december
måndag 8 december 2008 bild 1/1
|
8 - How could I hate you?
Samma sak upprepades igen. Jag somnade i skogen under ett träd och väcktes av Talitha. När hon var människa lade jag ner henne på marken och lade min tröja om henne. När hon vaknade två timmar senare satt vi länge och kollade på varandra.
-Varför hatar du mig inte? undrade hon försiktigt.
-Varför skulle jag hata dig? frågade jag förfärat.
Hon såg på mig, med en blick jag inte riktigt förstod. Förvirring.
-För det jag är, vad tror du? sa hon, med plötslig ilska.
Hon började gråta igen.
-Alla har alltid hatat mig för att jag är ett monster, viskade hon.
Jag böjde mig fram och lade händerna om henne.
-Du är inget monster, viskade jag i hennes öra. Jag kände hur hon slappnade av.
-Din närvaro och att röra vid dig... började hon tyst.
-Det gör mig så lugn. Jag kan inte vara upprörd eller ledsen eller arg när jag rör vid dig. Jag är bara så himla trygg.
Hon böjde sig bakåt, så att hon kunde se in i mina ögon.
-Jag kan inte förklara det... det är så... säkert.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Hon lutade sig fram igen och jag blundade.
-Jag vet vad du menar. Jag känner det också.
Vi satt länge så och hade suttit kvar om inte Quinn ringt.
-Dude, du måste se detta. Din brud är på TV.
-Vad snackar du om?
-Något om att hon rymt från ett psyksjukhus. Det såg allvarligt ut. Är du säker på att du vet vem hon är?
Jag såg förskräckt på henne.
-Vadå? mimade hon.
-Det är inte sant, Quinn. Tro inte på vad de säger. Det är inget fel på henne, sa jag surt.
-Jag vet inte, Bert.. det såg rätt äkta ut.
Jag såg på henne. Varför gjorde man så mot henne?
-Jag kommer. Stäng av den jävla TVn.
Jag lade på och såg på henne.
-De säger på TV att du rymt från ett psyksjukhus, förklarade jag. Hon gapade.
-Det gjorde jag inte alls, sa hon häftigt. Jag lovar att det inte är som de säger. De säger vad som helst för att få en att tro...
Jag satte handen för hennes mun.
-Talitha, jag vet. De ljuger. Jag tror de inte. Jag tror på dig.
Hon såg i mina ögon. Tårarna rann nerför kinden.
-T-tack, viskade hon.
-Kom, vi måste gå, sa jag och reste mig upp. Hon drog på sig min tröja och vi gick ut ur skogen, in mot staden.
-Var har du varit? undrade Jeph och reste sig upp. Han gick mot mig men när han såg henne bakom mig stannade han upp.
-Du har seriöst mycket att förklara, sa han och såg misstänksamt på henne.
-Vänta lite, sa jag och drog med henne in i mitt sovrum. Jag gav henne nya kläder.
-Vi borde skaffa superstrechkläder, så de passar i drakform också, och inte rivs sönder, mumlade jag när hon drog på sig byxorna. Hon log lite men sade inget.
Vi gick ut i vardagsrummet till de andra. De reste sig upp igen.
-Hon är inte den du tror att hon är, började Dan. Jag skakade på huvudet.
-Vad gör ni ens i min lägenhet? muttrade jag och satte mig ner på soffan. Jag tog fjärrkontrollen och satte på TVn. Talitha satte sig bredvid mig och lutade sig mot min axel. De betraktade henne nyfiket.
"Ung kvinna rymde i förra veckan från ett mentalsjukhus och är efterlyst. Hon är väldigt farlig, och har i sitt förflutet mördat en man. Ser ni henne ska ni omedelbart kontakta myndigheterna men inte försöka att prata med henne..."
Jag stängde av den igen och såg på henne. Hon började darra och tårarna rann igen. Jag tog hennes ansikte mellan mina händer.
-Jag kommer aldrig låta dem skada dig mer, jag lovar, sa jag. Hon nickade. Jag drog henne till mig och kramade henne. Mötte killarnas blick.
-Snälla, lita på mig när det gäller Talitha, sa jag.
-Det kan vi inte, om du inte förklarar mer... började Jeph.
-Jag vet, avbröt jag. Och jag ska förklara.. kan ni bara vänta tills imorgon?
De nickade.
Killarna lämnade oss snabbt och jag gjorde kvällsmat till Talitha och mig. Vi satt länge vid köksbordet, utan att säga något. Jag höll i hennes hand, samtidigt som vi betraktade minutvisaren, då den smög sig framåt mot midnatt. Kvart i lämnade vi lägenheten, och gick mot skogen.
14 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/jennemann/304548734/
Visa toppen
Visa sidfoten