon förklarade att jag var sjuk och att jag behövde hjälp. . Efter det sa min mamma att jag inte kunde gå kvar på den skolan för dem hade redan förutfattade meningar om mig sedan tidigare som de aldrig skulle släppa hur jag än bar mig åt. Jag behövde börja om på nytt och då ansåg hon att Spanien var ett lämpligt ställe för mig att börja om på. Men jag fick ändå gå kvar på brogårda en termin till i väntan på att de skulle få ihop tillräckligt med pengar.
När jag väl kom till Spanien insåg jag att det inte var så dumt. Visst man saknade sin familj och liknande en del och visst var det jobbigt när man inte förstod vad någon sa:( men det var i Spanien som jag träffade min första kärlek och fick min första kyss:P Hon var speciel eftersom hon var den första så jag vet inte om jag kommer få uppleva den känslan igen. Iallafall så fungerade det bra överlag på skolan, Visst en del bråk men jag skötte mig bra.
Sen skulle jag flytta hem och då i våren på 6an skulle jag börja på samma skola som jag gått på innan. Jag blev livrädd att det skulle börja igen och det gjorde det också även om det inte var i lika stor utsträckning som innan. Den som var på mig mest denna gången var en äcklig dansk som nyligen hade flyttat till Sverige. Jag rådfrågade brorsan vad jag borde göra åt det. Jag minns vad han svarade." med sånna typer funkar det inte att prata det finns bara två saker som gäller och det är våld och mer våld" Sagt och gjort. Jag spöade upp fanskapet i idrottshallen. Efter det kaxade han sig aldrig mer. Jag gjorde då ett val. Jag skulle göra likadant med varenda jävla fitta som var elak mot mig. Omtyckt kunde jag aldrig bli men jag skulle åtminstone bli beryktad. Jag gjorde även ett annat val. Jag skulle ha kul i mitt liv. Jag struntade fullständigt i Lager och Regler. Jag skulle ha kul. jag skulle inte sitta hemma fler kvällar och ha tråkigt och vara deppig. Lagar, Moral, Ansvar och regler sket jag fullständigt i och som tur var så hade jag en barndomspolare som jag återfick kontakten med efter flera år som också gjorde det. Tro det eller ej men det är värt det. Visst det har varit bekymmer. Jag har varit hos polisen jag har varit i rättegång jag har haft ångest för att åka ditt men tro mig. Sen jag gjorde dessa två valen har mitt liv varit roligare.
Tack om det var någon som orkade läsa ända ner hit:)
Min dagis tid har jag typ inga som helst minnen ifrån. Jag har några svaga minnen av en dampunge som lärarna ständigt fick hålla efter men vad han heter eller hur han såg ut minns jag inte.
Mina minnen börjar typ när jag började i typ förskolan. På den tiden var jag väldigt blyg när jag kom in i nya sällskap. Men efter hand så lättade jag på trycket. Jag hade oftast svårt att koncentrera mig och att sitta stil på stolen och liknande. De andra började tänka att den här grabben var nog allt jävligt konstig. Lärarna började också reagera och klaga på mitt beteende. Brist på polare och lärarnas ständiga gnäll gjorde att jag blev deprimerad och började tröstäta en jävla massa skit som jag inte borde. Med tiden blev jag tjockare och de andra började tracka mig för det. Jag ville inte ha några bråk jag ville bara vara i fred men det var ingen jävel som någonsin respekterade det.
I 2an och 3an blev det dock bättre. Lyckades hitta några andra som var i ungefär samma sits och när vi var flera kunde vi börja kriga. Det blev ständiga bråk men vi kämpade på i den fåfänga tron att vi var de goda och dem de onda men vi höll ihop. Lärarna klagade mest på oss, I alla fall var det så det kändes då.
I 4an så vet jag inte riktigt vad som hände men vi tre vi splidrades på något sätt. Jag blev på nytt mer deppig och hade som vanligt svårt att koncentrera mig och sitta stil. Lärarna tvingade mig att gå till en psykolog efter samråd med mina föräldrar. Det hjälpte inte heller, Jag gav det visserligen aldrig en ärlig chans då psykologer i mina ögon var drägg som fick betalt för att låtsas bry sig om andras elände. Jag kände ofta hur Ilskan kokade inom mig. Det blandat med en sorts frustration över att jag inte var som de andra. De beslutade sig för att sätta mig i någon sorts specialklass med bara tre andra elever på skolan. Det gick också till en början bra men de andra eleverna var på oss för att vi var annorlunda och jag blev fortsätt väldigt aggressiva. Jag ville sköta mig för jag ville inte fortsätta att göra föräldrarna besvikna men jag klarade det inte. På kvällarna satt jag hemma och tjurade och var mest deprimerad. Jag fick på nytt gå till psykologen och den här gången pratade jag. Jag berättade om mina självmordstankar och liknande men det jävla avskummet förde de vidare till rektorn som i sin tur gjorde en anmälan till de sociala myndigheterna. Än idag kan jag minnas det starka hatet jag kände mot båda två. Rektorn kallade ner mina päron på sommarlovet då hon förklarade att jag var sjuk och att jag behövde hjälp. . Efter det sa min mamma att jag inte kunde gå kvar på den skolan för dem hade redan förutfattade meningar om mig sedan tidigare som de aldrig skulle släppa hur jag än bar mig åt. Jag behövde börja om på nytt och då ansåg hon att Spanien var ett lämpligt ställe för mig att börja om på. Men jag fick ändå gå kvar på brogårda en termin till i väntan på att de skulle få ihop tillräckligt med pengar.
När jag väl kom till Spanien insåg jag att det inte var så dumt. Visst man saknade sin familj och liknande en del och visst var det jobbigt när man inte förstod vad någon sa:( men det var i Spanien som jag träffade min första kärlek och fick min första kyss:P Hon var speciel eftersom hon var den första så jag vet inte om jag kommer få uppleva den känslan igen. Iallafall så fungerade det bra överlag på skolan, Visst en del bråk men jag skötte mig bra.
Sen skulle jag flytta hem och då i våren på 6an skulle jag börja på samma skola som jag gått på innan. Jag blev livrädd att det skulle börja igen och det gjorde det också även om det inte var i lika stor utsträckning som innan. Den som var på mig mest denna gången var en äcklig dansk som nyligen hade flyttat till Sverige. Jag rådfrågade brorsan vad jag borde göra åt det. Jag minns vad han svarade." med sånna typer funkar det inte att prata det finns bara två saker som gäller och det är våld och mer våld" Sagt och gjort. Jag spöade upp fanskapet i idrottshallen. Efter det kaxade han sig aldrig mer. Jag gjorde då ett val. Jag skulle göra likadant med varenda jävla fitta som var elak mot mig. Omtyckt kunde jag aldrig bli men jag skulle åtminstone bli beryktad. Jag gjorde även ett annat val. Jag skulle ha kul i mitt liv. Jag struntade fullständigt i Lager och Regler. Jag skulle ha kul. jag skulle inte sitta hemma fler kvällar och ha tråkigt och vara deppig. Lagar, Moral, Ansvar och regler sket jag fullständigt i och som tur var så hade jag en barndomspolare som jag återfick kontakten med efter flera år som också gjorde det. Tro det eller ej men det är värt det. Visst det har varit bekymmer. Jag har varit hos polisen jag har varit i rättegång jag har haft ångest för att åka ditt men tro mig. Sen jag gjorde dessa två valen har mitt liv varit roligare.
Tack om det var någon som orkade läsa ända ner hit:)
Comment the photo
förlåt, och tack .
Ditt sätt att skriva på är gripande,du fick mig till att fortsätta läsa iaf. Man kan på något sätt sätta sig in i din situation.
Tummen upp till dig att du har stake till att skriva ner allting! (y) :)
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jantreiber/458620533/
Visa toppen
Show footer