December
Thursday 4 December 2008 photo 1/1
|
4 - Save you
Slog upp ögonen. Något väckte mig? Ett skrik? Jag skrek. Tystnade tvärt. Satte mig upp men balanserade dåligt på sängen och ramlade genast ner på golvet. Vad var klockan egentligen? Jag sträckte ut handen och fick tag på mitt armbandsur. Klockan var redan tolv. Jag stönade och blundade. Rullade sedan runt och reste mig ostadigt upp. Drog på mig ett par jeans som låg slängda på golvet och gick ut i köket. Satte på kaffemaskinen och gäspade stort. När kaffet var klart tog jag en stor klunk och satte det genast i halsen. Jag hade helt glömt bort henne.
Rusade fram till dörren och ryckte upp den. Hon ramlade ner på golvet. Hon sov fortfarande. Jag log åt henne. Hon var lika smutsig idag som hon vart igår. Jag förstod inte vad hon höll på med, men det verkade inte som om hon var redo att förklara ännu. Jag tänkte inte stressa henne. Det räckte mer än väl att hon återvände till mig, och lät mig ta hand om henne.
Jag lyfte upp henne försiktigt och bar in henne i lägenheten. La henne i min säng och bäddade om henne.
-Nej, mumlade hon i sömnen. Jag ryckte till. Hon såg så rädd ut. Hon började gråta och vrida sig i smärta. Jag böjde mig över henne och torkade bort en tår som rann nerför hennes kind. I samma stund som min hand nuddade hennes kind tystnade hon. Jag drog undan handen och hon började genast skaka igen. Förskräckt lade jag handen mot hennes kind och hon stannade upp igen. Jag satte mig ner på knä, fortfarande med handen mot hennes kind.
-Talitha? viskade jag. Hon öppnade ögonen och såg på mig.
-Hur är det?
Hon sa inget. Höll blicken fäst vid mig.
-V-var är de? viskade hon. Jag gapade lätt, men försökte att inte se så chockad ut. Hon pratade med mig.
-Vilka? viskade jag tillbaka, utan att ta bort handen från hennes kind. Den passade så bra där.
-Männen i vita rockar, sa hon och blundade hårt, som för att önska bort allt. Män i vita rockar? Vad har de gjort mot henne?
-De är inte här. Du är säker, viskade jag och lutade pannan mot hennes axel. Hon såg sig omkring men upptäckte ingen annan än mig.
-Talitha? viskade jag efter en stund. Hon svarade inte men jag visste att hon lyssnade.
-Vilka är de männen, som du är så rädd för?
Hennes reaktion var omedelbar. Hon började darra, och tårarna rann från kinden. Fan också.
-Förlåt, sa jag snabbt och torkade hennes tårar. Förlåt, Talitha. Jag ska inte fråga om du inte är redö att berätta.
Hon såg på mig, tvivlandes.
-Förlåt, Talitha. Jag ser ju hur jobbigt det är för dig. Jag ska inte fråga mer, om du tycker det är jobbigt.
Hon blundade igen. Jag förbannade mig själv och min nyfikenhet.
Jag reste mig upp.
-Du är säkert hungrig, sa jag glatt.
-Jag gör mat och sen behöver du nog duscha igen, sa jag och såg på hennes hår, som var tovigt.
Hon nickade tyst och reste sig upp. Hon satt tyst vid köksbordet medan jag gjorde i ordning mat.
Jag log stort åt mig själv när jag stod mot spisen, med ryggen mot henne. Hon hade pratat med mig. Det gav mig så otroligt mycket hopp.
Resten av dagen spenderade vi i min lägenhet. Vi lyssnade på musik och såg på film. Ännu en gång tvättade jag henne försiktigt med en svamp.
Hon var så skör. Jag ville se henne bli stark.
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jennemann/302922041/
Visa toppen
Show footer