December
Tuesday 23 December 2008 photo 1/2
|
23 - Freedom!
Alla andra lämnade oss tidigt. Vi satt i sängen och väntade. Hans hand höll hårt i min. Jag vågade inte se honom i ögonen. Varför skulle han följa med? Tänk om det hände något? Mig skulle de inte mörda, för jag var så viktig för dem. Men han. Han var inte viktig för dem. De skulle kunna mörda honom direkt. Men hans teori var att de skulle hålla honom vid liv, för att hålla henne under kontroll. Men det skulle inte hindra dem från att skada honom. Allvarligt. Jag skulle inte klara av att se det. Och ändå måste jag låta det ske. Jag måste låta dem skada honom. Jag måste se på när dem gör det utan att förvandla mig och stoppa dem. Måste låta dem fånga oss.
-Tänk om jag inte klarar av det, viskade jag. Mötte hans blick. Han log svagt.
-Det måste du, svarade han. Du kommer klara det.
-Jag vill inte se på när de skadar dig, sa jag och började långsamt gråta. Han kramade om mig.
-Det kommer inte skada mig någonstans, hur hårt de än slår, när jag vet att det kommer leda till att du blir fri. Jag gör vad som helst för det.
Jag blev avbruten av en ringsignal. Quinn ringde. En signal. Två. Sedan lade han på. Våra blickar möttes. Det var signalen. De var påväg.
-Se inte ut som om vi väntat på dem, sa han och reste sig upp. Jag nickade och lade mig på sängen med en tidning som vi planerat. Han satte sig på en stol och blundade.
Fem minuter senare knackade det på dörren.
-Vi måste låtsas som om vi försöker fly, men förvandla dig inte, viskade Bert innan han gick mot dörren. Jag höll tillbaka tårarna och lyssnade spänt på dörren som öppnades.
-Godmorgon McCracken, hörde jag Gietrich säga. Ett slag och han föll till golvet. Jag reste mig upp och sprang mot dörröppningen. Två män kom emot mig och slog till mig. Jag ramlade baklänges. Hörde Bert som skrek mitt namn. Jag kunde inte svara, för jag fick koncentrera all min kraft till att inte förvandlas. Jag var så arg och så rädd. Ville så gärna rädda honom men fick inte.
Han slogs. För min skull. Han behövde inte låtsas. De var för många för honom ändå.
En halvtimme senare satt vi i en bil, fastkedjade. Vi var för långt ifrån varandra för att hålla hand. Våra blickar var fästa i varandra. Som en kedja som inte gick att bryta. Hans blick sa så mycket. Jag älskar dig också, Bert McCracken, försökte jag säga genom mina ögon. Han log lite. Han måste förstå.
Jag visste att polisen följde efter oss nu, men det hindrade mig inte från att fälla alla tårarna.
Några timmar senare var vi framme. Jag hade inte släppt hans blick en enda sekund, men nu släppte de ut honom först och vi vände bort blickarna.
Vi stod inne i fängelset. Gietrich stod framför oss med en kvinna vid sin sida. Hon var en typisk Nazistkvinna, fullt klädd i uniform och märket över armen. Var det därför jag fick se på så många filmer om Hitler? Jag fick till och med boken uppläst för mig. Ville de att jag skulle slåss för dem? Bli deras vapen.
-Hmm, hon ser verkligen annorlunda ut i kort blont hår, sade kvinnan. Gietrich nickade. Jag svalde.
-Och hon pratar säger du, fortsatte hon. Han nickade igen. Hon log och gick fram mot mig.
-Goddag, Talitha, sa hon med äckligt sliskig röst. Jag ryste, men visade inte min rädsla. Jag kände Berts närvaro bakom mig. Hon slog till mig över ansiktet. Det gjorde ont men jag vände inte bort blicken.
-Svara! skrek hon. Jag svalde igen. Det vägrade jag göra. Hon skulle precis slå mig igen, när en polissiren lät över hela anläggningen. Jag log stort.
-Detta är polisen, ni är omringade!
Händerna som höll i mig släppte. Jag såg min chans och sprang mot Bert. Tog honom i mina armar och förvandlade mig. Det tog mycket kraft, men jag lyckades och flög upp i luften. Medan polisen fångade dem flög vi långt bort.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jennemann/310309381/
Visa toppen
Show footer