Vad behöver man kärlek till egentligen? Det är krävande och kvävande - men kan
samtidigt vara underbart. Jag kan tycka att kärlek är för svaga, men inte alltid. Är
den äkta, så visst. Men de som utnyttjar den "bara för att" och för status har något
fel. För det sårar alltid någon.
Antagligen kommer jag på något sätt ångra att jag skrev detta, när jag om 534534
år hittat någon älskvärd. Men jag står på egna ben, och det är vad som blivit bevisat
att vara bäst för mig. Jag behöver ingen mer kärlek än den jag får av mina närmaste,
och det är den som betyder mest i slutändan.
Vad jag ville få ut av det här? Err, ingen jävla aning egentligen. Bara säga, att jag är
inte någon desperat jävel. Alla killar jag lär känna ser jag som vänner. Och jag gillar
inte när någon stöter på mig.

Och bilden? Gjorde något fail försök att "släktforska" litegrann. Hittade nån gammal,
adlig släkt från 1300-talet (dog ut på 1600-t) som hette typ Roos, och deras
vapensköld hette Tre Rosor och där har ni den. :) Så härefter tänker jag se mig själv
som adlig och förväntar mig röda mattor och spiror och shit. Vik hädan, små tattare.

Hahahahah "IMMA FIRING MAH LAZOR!" :D så sjukt bra humor, bäst.