mars
onsdag 10 mars 2010 bild 1/1
|
Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
....
Och jag glömmer bort att andas
åh. vet inte. jag vet inte. vet inte vad jag känner vet inte vad jag vill vet inte vad jag tycker vet inte vad jag vet vet ingenting. jag vet inte vad jag känner eftersom jag inte känner någonting. det är bara helt jävla tomt och jag hatar att ha det så. jag är hellre jätteledsen än att inte vara någonting. så jävla hopplöst. klart man känner sig död. orkar liksom inte. känns bara meningslöst, ju. oftast vill jag bara sova mig igenom mitt liv. och oftast är jag så egoistisk att jag inte ens förstår att jag är egoistisk. så jävla egoistiskt. att sova är liksomså jävla skönt. när jag kan sova, vill säga. annars är det bara skönt att få ligga ner och inte tänka på någonting alls eller göra något över huvudtaget, utan att bara ligga där. och vara helt passiv eftersom det är så jobbigt att vara aktivt levande. för det är ju det som är grejen, jag orkar inte vara aktivt levande faktiskt. men nej, det är inte så att jag vill dö. jag vill faktiskt inte dö. inte egentligen. men jag orkar heller liksom inte alltid leva. det känns som om jag inte har energin till det, tycker till och med att det är krävande och jobbigt nog att andas. som om jag glömt hur man gör. när något så simpelt som att andas känns som att det är världens högsta berg jag ska bestiga... vad fan är det liksom. hur patetisk och svag kan en människa bli? och hur egoistisk och trångsynt kan man bli egentligen så att man inte ser någonting av vad som händer runtomkring en? och hur kan man låta sig själv bli så uppslukad av sitt onda inre att man inte längre kan kontrollera vad det är man själv gör? men jag vet inte. jag vet inte hur jag kunde bli så eftersom allting bara är som ett diffust minne. det känns som att allting var en dröm och inte har ägt rum.. jag hatar att jag står för allting jag gjort och gör fastän det inte är min mening från början. det är ju jag som gör det. men ändå inte. jag vet att jag kan tänka så himla mycket bättre och jag vet att jag inte alltid varit sådan. och det är så jävla läskigt. för jag kan inte bli så som jag var förut, för isåfall skulle jag varit det nu eftersom jag inte vill ha det såhär - så som det är nu. det känns som att alla mina tankar och handlingar är precis så som dom ska vara och att det är det enda rätta. jag tycker egentligen inte att jag har fel i någonting jag tänker eftersom det är verkligheten för mig och så som jag upplever det. men det är ju inte så det ska vara, säger dom. men jag vet ju ingenting och därför är jag så jävla rädd för hur fan ska jag kunna ändra mitt beteende och tankesätt och sedan bli någon helt annan? egentligen vill jag inte det och vem fan är jag då... någon helt annan, ju. det är ju såhär jag är nu och såhär jag kommer vara, men ändå inte för det är från början inte jag som skadar mig själv, inte jag som bara tänker dåliga tankar och det är egentligen inte jag som inte har någon energi över huvud taget. och nu låter det helt schizofrent men det är bara det att det som jag egentligen tänker kan och gör bara har blivit så jävla uppätet att jag inte orkar ta fram det. och det är därför det är så jobbigt att jag måste stå för det. för jag kan ju inte styra det. det har ju bara kommit helt plötsligt. ändå är det jag som måste ändra på det, jag som måste jobba för det och jag som måste orka. fastän jag överhuvudtaget inte ens bett om det! och hur bra jag än kan ha det så spelar det ingen roll när det finns någonting som är det minsta negativt. om tio saker är bra och en sak är dålig så väger det dåliga över - så.himla.mycket. jag vill inte det egentligen men det är så tungt så jag kan inte styra över det. och förra veckan blev det så tungt så att jag inte visste ens vad jag gjorde eller vad som kunde hända eller att jag ens gjorde det och det var så tungt att all fysisk smärta som skulle kunnat finnas där var helt tämjd. det kändes inget och jag minns inget och jag kunde inte kontrollera det. och jag hatar att jag inte kan kontrollera mig själv eftersom dom jag älskar runt omkring mig mest bara tänker på vad som hade kunnat hända när jag tydligen "lekte med döden" och inte kan sluta gråta eller förstå mig och jag bara sårar dom gång på gång med att påminna dom varje sekund dom bara ser på mig att jag besvärar dom så himla mycket.
vill bara säga förlåt men det får jag inte. men jag gör det ändå, förlåt.
De tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
De tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås
De ledde mig förbi rader av stärkta sängar
Där våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden
De skriver ditt namn just när regnet träffar fönstren
Och en ond vind skakar träden, tamburin shakers av döda löv
Och de tog mig till en smutsig strand
Där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant
På en grusväg mellan fält där ondskans blommor tilläts växa
Och förvandla evig skog till skvallerpress
Och de pekar mot en fond, giftgula moln
Orangea lampor, tysta silos, jetplans ångspår, bengrå torn
De viskar i mitt öra:
“Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?"
När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
Och vi lurar ditt porslin, små ilskna utslag är en släng av
allergi främst mot min samtid och min tro
Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar
Vem du var, det har jag glömt för längesen
När man äntligen kan se vem som drar i alla trådar
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
Jag går ensam in i ljuset
Jag går ensam in i ljuset
Jag går ensam in i ljuset
Jag går ensam in i ljuset
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
....
Och jag glömmer bort att andas
åh. vet inte. jag vet inte. vet inte vad jag känner vet inte vad jag vill vet inte vad jag tycker vet inte vad jag vet vet ingenting. jag vet inte vad jag känner eftersom jag inte känner någonting. det är bara helt jävla tomt och jag hatar att ha det så. jag är hellre jätteledsen än att inte vara någonting. så jävla hopplöst. klart man känner sig död. orkar liksom inte. känns bara meningslöst, ju. oftast vill jag bara sova mig igenom mitt liv. och oftast är jag så egoistisk att jag inte ens förstår att jag är egoistisk. så jävla egoistiskt. att sova är liksomså jävla skönt. när jag kan sova, vill säga. annars är det bara skönt att få ligga ner och inte tänka på någonting alls eller göra något över huvudtaget, utan att bara ligga där. och vara helt passiv eftersom det är så jobbigt att vara aktivt levande. för det är ju det som är grejen, jag orkar inte vara aktivt levande faktiskt. men nej, det är inte så att jag vill dö. jag vill faktiskt inte dö. inte egentligen. men jag orkar heller liksom inte alltid leva. det känns som om jag inte har energin till det, tycker till och med att det är krävande och jobbigt nog att andas. som om jag glömt hur man gör. när något så simpelt som att andas känns som att det är världens högsta berg jag ska bestiga... vad fan är det liksom. hur patetisk och svag kan en människa bli? och hur egoistisk och trångsynt kan man bli egentligen så att man inte ser någonting av vad som händer runtomkring en? och hur kan man låta sig själv bli så uppslukad av sitt onda inre att man inte längre kan kontrollera vad det är man själv gör? men jag vet inte. jag vet inte hur jag kunde bli så eftersom allting bara är som ett diffust minne. det känns som att allting var en dröm och inte har ägt rum.. jag hatar att jag står för allting jag gjort och gör fastän det inte är min mening från början. det är ju jag som gör det. men ändå inte. jag vet att jag kan tänka så himla mycket bättre och jag vet att jag inte alltid varit sådan. och det är så jävla läskigt. för jag kan inte bli så som jag var förut, för isåfall skulle jag varit det nu eftersom jag inte vill ha det såhär - så som det är nu. det känns som att alla mina tankar och handlingar är precis så som dom ska vara och att det är det enda rätta. jag tycker egentligen inte att jag har fel i någonting jag tänker eftersom det är verkligheten för mig och så som jag upplever det. men det är ju inte så det ska vara, säger dom. men jag vet ju ingenting och därför är jag så jävla rädd för hur fan ska jag kunna ändra mitt beteende och tankesätt och sedan bli någon helt annan? egentligen vill jag inte det och vem fan är jag då... någon helt annan, ju. det är ju såhär jag är nu och såhär jag kommer vara, men ändå inte för det är från början inte jag som skadar mig själv, inte jag som bara tänker dåliga tankar och det är egentligen inte jag som inte har någon energi över huvud taget. och nu låter det helt schizofrent men det är bara det att det som jag egentligen tänker kan och gör bara har blivit så jävla uppätet att jag inte orkar ta fram det. och det är därför det är så jobbigt att jag måste stå för det. för jag kan ju inte styra det. det har ju bara kommit helt plötsligt. ändå är det jag som måste ändra på det, jag som måste jobba för det och jag som måste orka. fastän jag överhuvudtaget inte ens bett om det! och hur bra jag än kan ha det så spelar det ingen roll när det finns någonting som är det minsta negativt. om tio saker är bra och en sak är dålig så väger det dåliga över - så.himla.mycket. jag vill inte det egentligen men det är så tungt så jag kan inte styra över det. och förra veckan blev det så tungt så att jag inte visste ens vad jag gjorde eller vad som kunde hända eller att jag ens gjorde det och det var så tungt att all fysisk smärta som skulle kunnat finnas där var helt tämjd. det kändes inget och jag minns inget och jag kunde inte kontrollera det. och jag hatar att jag inte kan kontrollera mig själv eftersom dom jag älskar runt omkring mig mest bara tänker på vad som hade kunnat hända när jag tydligen "lekte med döden" och inte kan sluta gråta eller förstå mig och jag bara sårar dom gång på gång med att påminna dom varje sekund dom bara ser på mig att jag besvärar dom så himla mycket.
vill bara säga förlåt men det får jag inte. men jag gör det ändå, förlåt.
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
De tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås
Där våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden
De skriver ditt namn just när regnet träffar fönstren
Och en ond vind skakar träden, tamburin shakers av döda löv
Där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant
På en grusväg mellan fält där ondskans blommor tilläts växa
Och förvandla evig skog till skvallerpress
Orangea lampor, tysta silos, jetplans ångspår, bengrå torn
De viskar i mitt öra:
“Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?"
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
allergi främst mot min samtid och min tro
Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar
Vem du var, det har jag glömt för längesen
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
Jag går ensam in i ljuset
Jag går ensam in i ljuset
Kommentera bilden
vill bara säga förlåt men det får jag inte. men jag gör det ändå, förlåt."
det gör ont. det gör ont att aldrig lyckas förklara varför man bryr sig.
hoppas iaf att du vet att jag försöker. så jävla mycket. och jag vill aldrig förlora dig. det är därför. bara därför. förlåt för att jag är så jävla dålig. förlåt.
jag älskar dig för alltid.
och sluta säga att du är så jävla dålig? det har verkligen inte med det att göra verkligen verkligen verkligen inte... jag menar inte att ni är dåliga för attni inte "lyckas" för det gör ni. mina skuldkänslor har absolut inget att göra med att ni skulle misslyckas... tvärtom!!
det är ju därför jag har skuldkänslor och därför jag känner mig besvärlig...
älskar dig också men blir lite ledsen nu närdu säger att du är dålig oså för jag menar ju inte på det sättet, det vet du... :(
ååh näe jag ska läsa allt när jag inte sitter i en datasal i skolan hhe.. pussss gumsi du är helt underbar!
Du e chill
Om du nånsin behöver prata eller nåt är det ba o säga till..
(även om jag är ett adhd-dampbarn..)
Alltid glad, full av liv, skratt och styrka! Så var den Madde jag lärde känna och jag vet att den Madde finns kvar! Du ÄR bäst! Glöm aldrig de, jag finns för dig när du än behöver de och du finns alltid i mina tankar! Tänk aldrig ens tanken på att sluta kämpa, för det finns hur många människor somhellst vid din sida som älskar dig! Ingen av dom kommer precis som du skrev att kunna göra jobbet åt dig, men vi kan hjälpa dig att lyckas! <3
Jag skickar all min styrka och kärlek till dig! Sen kommer jag och hälsar på dig SNART hoppas jag!
Massor med kramar <3<3
Jag vet som sagt inte vad jag kan säga för att hjälpa, kanske inte ens kan säga något för att hjälpa men jag vet i alla fall att det kommer bli bättre. Det är en garanti jag är säker på att jag kan ge dig. Hör av dig om det är något du någonsin behöver. Trots att jag egentligen inte är en del av ditt liv tänker jag mycket på dig och finns där om det någonsin av någon anledning skulle behövas.
Vill bara visa mitt stöd typ… vet inte hur mycket det ger dig men ändå. Det är tanken som räknas?
<3
(och förlåt för extremt lång kommentar..)
16 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/jarnspoket/447119601/
Visa toppen
Visa sidfoten