December
Wednesday 3 December 2008 photo 1/3
|
Känner ni för att göra reklam för denna julkalendern så ta för er... jag skickar gärna bild på msn (opheliablack@live.se)
3 - I think I trust you
Jag öppnade ögonen igen. Jag var i människoform igen, och satt utanför hans dörr. Vad gjorde jag här? Jag hade sagt att jag skulle komma tillbaka för hans skull, men inte menat det. Ändå satt jag här utanför hans dörr. Jag såg mig omkring efter kläderna. De låg i en liten hög bredvid mig. Jag tog förvånat på mig dem och ställde mig upp. Snubblade till och ramlade mot dörren. Jag slog emot den med en hög smäll. Fan också. Vände mig om för att gå men det var försent. Dörren öppnades och jag snurrade runt, bara för att stå öga mot öga med honom igen.
-Hej, sa han och log stort. Ett leende som skulle passat ett litet barn som fått precis vad han önskat sig i julklapp istället för en vuxen man. Ändå värmde det min frusna kropp lite. Jag såg ner i marken och gick in, förbi honom och satte mig ner på en stol i hallen.
-Var det pizzabudet? skrek någon. Jag ryckte till. Han var inte ensam här..
-Ledsen att göra dig besviken Dan, skrek Bert mot vardagsrummet. Sedan vände han sig mot mig.
-Det är mina kompisar. Jag förstår om du inte vill träffa dem. Jag kan göra mat åt dig, så kan du krypa ner i sängen tills de har gått.
Jag såg på honom en stund, innan jag gick före honom in i vardagsrummet. Jag var inte rädd för hans kompisar, och han behövde inte beskydda mig, tänkte jag surt.
Tre män satt i en soffa. Den ena hade en gitarr i handen. Han spelade tyst på en melodi.
-Hej, sa den närmast mig. Han log stort och vänligt, men hans leende påverkade mig inte som Berts gjorde. Bert var som en sol. Han kom upp bakom mig.
-Detta är Talitha, som jag berättade om, sa han. De andra nickade. Bert pekade på dem i tur och ordning och sa deras namn.
-Jeph, Dan och Quinn, sa han. De vinkade i tur och ordning. Jag nickade åt dem innan jag skönk ner i soffan. Jeph räckte Bert en filt och han lade den om mina axlar. Jag njöt av den sekund som hans händer rörde min hud. Filten värmde härligt och jag lutade mig tillbaka i soffan och slöt ögonen
-Okej, sa Bert i låg ton. Var var vi någon stans?
De var tysta en stund, innan någon började prata.
-Ehm, okej. Så det är rätt allvarligt att du inte kom på signeringen, men vi förstår att du var på sjukhus. Vi är bara glada att du inte är skadad. Fansen kommer antagligen också förstå, men vi har ändå bokat om signeringen och konserten. Det kommer bli en på julafton nu.
-Okej, sa Bert tyst.
Jag förstod inte vad de pratade om, men uppenbarligen så var de kända. Jag orkade inte spekulera mer om det. Var så trött. Försökte slappna av.
-Talitha?
Öppnade ögonen. Han var bara några decimeter ifrån mig. Jag hoppade till och han backade snabbt.
-Förlåt, ville inte skrämma dig, sa han. Jag skakade lite på huvudet som för att säga "det gör inget.!
Jag reste mig upp och sträckte på mig. Min mage kurrade högt och han skrattade.
-Jag har gjort middag. Hoppas du gillar spagetthi och köttfärssås, sa han. Jag nickade, även om det var något jag aldrig smakat. Eller det kanske jag hade, men jag mindes inte. Jag kunde inte minnas något innan fångenskapen. Jag hade vaknat i en bur för fem år sedan, och ingen hade någonsin berättat för mig hur jag kom dit. Jag föddes för fem år sedan, fast jag egentligen borde vara i 18års åldern. Den enda kontakten jag någonsin haft med omvärlden var en tvapparat som jag fått se på en gång i veckan. Men mat hade jag aldrig smakat. Förutom den jag fått i fångenskapen.
Jag satte mig bredvid honom på köksbordet och började försiktigt äta.
-Maten kommer inte springa iväg, sa han smått roat. Jag log lite och tog ännu en tugga.
När jag ätit upp såg han oroligt på mig. Jag förstod inte.
-Ehm, du kanske vill duscha? sa han och såg på mig. Jag såg ner på mina armar. De var helt smutsiga och mitt hår var omöjligt. Jag nickade och sträckte mig efter ett papper.
"Du måste hjälpa mig"
Han såg på orden och sedan på mig.
-Vad menar du?
Jag blundade och tog pappret igen.
"Rädd för vatten"
Han läste det och såg på mig. Nickade och reste sig upp. Jag var så otroligt tacksam över att han inte frågade mer. Jag ville inte prata om det. I fångenskapen hade de ofta roat sig med att dränka henne i iskallt vatten, tills hon inte kunde andas längre. Då lät de henne ligga och hosta upp allt vatten. Hon brukade ligga och skrika i sin cell flera nätter efter det. Efter det fick hon alltid panik, när hon skulle duscha, även om de inte brydde sig om det.
Bert satte på lite ljummet vatten som fyllde tio centimeter i badkaret. Sedan hjälpte han mig av med kläderna och jag satte mig i badkaret. Han tog en svamp och baddade mig försiktigt på kroppen. Han såg på såren som täckte hela min rygg. Han rörde dem försiktigt.
-Jag får tvätta dem lite bättre, sa han och hämtade sårtvätt. Jag sa inget när han försiktigt tvättade såren, och sedan plåstrade om de värsta. Jag var så otroligt tacksam över att han inte frågade var jag kom ifrån. Självklart måste han göra det någon gång, och om jag fortsatte stanna hos honom var jag tvungen att förklara, men just nu ville jag inte. Just nu ville jag inte säga eller tänka på fångenskapen. Att vara med honom var så härligt. Så lugnt.
När jag var ren fick jag nya kläder av honom. Det var tjejkläder.
-Dans flickvän bidrog med kläder, sa han förklarande. Jag nickade och såg på klockan.
-Ska du gå igen?
Jag nickade.
-Kommer du tillbaka imorgon?
Jag nickade igen.
Han följde mig till dörren, och våra blickar möttes länge innan jag stängde dörren efter mig.
Dags att bli ett monster igen.
(Kopierar allt till ett dokument på datan nu, så jag kan läsa de när jag inte har internet 8D ) <33
Reklamera reklamera! <3
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jennemann/302548703/
Visa toppen
Show footer