december
måndag 31 mars 2008 bild 3/5
|
DU MÅSTE LITA PÅ MIG (3)
"Amanda," hörde jag Karins röst och vände mig om. Hon såg på mig, med ett stolt leende. Jag log åt henne och stannade så att hon kunde springa ikapp mig.
"Har du sett att det har kommit en ny kille till skolan?" frågade hon ivrigt och jag nickade.
"Alexander," sa jag och fortsatte att gå. Karin verkade inte se hur svårt det var, då mina revben fortfarande värkte.
"Alexander?" sa Karin och såg chockat på mig. Jag stannade och nickade.
"Han heter Alexander," sa jag och såg på henne. Hon stannade också och skakade på huvudet.
"Nej, det gör han inte alls," sa hon. Nu följde jag inte med alls.
"Han heter Marcus," fortsatte hon och såg drömmande mot havet. Jag rynkade på pannan och knuffade till henne.
"Vad menar du, Karin? Han sa att han heter Alexander." Hon avbröt sig i vad det nu var hon drömde om och såg surt på mig.
"Pratar vi om samma kille?" frågade hon och kisade med ögonen.
"Jag tror inte det, hur ser din ut?" sa jag nyfiket och satte mig på en bänk. Hon satte sig bredvid och suckade lyckligt.
"Åh, han var blond och lång och hade ljusa jeans och en blå skjorta och världens vackraste blåa ögon" sa hon och svepte samtidigt omkring med armarna så att hon såg jätterolig ut. Jag skrattade, men avbröt mig när jag tänkte på vad hon sagt.
"Vänta lite?" sa jag och hon slutade svepa med armarna. "Blond och ljusa jeans och blå skjorta?"
Hon nickade glatt och satte sig närmare mig.
"Alexander är svarthårig och hade svarta byxor och en gul och svart hoodie och en My Chemical Romance-tröja." sa jag till henne. Hon tänkte efter en stund.
"My Chemical Romance?" frågade hon och jag nickade.
"Men de är ju jättedåliga," sa hon med avsmak och jag fnös. Musiken var något vi inte hade gemensamt. Medan hon lyssnade på pop och schlager, lyssnade jag på allt från hårdrock till emo och screamo.
"Jag tror inte att Marcus lyssnar på så dåliga band," fortsatte Karin och jag morrade. Hon log lite åt det och fortsatte.
"Jag kan prata med Elin senare, hon vet säkert vem den andre killen är."
Elin, min totala motsats, tänkte jag och nickade samtidigt. Vi reste oss upp och började gå igen. På sista tiden hade Karin börjat umgås mer och mer med Elin, och även börjat klä sig som henne.
Jag var totalt fashioncore-goth-punkare och förut var Karin också det, men numera bestod hennes garderob av allt som var modernt. Fina klänningar, märkes-jeans och knappt något enda svart plagg. Hon hade till och med tänkt slänga sina sönderslitna vita jeans och hade gjort det om inte jag hejdat henne i tid, och fått dem. De var ursnygga och Karin hade älskat dem. Hon använde dem nästan hela tiden. Hennes föräldrar hatade dem, de var för fransiga, trasiga och gamla, och passade inte alls in i deras vardagsliv. Men nu klädde hon sig mer som sin mamma och storasyster. Snobbigt och rakt och rent och stiligt. Jag fnös åt det lika mycket som hon fnös åt mitt svarta läppstift, men på något vis hade vi ändå lyckats förbli vänner.
"Ringer du mig ikväll?" frågade jag när vi stod utanför deras stora villa. Hon nickade och gav mig en hastig klapp på axeln innan hon glatt rusade in i huset. Jag såg efter henne en stund innan jag fortsatte på strandvägen, mot mitt hus. Det var ungefär 20 minuter kvar och jag var helt slut, efter att ha burit på alla böckerna hela dagen. Jag satte mig på en annan bänk och slängde upp väskan bredvid mig.
Jag hade egentligen tänkt cykla, men på morgonen hade min bror råkat backa in i cykeln, som ändå var alldeles för gammal och rostig för att användas, och han hade helt enkelt mosat den.
Min pappa hade lovat mig en ny cykel på min brors bekostnad, vilket han högljutt protesterat mot, om några dagar. Tills dess fick jag nöja mig med att gå en halvtimme till skolan och sedan hem igen. Men jag fick en timmes motion om dagen, och det var ju bra, hade mamma sagt och jag hade hållit med. Man fick se det på den ljusa sidan helt enkelt.
Karin hade tyckte det var extremt roligt när jag ringt henne på morgonen, men hon hade ändå gått med på att lämna sin cykel hemma och gå med mig. Det var snällt gjort.
"Hej," sa någon och jag ryckte till. Jag såg upp från bänken jag låg på och mötte Alexanders isblåa ögon.
"Åh, hej," svarade jag och satte mig upp. Jag hade somnat på bänken. Jag såg på klockan. En timme hade jag sovit, konstaterade jag förvånat. Alexander satte sig ner bredvid mig och log ett barnsligt, gulligt leende.
"Så," sa han. "Amanda!" Han betonade mitt namn starkt och jag log. "Vad gör du här, på en parkbänk och sover?" Jag skrattade åt hans fråga.
"Ja, du Alexander," sa jag och han stönade. "Alexander? Snälla du, kalla mig Alex," sa han och såg plågat på mig. Jag skrattade igen och böjde mig närmare honom.
"Okej, Alex," sa jag och betonade namnet. "Jag kanske sover på denna parkbänken för att det är mitt hem, har du tänkt på det?" Nu var det hans tur att skratta.
"Jaså, bor du här?" sa han och böjde sig farligt nära. Nu var våra ansikten bara en knapp centimeter ifrån varandra och hans blick blev plötsligt allvarlig. Han slutade skratta och såg bara på mig. Efter en stund böjde han sig fram, bara lite till, och hans läppar snuddade mina. Snabbt reste jag mig upp, och avbröt vad det än var han höll på med. Han såg snopen ut och jag tog min väska från bänken, hängde den över axeln och såg på Alex som satt kvar.
"Jag bor faktiskt på andra sidan skogen," sa jag och började gå. Jag blundade hårt och hoppades så att han inte skulle springa ikapp mig. Jag suckade när jag hörde hans steg bakom mig. Han sprang fram till mig och började gå bredvid. Han såg leendes på mig, lite busigt, som om inget hade hänt, och jag pustade ut, då han tydligen inte skulle prata om det.
Vi fortsatte gå i tystnad och jag vågade inte ens kolla på honom.
"Så," sa jag efter en stund och jag märkte hur han spände öronen. "varför har du börjat på vår skola?"
Han suckade lite och var tyst en stund innan han svarade.
"Jag har precis flyttat hit, tillsammans med min mamma och bror." sa han enkelt och verkade inte vilja prata mer om det.
"Din bror?" frågade jag och kom att tänkta på Karin. "Heter han Marcus?" undrade jag och Alex nickade.
"Vadå? Har du träffat honom?" undrade han tyst. Jag skakade på huvudet.
"Nej, en kompis har gjort det."
Han nickade och vi tystnade sedan en stund.
"Var bor du då?" undrade jag plötsligt, då vi vände in på en grusväg, in i skogen.
"Det blåa huset utanför skogen där borta," sa han och pekade. Jag stannade.
"Det blåa?" upprepade jag och han nickade. Han stannade och vände sig om. Jag började gå igen, lite snabbare och han sprang än en gång ikapp mig.
"Vadå?" undrade han nyfiket men jag skakade på huvudet.
"Vi är framme," sa jag plötsligt, när vi stod utanför det blåa huset. Det var rätt litet, men fint, och trädgården var stor.
"Jag kan följa dig hem om du vill," sa han och log hoppfullt.
"Det behövs inte," sa jag och pekade på det gröna huset bredvid hans. "Jag är redan hemma!"
Han gapade först och log sedan innan han gick ett steg mot mig. Nu var han sådär farligt nära igen och jag backade ett steg, vilket bara resulterade i att han följde mig. Plötsligt tog han min hand och vi stannade. "Jag antar att vi är grannar då?" sa han och ställde sig alldeles intill mig. Jag nickade och han böjde sig än en gång fram mot mig.
"Hejdå, Alex!" sa jag demonstrativt och tog min väska. Sedan sprang jag in och lämnade honom besviket bakom mig. Mitt hjärta skenade då jag stängde dörren efter mig och sjönk ner på golvet i hallen. Vad hade hänt? Han hade försökt kyssa mig två gånger och vi hade precis träffats.
Varför hindrade jag honom? undrade en del av mig. Jag gillade ju honom, eller?
"Har du sett att det har kommit en ny kille till skolan?" frågade hon ivrigt och jag nickade.
"Alexander," sa jag och fortsatte att gå. Karin verkade inte se hur svårt det var, då mina revben fortfarande värkte.
"Alexander?" sa Karin och såg chockat på mig. Jag stannade och nickade.
"Han heter Alexander," sa jag och såg på henne. Hon stannade också och skakade på huvudet.
"Nej, det gör han inte alls," sa hon. Nu följde jag inte med alls.
"Han heter Marcus," fortsatte hon och såg drömmande mot havet. Jag rynkade på pannan och knuffade till henne.
"Vad menar du, Karin? Han sa att han heter Alexander." Hon avbröt sig i vad det nu var hon drömde om och såg surt på mig.
"Pratar vi om samma kille?" frågade hon och kisade med ögonen.
"Jag tror inte det, hur ser din ut?" sa jag nyfiket och satte mig på en bänk. Hon satte sig bredvid och suckade lyckligt.
"Åh, han var blond och lång och hade ljusa jeans och en blå skjorta och världens vackraste blåa ögon" sa hon och svepte samtidigt omkring med armarna så att hon såg jätterolig ut. Jag skrattade, men avbröt mig när jag tänkte på vad hon sagt.
"Vänta lite?" sa jag och hon slutade svepa med armarna. "Blond och ljusa jeans och blå skjorta?"
Hon nickade glatt och satte sig närmare mig.
"Alexander är svarthårig och hade svarta byxor och en gul och svart hoodie och en My Chemical Romance-tröja." sa jag till henne. Hon tänkte efter en stund.
"My Chemical Romance?" frågade hon och jag nickade.
"Men de är ju jättedåliga," sa hon med avsmak och jag fnös. Musiken var något vi inte hade gemensamt. Medan hon lyssnade på pop och schlager, lyssnade jag på allt från hårdrock till emo och screamo.
"Jag tror inte att Marcus lyssnar på så dåliga band," fortsatte Karin och jag morrade. Hon log lite åt det och fortsatte.
"Jag kan prata med Elin senare, hon vet säkert vem den andre killen är."
Elin, min totala motsats, tänkte jag och nickade samtidigt. Vi reste oss upp och började gå igen. På sista tiden hade Karin börjat umgås mer och mer med Elin, och även börjat klä sig som henne.
Jag var totalt fashioncore-goth-punkare och förut var Karin också det, men numera bestod hennes garderob av allt som var modernt. Fina klänningar, märkes-jeans och knappt något enda svart plagg. Hon hade till och med tänkt slänga sina sönderslitna vita jeans och hade gjort det om inte jag hejdat henne i tid, och fått dem. De var ursnygga och Karin hade älskat dem. Hon använde dem nästan hela tiden. Hennes föräldrar hatade dem, de var för fransiga, trasiga och gamla, och passade inte alls in i deras vardagsliv. Men nu klädde hon sig mer som sin mamma och storasyster. Snobbigt och rakt och rent och stiligt. Jag fnös åt det lika mycket som hon fnös åt mitt svarta läppstift, men på något vis hade vi ändå lyckats förbli vänner.
"Ringer du mig ikväll?" frågade jag när vi stod utanför deras stora villa. Hon nickade och gav mig en hastig klapp på axeln innan hon glatt rusade in i huset. Jag såg efter henne en stund innan jag fortsatte på strandvägen, mot mitt hus. Det var ungefär 20 minuter kvar och jag var helt slut, efter att ha burit på alla böckerna hela dagen. Jag satte mig på en annan bänk och slängde upp väskan bredvid mig.
Jag hade egentligen tänkt cykla, men på morgonen hade min bror råkat backa in i cykeln, som ändå var alldeles för gammal och rostig för att användas, och han hade helt enkelt mosat den.
Min pappa hade lovat mig en ny cykel på min brors bekostnad, vilket han högljutt protesterat mot, om några dagar. Tills dess fick jag nöja mig med att gå en halvtimme till skolan och sedan hem igen. Men jag fick en timmes motion om dagen, och det var ju bra, hade mamma sagt och jag hade hållit med. Man fick se det på den ljusa sidan helt enkelt.
Karin hade tyckte det var extremt roligt när jag ringt henne på morgonen, men hon hade ändå gått med på att lämna sin cykel hemma och gå med mig. Det var snällt gjort.
"Hej," sa någon och jag ryckte till. Jag såg upp från bänken jag låg på och mötte Alexanders isblåa ögon.
"Åh, hej," svarade jag och satte mig upp. Jag hade somnat på bänken. Jag såg på klockan. En timme hade jag sovit, konstaterade jag förvånat. Alexander satte sig ner bredvid mig och log ett barnsligt, gulligt leende.
"Så," sa han. "Amanda!" Han betonade mitt namn starkt och jag log. "Vad gör du här, på en parkbänk och sover?" Jag skrattade åt hans fråga.
"Ja, du Alexander," sa jag och han stönade. "Alexander? Snälla du, kalla mig Alex," sa han och såg plågat på mig. Jag skrattade igen och böjde mig närmare honom.
"Okej, Alex," sa jag och betonade namnet. "Jag kanske sover på denna parkbänken för att det är mitt hem, har du tänkt på det?" Nu var det hans tur att skratta.
"Jaså, bor du här?" sa han och böjde sig farligt nära. Nu var våra ansikten bara en knapp centimeter ifrån varandra och hans blick blev plötsligt allvarlig. Han slutade skratta och såg bara på mig. Efter en stund böjde han sig fram, bara lite till, och hans läppar snuddade mina. Snabbt reste jag mig upp, och avbröt vad det än var han höll på med. Han såg snopen ut och jag tog min väska från bänken, hängde den över axeln och såg på Alex som satt kvar.
"Jag bor faktiskt på andra sidan skogen," sa jag och började gå. Jag blundade hårt och hoppades så att han inte skulle springa ikapp mig. Jag suckade när jag hörde hans steg bakom mig. Han sprang fram till mig och började gå bredvid. Han såg leendes på mig, lite busigt, som om inget hade hänt, och jag pustade ut, då han tydligen inte skulle prata om det.
Vi fortsatte gå i tystnad och jag vågade inte ens kolla på honom.
"Så," sa jag efter en stund och jag märkte hur han spände öronen. "varför har du börjat på vår skola?"
Han suckade lite och var tyst en stund innan han svarade.
"Jag har precis flyttat hit, tillsammans med min mamma och bror." sa han enkelt och verkade inte vilja prata mer om det.
"Din bror?" frågade jag och kom att tänkta på Karin. "Heter han Marcus?" undrade jag och Alex nickade.
"Vadå? Har du träffat honom?" undrade han tyst. Jag skakade på huvudet.
"Nej, en kompis har gjort det."
Han nickade och vi tystnade sedan en stund.
"Var bor du då?" undrade jag plötsligt, då vi vände in på en grusväg, in i skogen.
"Det blåa huset utanför skogen där borta," sa han och pekade. Jag stannade.
"Det blåa?" upprepade jag och han nickade. Han stannade och vände sig om. Jag började gå igen, lite snabbare och han sprang än en gång ikapp mig.
"Vadå?" undrade han nyfiket men jag skakade på huvudet.
"Vi är framme," sa jag plötsligt, när vi stod utanför det blåa huset. Det var rätt litet, men fint, och trädgården var stor.
"Jag kan följa dig hem om du vill," sa han och log hoppfullt.
"Det behövs inte," sa jag och pekade på det gröna huset bredvid hans. "Jag är redan hemma!"
Han gapade först och log sedan innan han gick ett steg mot mig. Nu var han sådär farligt nära igen och jag backade ett steg, vilket bara resulterade i att han följde mig. Plötsligt tog han min hand och vi stannade. "Jag antar att vi är grannar då?" sa han och ställde sig alldeles intill mig. Jag nickade och han böjde sig än en gång fram mot mig.
"Hejdå, Alex!" sa jag demonstrativt och tog min väska. Sedan sprang jag in och lämnade honom besviket bakom mig. Mitt hjärta skenade då jag stängde dörren efter mig och sjönk ner på golvet i hallen. Vad hade hänt? Han hade försökt kyssa mig två gånger och vi hade precis träffats.
Varför hindrade jag honom? undrade en del av mig. Jag gillade ju honom, eller?
En av mina kompisar skriver också skitbra, men inte som du, du skriver om en annan sorts stil, och liv lixom... Jag gillar detta mer x) (fast sen va de längesen jag läste hennes åsså) Men ni skriver bra båda juh x)
Men fan va bra du skriver ju!!
ÜBERBRA!!!
Sa du att du har begränsad datatid??
14 kommentarer på denna bild
Visa toppen
Visa sidfoten