December
Monday 31 March 2008 photo 2/5
|
DU MÅSTE LITA PÅ MIG! (2)
"Amanda, vad har hänt?" skrek hon förfärat när hon fick syn på mig. Hon rusade fram och kramade om mig, sedan undersökte hon min kind.
"Inget, jag... ramlade." ljög jag tyst. Hon såg på mig med en allvarlig min men jag bara skakade på huvudet och smet in i rummet. Jag lutade mig mot den och pustade ut. En tår rann sakta nerför kinden och jag torkade bort den.
Jag hatade verkligen att behöva ljuga för henne, men hon fick inte veta om det.
Att jag blev misshandlad av Jonas nästan varje dag var hemskt nog, skulle mina föräldrar få reda på det skulle de bara oroa sig, och de oroade sig redan nog över min bror, jag ville inte ge dem ännu mer bekymmer. Nej, mina föräldrar fick inte veta om något.
Imorgon är det fredag, sa jag till mig själv. Sen är det helg och då kommer jag få lite lugn och ro.
"Se dig för, jävla Emo"
"Har du sett dig i spegeln, fan vad ful du är!"
"Ska du inte gå och dö eller något?"
Jag gick igenom korridoren mot mitt skåp och möttes som vanligt av elaka kommentarer och pikar, men idag orkade jag inte bry mig. Jag armbågade mig igenom folkmängder och ignorerade alla blickarna.
"Vad fan gör du?" skrek en pojke efter mig när jag knuffat undan honom för att komma förbi. När jag inte svarade sprang han upp bakom mig och gav mig en knuff i ryggen så att jag föll omkull. Böckerna jag burit i handen flög iväg och jag landade hårt på golvet. I vanliga fall hade jag rest mig upp och gett honom en örfil eller liknande, men nu hade jag redan jätteont i revbenen så jag låg kvar på golvet. När jag inte reste mig började pojken bli nervös och han såg sig omkring för stöd. När inget kom flydde han snabbt därifrån med några kompisar och jag låg kvar. Jag blundade hårt och försökte strunta i smärtan, men ögonen tårades ändå.
Jag hörde steg närma sig och stanna bredvid mig. Jag fortsatte blunda, väntade på att vem det än var skulle säga något eller skratta. Men inget hände. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Den rörde mig ömt och mjukt och jag slog upp ögonen. Mina ögon fastnade direkt i ett par isblåa ögon som såg på mig. Jag gapade. Det var de vackraste ögonen jag sett.
"Hur är det?" frågade pojken som satt på huk framför mig. Jag fortsatte att gapa då min blick gled över hans ansikte, ner på kroppen. Han hade en svart och gul randig hoodie över en My Chemical Romance t-shirt och svarta stuprörs jeans, med ett vitt nitbälte över höfterna. Min blick vandrade upp till hans ansikte igen. Han hade svart hår med blåa och vita slingor i luggen som täckte hans ena öga. Han log mot mig och jag insåg plötsligt att jag stirrade på honom med öppen mun.
"åh, det är bra, antar jag" sa jag tyst. Han såg tvivlande på mig och jag skrattade.
"Okej, det är inte bra, men jag är van, " sa jag och reste mig upp. Det stack till i revbenet och jag höll på att ramla igen, men han fick tag i mig och hjälpte mig att stå. Plötsligt var våra ansikten bara två centimeter ifrån varandra. Det var knäpptyst i korridoren och han hade armen om min midja.
Förskräckt hoppade jag ett steg bakåt, vilket han inte var beredd på och jag föll in i väggen bakom mig och skrek till, då smärtan i revbenen gjorde sig påmind. Jag ramlade omkull igen.
"Shit, hur gick det?" frågade han försiktigt och satte sig på knä bredvid mig!
"Jättebra," sa jag ironiskt och försökte än en gång resa mig upp, men jag stönade och gled ner på golvet igen.
"Du är skadad," sa han tyst och jag märkte att min tröja åkt upp över magen. Blåmärket syntes tydligt och jag försökte dra ner tröjan men han var för snabb. Han drog upp den lite till och såg på märket som gick från magen upp till revbenen. Det såg hemskt upp. Blått och rött, nästan svart.
"Jag följer dig till sjuksystern," mumlade han och hjälpte mig upp ännu en gång.
"Nej," sa jag bestämt och sköt honom ifrån mig. Jag lyckades stå upp och lutade mig mot väggen. Jag var yr, nästan illamående.
"Du behöver..." började han men jag avbröt honom.
"Jag behöver bara komma till min lektion," sa jag i bestämd ton. Han såg förvånat på mig.
Jag struntade i honom och började gå, lämnade honom bakom mig. Jag hörde snart hans steg då han sprang för att hinna ikapp mig. Jag förväntade mig att han skulle envisas med att följ mig till sjuksyster men istället sa han.
"Jag heter Alexander," sa han och började gå bredvid mig.
"Amanda," muttrade jag, samtidigt som jag försökte dölja hur svårt det var att gå.
"Du är rätt envis, vet du om det?" frågade han sedan och tog böckerna ur min hand och stoppade in sin arm mellan min. Han bar mina böcker och samtidigt stöttade han mig, jag förstod det inte.
"Det är så jag är, lev med det," mumlade jag. Han skrattade och jag log lite. Plötsligt stannade han utanför klassrummet och såg på mig.
"Säker på att du inte vill att jag följer dig till sjuksystern istället?" undrade han oroligt. Jag svarade inte utan öppnade istället demonstrativt dörren och tog mina böcker, sedan gick jag in i klassrummet och stängde den igen. Det sista jag såg av honom var ett busigt leende på hans läppar. Han hade snakebites, konstaderade jag.
"Amanda, sen som vanligt!" hörde jag lärarens röst. Jag klistrade på ett leende och vände mig om.
"Jag glömde några böcker bara," log jag och gick till min plats, längst bak. Jag hörde viskningar då jag gick förbi och Jonas vände sig om och mötte min blick. Jag struntade i det och satte mig försiktigt på stolen.
"Inget, jag... ramlade." ljög jag tyst. Hon såg på mig med en allvarlig min men jag bara skakade på huvudet och smet in i rummet. Jag lutade mig mot den och pustade ut. En tår rann sakta nerför kinden och jag torkade bort den.
Jag hatade verkligen att behöva ljuga för henne, men hon fick inte veta om det.
Att jag blev misshandlad av Jonas nästan varje dag var hemskt nog, skulle mina föräldrar få reda på det skulle de bara oroa sig, och de oroade sig redan nog över min bror, jag ville inte ge dem ännu mer bekymmer. Nej, mina föräldrar fick inte veta om något.
Imorgon är det fredag, sa jag till mig själv. Sen är det helg och då kommer jag få lite lugn och ro.
"Se dig för, jävla Emo"
"Har du sett dig i spegeln, fan vad ful du är!"
"Ska du inte gå och dö eller något?"
Jag gick igenom korridoren mot mitt skåp och möttes som vanligt av elaka kommentarer och pikar, men idag orkade jag inte bry mig. Jag armbågade mig igenom folkmängder och ignorerade alla blickarna.
"Vad fan gör du?" skrek en pojke efter mig när jag knuffat undan honom för att komma förbi. När jag inte svarade sprang han upp bakom mig och gav mig en knuff i ryggen så att jag föll omkull. Böckerna jag burit i handen flög iväg och jag landade hårt på golvet. I vanliga fall hade jag rest mig upp och gett honom en örfil eller liknande, men nu hade jag redan jätteont i revbenen så jag låg kvar på golvet. När jag inte reste mig började pojken bli nervös och han såg sig omkring för stöd. När inget kom flydde han snabbt därifrån med några kompisar och jag låg kvar. Jag blundade hårt och försökte strunta i smärtan, men ögonen tårades ändå.
Jag hörde steg närma sig och stanna bredvid mig. Jag fortsatte blunda, väntade på att vem det än var skulle säga något eller skratta. Men inget hände. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Den rörde mig ömt och mjukt och jag slog upp ögonen. Mina ögon fastnade direkt i ett par isblåa ögon som såg på mig. Jag gapade. Det var de vackraste ögonen jag sett.
"Hur är det?" frågade pojken som satt på huk framför mig. Jag fortsatte att gapa då min blick gled över hans ansikte, ner på kroppen. Han hade en svart och gul randig hoodie över en My Chemical Romance t-shirt och svarta stuprörs jeans, med ett vitt nitbälte över höfterna. Min blick vandrade upp till hans ansikte igen. Han hade svart hår med blåa och vita slingor i luggen som täckte hans ena öga. Han log mot mig och jag insåg plötsligt att jag stirrade på honom med öppen mun.
"åh, det är bra, antar jag" sa jag tyst. Han såg tvivlande på mig och jag skrattade.
"Okej, det är inte bra, men jag är van, " sa jag och reste mig upp. Det stack till i revbenet och jag höll på att ramla igen, men han fick tag i mig och hjälpte mig att stå. Plötsligt var våra ansikten bara två centimeter ifrån varandra. Det var knäpptyst i korridoren och han hade armen om min midja.
Förskräckt hoppade jag ett steg bakåt, vilket han inte var beredd på och jag föll in i väggen bakom mig och skrek till, då smärtan i revbenen gjorde sig påmind. Jag ramlade omkull igen.
"Shit, hur gick det?" frågade han försiktigt och satte sig på knä bredvid mig!
"Jättebra," sa jag ironiskt och försökte än en gång resa mig upp, men jag stönade och gled ner på golvet igen.
"Du är skadad," sa han tyst och jag märkte att min tröja åkt upp över magen. Blåmärket syntes tydligt och jag försökte dra ner tröjan men han var för snabb. Han drog upp den lite till och såg på märket som gick från magen upp till revbenen. Det såg hemskt upp. Blått och rött, nästan svart.
"Jag följer dig till sjuksystern," mumlade han och hjälpte mig upp ännu en gång.
"Nej," sa jag bestämt och sköt honom ifrån mig. Jag lyckades stå upp och lutade mig mot väggen. Jag var yr, nästan illamående.
"Du behöver..." började han men jag avbröt honom.
"Jag behöver bara komma till min lektion," sa jag i bestämd ton. Han såg förvånat på mig.
Jag struntade i honom och började gå, lämnade honom bakom mig. Jag hörde snart hans steg då han sprang för att hinna ikapp mig. Jag förväntade mig att han skulle envisas med att följ mig till sjuksyster men istället sa han.
"Jag heter Alexander," sa han och började gå bredvid mig.
"Amanda," muttrade jag, samtidigt som jag försökte dölja hur svårt det var att gå.
"Du är rätt envis, vet du om det?" frågade han sedan och tog böckerna ur min hand och stoppade in sin arm mellan min. Han bar mina böcker och samtidigt stöttade han mig, jag förstod det inte.
"Det är så jag är, lev med det," mumlade jag. Han skrattade och jag log lite. Plötsligt stannade han utanför klassrummet och såg på mig.
"Säker på att du inte vill att jag följer dig till sjuksystern istället?" undrade han oroligt. Jag svarade inte utan öppnade istället demonstrativt dörren och tog mina böcker, sedan gick jag in i klassrummet och stängde den igen. Det sista jag såg av honom var ett busigt leende på hans läppar. Han hade snakebites, konstaderade jag.
"Amanda, sen som vanligt!" hörde jag lärarens röst. Jag klistrade på ett leende och vände mig om.
"Jag glömde några böcker bara," log jag och gick till min plats, längst bak. Jag hörde viskningar då jag gick förbi och Jonas vände sig om och mötte min blick. Jag struntade i det och satte mig försiktigt på stolen.
skitbra :)
hur lyckas du alltid beskriva allt så bra ?
jälva underbarn :D <3
11 comments on this photo
Visa toppen
Show footer