June
Thursday 15 October 2009 photo 2/2
|
Hahaha jag hittade den här bilden strax efter den förra, så var tvungen att lägga upp den.
Kan passa på att skriva en liten sak jag kom att tänka på idag. Jag hoppade av i centrum på vägen hem idag, tog vägen över min gamla grundskola. Älskade, hatade Söderby Friskola. Som jag ville byta från redan i femman, men kom inte bort förrän i slutet av åttan. Mina klasskamrater som, de flesta, inte ens hälsar när de möter mig, trots att vi får ögonkontakt. Så mycket jag hatar den skolan, och alla i den.
Men jag kände en doft av tomatsoppa helt plötsligt. Och jag kom att tänka på då man kom till lunchen och kände stanken av den där jävligt äckliga tomatsoppan, med makaroner i. Att de ens har kvar den...
Jag kommer ihåg hur matsalen såg ut, att syslöjds -och träslöjdssalen låg utanför. Hur man kände doften av varmt trä ibland.
Det var inte så länge sedan, men det var så länge sedan.
Jag hatar den där långa korridoren där alla satt i hörnsoffan, där man aldrig fick plats, där man ändå aldrig ville sitta, för där satt alla klasskomp... alla i klassen. Om man själv var först där ville ingen sitta med mig förutom mina vänner. Mina vänner. Två som talade bakom ryggen på en så fort man vände den till, trots att jag alltid ställt upp för dem när alla var emot oss.
Jag hatade att bo en minut från helveteshuset så att jag var tvungen att gå hem när jag glömt idrottskläder. Fast jag kunde ju gå hem på lunchen, slapp äta tomatsoppan. Jag hatade att de ringde hem på morgonen om man så bara var tio minuter försenad. Det enda sättet att skolka, som jag upptäckte i åttan, var att ringa och låtsas vara sin mamma. (Ja, det funkade.)
Jag hatade att jag aldrig vågade vara den jag ville. Jag hatar att jag aldrig vågade. Jag hatar att jag inte vågar.
Men när jag gick över skolgården idag, så saknade jag allt det. Eller nej, jag saknade det inte. Det slog mig bara att jag aldrig mer kommer att få uppleva Söderby Skitskola igen. Aldrig - igen. Livet är inget spel som man kan starta om. Livet är en engångsupplevelse. En attraktion som åker mot sitt slut.
Det var så nostalgiskt att det slog luften ur magen på mig. På grund av tomatsoppa.
Jag vill leva mitt liv fullt ut på alla olika sätt. Jag måste börja våga ta chanser. Leva. BAH!
Vi ska ändå dö en dag, så varför inte ösa på allt man kan och hinner.
(Jag kommer ihåg Åsa, jag kommer ihåg "magic eye"-bilden på rektor Håkans kontor som var en t-rex, jag kommer ihåg pianot i Anna-Lenas klassrum som man ville spela på men inte fick, jag kommer ihåg kopiatorn (haha simone, kopiatorn... Har säkert kvar bilderna någonstans), jag kommer ihåg ... AHHHhhh nostalgiiii.)
Och den här texten är inte så strukturerad, jag har inte läst igenom den så ha överseende med stavfel och shit. Det bara kom massa saker att skriva. Jag ... åh.
Nostalgikickar är underbara.
EDIT: Inte för att någon kommer att läsa allt, så mycket som det blev. HUGA!
Och jag menar inte att alla i min klass hatade mig. Jag lärde faktiskt aldrig känna någon riktigt ordentligt i min klass känns det som. För jag trodde de hatade mig. Men de skulle inte, om de.... JAG VET ITNE;;:,
Kan passa på att skriva en liten sak jag kom att tänka på idag. Jag hoppade av i centrum på vägen hem idag, tog vägen över min gamla grundskola. Älskade, hatade Söderby Friskola. Som jag ville byta från redan i femman, men kom inte bort förrän i slutet av åttan. Mina klasskamrater som, de flesta, inte ens hälsar när de möter mig, trots att vi får ögonkontakt. Så mycket jag hatar den skolan, och alla i den.
Men jag kände en doft av tomatsoppa helt plötsligt. Och jag kom att tänka på då man kom till lunchen och kände stanken av den där jävligt äckliga tomatsoppan, med makaroner i. Att de ens har kvar den...
Jag kommer ihåg hur matsalen såg ut, att syslöjds -och träslöjdssalen låg utanför. Hur man kände doften av varmt trä ibland.
Jag hatade att jag aldrig vågade vara den jag ville. Jag hatar att jag aldrig vågade. Jag hatar att jag inte vågar.
Men när jag gick över skolgården idag, så saknade jag allt det. Eller nej, jag saknade det inte. Det slog mig bara att jag aldrig mer kommer att få uppleva Söderby Skitskola igen. Aldrig - igen. Livet är inget spel som man kan starta om. Livet är en engångsupplevelse. En attraktion som åker mot sitt slut.
Jag vill leva mitt liv fullt ut på alla olika sätt. Jag måste börja våga ta chanser. Leva. BAH!
Vi ska ändå dö en dag, så varför inte ösa på allt man kan och hinner.
(Jag kommer ihåg Åsa, jag kommer ihåg "magic eye"-bilden på rektor Håkans kontor som var en t-rex, jag kommer ihåg pianot i Anna-Lenas klassrum som man ville spela på men inte fick, jag kommer ihåg kopiatorn (haha simone, kopiatorn... Har säkert kvar bilderna någonstans), jag kommer ihåg ... AHHHhhh nostalgiiii.)
Och den här texten är inte så strukturerad, jag har inte läst igenom den så ha överseende med stavfel och shit. Det bara kom massa saker att skriva. Jag ... åh.
Nostalgikickar är underbara.
Och jag menar inte att alla i min klass hatade mig. Jag lärde faktiskt aldrig känna någon riktigt ordentligt i min klass känns det som. För jag trodde de hatade mig. Men de skulle inte, om de.... JAG VET ITNE;;:,
Comment the photo
livet var verkligen anorlunda i den skolan
Och jo, man kan spejsa bort en ganska lång stund om man börjar tänka på vissa tider som varit, det finns minnen som lockar fram ett leende, andra minnen gör att man knyter nävarna och vissa minnen vill man bara spy på ^^
skojade när du sa "liten sak" eller hur xD
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jarhead/417224560/
Visa toppen
Show footer