January
Thursday 8 April 2010 photo 1/1
|
Berättelsen om Sara, del 2!
Var var vi?
Jo, Sara hade just kommit hem från Clas Ohlson och var på väg ner till hennes rum i källaren. Och där, till sin förvåning upptäckte hon att självaste KUNGEN stod där i egen hög person. Vid sin sida hade han en spinkig liten tant med en medalj i handen. Kungen räckte fram handen och gratulerade Sara för att ha vunnit ett mycket speciellt pris som bara delas ut en gång vart 1332 år. Nämligen, "Längsta levande personen som heter Sara och bor i Piteå". Neej, nu bara skojar jag med er. Kungen var inte alls på besök, vad hade han att göra i ett litet råtthål som Piteå? Nej, det Sara upptäckte var, att hon hade bäddat sängen i morse. Det var ett väldigt ovanligt fenomen, när det kommer till Sara, så att säga.
Nåväl.
Sara dukade upp en vit duk, en kudde, ett gem, en pensel, en datamus, en keps med texten; Gör Gott (Norrmejeriers slogan, Sara var nämligen väldigt förtjust i deras grädde), en USB-sladd, en miniräknare, en rödprickig strumpa, ett notblad som var avrivet på hälften och till slut ett glasögon-fodral. Vad hon skulle göra med de sakerna har jag ingen aning om. Det var ju meningen att utföra en operation.
Ja, men hon är som hon är.
Sara sprang upp till övervåningen och hämtade sågen. Innan hon gick ner tänkte hon att det var bäst att ringa till sina vänner först, för att vara säker på att de visste om att hon skulle utföra operationen ensam. Hon började såklart med att ringa till den smartaste av dem, nämligen Sara. Hon var tydligen upptagen, men Sara lämnade ett meddelande som lät ungefär såhär:
"Hej Sara! Jag ska göra något, som troligtvis INGEN har gjort förut! En stor bravad som kommer att belönas med stora summor och medaljer om jag klarar det. Jag ska... äta ett kex med jordgubbsylt och jordnötssmör på!! Jag kommer bli KÄND!! Det var bara det jag skulle säga! Ha det br... Just det! Jag tänkte såga av mig fötterna om en stund. Hej Då!" *Klick*
Sara, som var väldigt stolt över sitt meddelande till Smarta-Sara fortsatte med att ringa till Annika. Hon svarade efter några signaler.
"Haaallåå?" hördes ett drygt svar i andra änden av telefonen.
"Hej Annika, det är Sara! Du, jag tänkte såga av mig fötterna nu, så jag undrar om du ville komma över??"
"Självklart! Jag kommer om 10 minuter. Och du, kan jag ta med mig chips och dip?"
"Gör det! Vi syns!" *Klick*
"Sådär" tänkte Sara. "Bara två kvar". Hon fortsatte med Hanna.
"Heeeeej, hur haaar du deet? Det vaar såååå länge seeedan jag sååååg diig!"
"Hej Hanna, det är Sara"
"Åh... VAD FAN VILL DU MIG?!"
"Hehe, ehm... Jag undrade om du ville komma över och se på när jag sågar av mig fötterna...?"
"Åååhh, meen sjäälvklaaaart! Aaall biii thääär, aaaj prååmise!"
Nu var det bara Amanda kvar. Hur skulle hon kunna förklara så att Amanda skulle förstå?
"Hej det är...är... MAMMA? Vad heter jag nu igen? Ah, just det, Amanda, jag heter Amanda! Det är Amanda, vem är du?"
"Det är Sara."
Tystnad.
"*Djup Suck* Sara, din klasskompis. Längre än dig, orsaken till din blondhet."
"Åååh, jahaa! Vad vill du mig då?"
"Jag undrade om du vill komma och titta på när jag cuttar av fötterna? Du vet, sakerna vi använder för att gå med, ta oss framåt, de sitter längst ner på benen."
"Jaaha, vad kul! Kan jag komma? Säg inte att jag inte får! Jag vill verkligen se det, jag har alltid drömt om det...Mamma, Sara säger att jag inte fååår!"
"Amanda, jag ringde för att säga ATT DU FÅR, DUMBASS!"
"Ååh, jag kommer strax!"
*Klick*
Ja, det där gick bättre än väntat.
20 minuter senare så var hela gänget samlat för att bevittna avrättningen av Saras lömska fötter. Annika ställde sig upp och började predika.
"Vi har samlats här idag, bla bla, för att fötterna orsakat viss smärta, bla bla, nu ger vi ige..."
Annika avslutade tvärt efter att ha sett resten av gängets blängningar. (Förutom Amanda då, som för det mesta såg helt borta ut)
Sara tog upp sågen och började såga. Hon sågade och sågade. Men hon kände ingen smärta.
"Vad bra att jag cuttar av mig fötterna, jag hade ändå tappat känseln i dem!"
Sedan tittade hon på Annikas likbleka ansikte.
"A...J..."
"Hoppsan"
Det visade sig, att i sin iver, hade Sara cuttat av Annikas vänstra fot.
Det hela slutade med att Annika for till akuten för att sy tillbaka hennes fot. Sara gav upp drömmen om att bli kortare, och Amanda lades in på psyket. Hon lyckades fantastiskt nog smita, och ingen vet hur det gick till, förutom jag.
Men det får ni höra om, någon annan gång.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
...För den här gången...
Jo, Sara hade just kommit hem från Clas Ohlson och var på väg ner till hennes rum i källaren. Och där, till sin förvåning upptäckte hon att självaste KUNGEN stod där i egen hög person. Vid sin sida hade han en spinkig liten tant med en medalj i handen. Kungen räckte fram handen och gratulerade Sara för att ha vunnit ett mycket speciellt pris som bara delas ut en gång vart 1332 år. Nämligen, "Längsta levande personen som heter Sara och bor i Piteå". Neej, nu bara skojar jag med er. Kungen var inte alls på besök, vad hade han att göra i ett litet råtthål som Piteå? Nej, det Sara upptäckte var, att hon hade bäddat sängen i morse. Det var ett väldigt ovanligt fenomen, när det kommer till Sara, så att säga.
Nåväl.
Sara dukade upp en vit duk, en kudde, ett gem, en pensel, en datamus, en keps med texten; Gör Gott (Norrmejeriers slogan, Sara var nämligen väldigt förtjust i deras grädde), en USB-sladd, en miniräknare, en rödprickig strumpa, ett notblad som var avrivet på hälften och till slut ett glasögon-fodral. Vad hon skulle göra med de sakerna har jag ingen aning om. Det var ju meningen att utföra en operation.
Ja, men hon är som hon är.
Sara sprang upp till övervåningen och hämtade sågen. Innan hon gick ner tänkte hon att det var bäst att ringa till sina vänner först, för att vara säker på att de visste om att hon skulle utföra operationen ensam. Hon började såklart med att ringa till den smartaste av dem, nämligen Sara. Hon var tydligen upptagen, men Sara lämnade ett meddelande som lät ungefär såhär:
"Hej Sara! Jag ska göra något, som troligtvis INGEN har gjort förut! En stor bravad som kommer att belönas med stora summor och medaljer om jag klarar det. Jag ska... äta ett kex med jordgubbsylt och jordnötssmör på!! Jag kommer bli KÄND!! Det var bara det jag skulle säga! Ha det br... Just det! Jag tänkte såga av mig fötterna om en stund. Hej Då!" *Klick*
Sara, som var väldigt stolt över sitt meddelande till Smarta-Sara fortsatte med att ringa till Annika. Hon svarade efter några signaler.
"Haaallåå?" hördes ett drygt svar i andra änden av telefonen.
"Hej Annika, det är Sara! Du, jag tänkte såga av mig fötterna nu, så jag undrar om du ville komma över??"
"Självklart! Jag kommer om 10 minuter. Och du, kan jag ta med mig chips och dip?"
"Gör det! Vi syns!" *Klick*
"Sådär" tänkte Sara. "Bara två kvar". Hon fortsatte med Hanna.
"Heeeeej, hur haaar du deet? Det vaar såååå länge seeedan jag sååååg diig!"
"Hej Hanna, det är Sara"
"Åh... VAD FAN VILL DU MIG?!"
"Hehe, ehm... Jag undrade om du ville komma över och se på när jag sågar av mig fötterna...?"
"Åååhh, meen sjäälvklaaaart! Aaall biii thääär, aaaj prååmise!"
Nu var det bara Amanda kvar. Hur skulle hon kunna förklara så att Amanda skulle förstå?
"Hej det är...är... MAMMA? Vad heter jag nu igen? Ah, just det, Amanda, jag heter Amanda! Det är Amanda, vem är du?"
"Det är Sara."
Tystnad.
"*Djup Suck* Sara, din klasskompis. Längre än dig, orsaken till din blondhet."
"Åååh, jahaa! Vad vill du mig då?"
"Jag undrade om du vill komma och titta på när jag cuttar av fötterna? Du vet, sakerna vi använder för att gå med, ta oss framåt, de sitter längst ner på benen."
"Jaaha, vad kul! Kan jag komma? Säg inte att jag inte får! Jag vill verkligen se det, jag har alltid drömt om det...Mamma, Sara säger att jag inte fååår!"
"Amanda, jag ringde för att säga ATT DU FÅR, DUMBASS!"
"Ååh, jag kommer strax!"
*Klick*
Ja, det där gick bättre än väntat.
20 minuter senare så var hela gänget samlat för att bevittna avrättningen av Saras lömska fötter. Annika ställde sig upp och började predika.
"Vi har samlats här idag, bla bla, för att fötterna orsakat viss smärta, bla bla, nu ger vi ige..."
Annika avslutade tvärt efter att ha sett resten av gängets blängningar. (Förutom Amanda då, som för det mesta såg helt borta ut)
Sara tog upp sågen och började såga. Hon sågade och sågade. Men hon kände ingen smärta.
"Vad bra att jag cuttar av mig fötterna, jag hade ändå tappat känseln i dem!"
Sedan tittade hon på Annikas likbleka ansikte.
"A...J..."
"Hoppsan"
Det visade sig, att i sin iver, hade Sara cuttat av Annikas vänstra fot.
Det hela slutade med att Annika for till akuten för att sy tillbaka hennes fot. Sara gav upp drömmen om att bli kortare, och Amanda lades in på psyket. Hon lyckades fantastiskt nog smita, och ingen vet hur det gick till, förutom jag.
Men det får ni höra om, någon annan gång.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
...För den här gången...
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jaooow/452275282/
Visa toppen
Show footer