December
Friday 12 December 2008 photo 1/2
|
12 - You are still human!
Att följa med henne ut i skogen hade konstigt nog blivit en vana. Jag kunde inte föreställa mig hur det vore att inte göra det. Men en sak var annorlunda idag. Jag hade inte berättat något men jag tänkte följa med henne när hon förvandlades.
Hela dagen hade jag planerat det, och då inget annat intressant hade hänt, som kunde få mig på andra tankar hade jag fått tid att tänka fritt.
När hon var människa lugnades hon av min blotta närvaro. Det fick igång en liten teori, om att det skulle vara likadant i drakform. Själv sade hon att instinkterna styrde henne då, men senare på morgonen när hon förvandlades tillbaka så kunde hon ändå vara hos mig utan att äta upp mig. Hon verkade ändå lugnare, och tillslut förvandlades hon tillbaka till människa, bara av att röra vid mig. Hon hade berättat att förvandlingen var smärtsam, både på kvällen och morgonen, men hon hade aldrig visat något tecken på smärta i min närvaro.
Då hade jag kommit på min plan. Jag skulle följa henne till skogen, och sen låta henne gå iväg för att förvandlas, och sedan följa efter henne. Om min teori stämde, så skulle hon kunna fövandlas, smärtfritt. Gick min plan fel så... skulle hon förvandlas smärtfritt, jag skulle bevittna det, och sedan dö.
Jag försökte att inte tänka på det. Hon hade själv sagt att det var något med min närvaro och min beröring som lugnade henne. Det måste fungera. Jag var beredd att offra allt för att bespara henne så mycket smärta som möjligt.
Vi gick tidigt till skogen. Var där en kvart innan midnatt. Ett tag stod vi bara och stirrade på varandra. Sedan tryckte hon lätt min hand och gick iväg. Jag stirrade efter henne en stund. Klockan var fem i. Jag följde tyst samma väg som hon tagit.
Ett tag trodde jag att jag gått vilse. Jag såg bara mer och mer skog. Men sedan hörde jag ett ljud. En röst? Det var hon som pratade. Men med vem?
Jag gick förbi några träd och såg att hon stod i en glänta och såg upp mot månen. Hon pratade med sig själv. Eller någon jag inte kunde se.
-..vill inte skada honom, hörde jag hur hon sa.
Tystnad. Lång tystnad.
-Jag gör vadsomhelst, bara... tillåt mig inte skada honom.
Jag tog ett steg fram. Hon vände sig blixtsnabbt om.
-Vad gör du här? frågade hon. Något glänste på hennes kind i månskenet. Tårar. Jag gick fram till henne.
-Jag kommer döda dig, sa hon och såg förtvivlad ut.
-Nej, viskade jag. Du kommer inte döda mig, jag lovar.
-Hur kan du veta det? fräste hon.
Jag tog hennes händer i mina och såg in i hennes ögon.
-Du kommer inte såra mig, viskade jag.
Hon tänkte precis säga emot, när hennes kropp började rycka. Jag tog ett steg emot henne men hon ryggade undan. Jag såg hur hennes hud började mörkna, och det såg ut som om blodådrorna fått liv. Jag tog ännu mer steg mot henne, men hon ryggade undan igen, hoppade bakåt. Jag sprang emot henne, när hon började skrika, och tog tag om hennes hände. Hon ryckte till och föll ihop på marken. Jag satte mig bredvid henne och tog hennes händer. Hon skakade och skrek fortfarande. Hon började växa och hennes händer blev större och... fjälligare. Jag fick en idé och böjde mig fram över hennes ansikte. Jag visste inte varför, men plötsligt låg mina läppar över hennes skrikande mun. Reaktinoen var omedelbar. Hon tystnade och läpparna stängdes. Våra läppar låg fortfarande mot varandra och jag kände hur hela hennes kropp slappnade av. Jag rörde lite på läpparna, och hennes följde med, i perfekt harmoni.
Plötsligt. Plötsligt var hon helt stilla. Och hon var fortfarande människa. Vi öppnade ögonen och såg på varandra. Jag lyfte ansiktet från hennes och såg på klockan.
-Fem över, viskade jag.
-Verkligen? Är det sant? undrade hon förvånat.
Jag nickade och lutade pannan mot hennes.
-Det är omöjligt, sa hon.
-Ändå hände det. Du är fortfarande människa.
Jag nickade och lutade pannan mot hennes.
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jennemann/305890255/
Visa toppen
Show footer