Monday 31 March 2008 photo 4/5
|
DU MÅSTE LITA PÅ MIG (4)
"Amanda, var har du varit?" sa mamma och kom ut i hallen. Jag hoppade upp från golvet och såg skrämt på henne.
"Ehe," började jag förvirrat. "Jag var... hemma hos Karin," sa jag och sken upp. "Just det, det var jag!"
Innan hon hann säga något mer tog jag min väska och rusade upp för trappan och in i rummet. Utmattat slängde jag mig på sängen och stönade. Plötsligt ringde telefonen. Jag ryckte till och satte mig upp i sängen. Det hann ringa två gånger innan någon svarade på nedervåningen. Jag hörde mammas röst, men kunde inte urskilja orden. Det var ändå inte till mig. Ingen ringde någonsin till mig, förutom Karin, och nu var det ändå för tidigt för henne att ringa. Hon brukade bara ringa efter åtta och klockan var bara halv fem. Jag gick tvärsigenom rummet för att sätta på lite musik. Jag öppnade CD spelaren och stoppade precis i en Manson-skiva när mamma ropade på mig.
"Gumman, det är telefon till dig," hördes hennes röst i trappan.
Min hand stelnade med fingret på 'Play' knappen och jag lyssnade efter något mer. Hade jag hört rätt? Jag tog min bärbara telefon och ropade ner till mamma att hon kunde lägga på.
Spänt höll jag luren mot örat. Det kunde väl inte vara Karin, det var alldeles för tidigt för henne att ringa.
"Hallå?" sa jag tyst.
"Gå till fönstret!" hördes en mansröst och jag vände mig förskräckt om. Jag gick tveksamt fram till fönstret och drog undan en gardin.
Jag såg Alex blåa hus, bredvid vårt, och en del av skogen. Jag såg in i skogen, men kunde inte se någon. Vem kunde det vara?
"Här är jag, rakt fram!" sa rösten glatt och jag insåg plötsligt vem det var som stod mitt emot mig i ett rum som låg parallellt med mitt.
"Alex?"
"Hej igen," svarade han glatt och vinkade i sitt fönster. Jag vinkade tillbaka och han log stort.
"Hur fick du mitt nummer?" frågade jag chockat.
"Min mamma hade det."
"Din mamma?"
"Min mamma ja. Liten rund kvinna, runt 40, mörkblont hår och blå ögon." Sa han och öppnade sitt fönster. Jag gjorde detsamma.
"Åh, henne känner jag inte," fastslog jag och fnissade. Han log brett och satte sig i fönsterbrädet.
"Nej, men hon hade ert nummer."
"Ah, okej."
"Ja."
"Så... vad ville du?"
"Vadå?"
"Ja, du ringde väl av en speciell anledning?"
"Jaha, du menar anledningen till att jag ringde?"
"Ja."
"Åh, inget särskilt. Jag ville bara höra hur det är med dig."
"Jaha."
"Ja."
"..."
"Så... hur är det med dig?"
"Bra."
Han skrattade.
"Du," sa han plötsligt och avbröt sig i skrattet.
"Vadå?"
"Jag tror jag kan höra dig utan telefonen, med tanke på att du är ungefär två meter ifrån mig."
Jag såg på husen.
"Sant," sa jag tillslut. "Husen står väldigt nära varandra."
Han log brett och la samtidigt av telefonen. Jag gjorde detsamma och ett tag satt vi bara och såg på varandra.
"Följer du med ut?" undrade han plötsligt. Jag log men tvekade.
"Kom igen, Amanda," sa han. "Vad är du rädd för?"
Ja, vad är jag rädd för? for det genom mitt huvud. Vad finns det att vara rädd för egentligen?
"Aha," sa han efter en stunds tystnad. "Det är på grund av att jag försökte kyssa dig innan va?" Jag sa inget, så han fortsatte. "Två gånger faktiskt," sa han fundersamt.
Tillslut nickade jag och han suckade.
"Förlåt för det."
Jag såg upp och mötte hans blick. Tystnaden som följde var jobbig.
"Okej." sa jag tillslut.
"Okej?"
"Okej, jag följer med ut." sa jag och log stort. Han nickade och försvann från fönstret.
Jag stängde mitt fönster och rusade nerför trappan. Snabbt slängde jag på mig en jacka och drog på mig skorna. Jag rusade ut ur huset och mötte honom vid grinden.
"Så," sa han dröjande.
"Så," svarade jag retsamt.
"Vart ska vi gå?" undrade han. Jag log och började gå.
"Ehe," började jag förvirrat. "Jag var... hemma hos Karin," sa jag och sken upp. "Just det, det var jag!"
Innan hon hann säga något mer tog jag min väska och rusade upp för trappan och in i rummet. Utmattat slängde jag mig på sängen och stönade. Plötsligt ringde telefonen. Jag ryckte till och satte mig upp i sängen. Det hann ringa två gånger innan någon svarade på nedervåningen. Jag hörde mammas röst, men kunde inte urskilja orden. Det var ändå inte till mig. Ingen ringde någonsin till mig, förutom Karin, och nu var det ändå för tidigt för henne att ringa. Hon brukade bara ringa efter åtta och klockan var bara halv fem. Jag gick tvärsigenom rummet för att sätta på lite musik. Jag öppnade CD spelaren och stoppade precis i en Manson-skiva när mamma ropade på mig.
"Gumman, det är telefon till dig," hördes hennes röst i trappan.
Min hand stelnade med fingret på 'Play' knappen och jag lyssnade efter något mer. Hade jag hört rätt? Jag tog min bärbara telefon och ropade ner till mamma att hon kunde lägga på.
Spänt höll jag luren mot örat. Det kunde väl inte vara Karin, det var alldeles för tidigt för henne att ringa.
"Hallå?" sa jag tyst.
"Gå till fönstret!" hördes en mansröst och jag vände mig förskräckt om. Jag gick tveksamt fram till fönstret och drog undan en gardin.
Jag såg Alex blåa hus, bredvid vårt, och en del av skogen. Jag såg in i skogen, men kunde inte se någon. Vem kunde det vara?
"Här är jag, rakt fram!" sa rösten glatt och jag insåg plötsligt vem det var som stod mitt emot mig i ett rum som låg parallellt med mitt.
"Alex?"
"Hej igen," svarade han glatt och vinkade i sitt fönster. Jag vinkade tillbaka och han log stort.
"Hur fick du mitt nummer?" frågade jag chockat.
"Min mamma hade det."
"Din mamma?"
"Min mamma ja. Liten rund kvinna, runt 40, mörkblont hår och blå ögon." Sa han och öppnade sitt fönster. Jag gjorde detsamma.
"Åh, henne känner jag inte," fastslog jag och fnissade. Han log brett och satte sig i fönsterbrädet.
"Nej, men hon hade ert nummer."
"Ah, okej."
"Ja."
"Så... vad ville du?"
"Vadå?"
"Ja, du ringde väl av en speciell anledning?"
"Jaha, du menar anledningen till att jag ringde?"
"Ja."
"Åh, inget särskilt. Jag ville bara höra hur det är med dig."
"Jaha."
"Ja."
"..."
"Så... hur är det med dig?"
"Bra."
Han skrattade.
"Du," sa han plötsligt och avbröt sig i skrattet.
"Vadå?"
"Jag tror jag kan höra dig utan telefonen, med tanke på att du är ungefär två meter ifrån mig."
Jag såg på husen.
"Sant," sa jag tillslut. "Husen står väldigt nära varandra."
Han log brett och la samtidigt av telefonen. Jag gjorde detsamma och ett tag satt vi bara och såg på varandra.
"Följer du med ut?" undrade han plötsligt. Jag log men tvekade.
"Kom igen, Amanda," sa han. "Vad är du rädd för?"
Ja, vad är jag rädd för? for det genom mitt huvud. Vad finns det att vara rädd för egentligen?
"Aha," sa han efter en stunds tystnad. "Det är på grund av att jag försökte kyssa dig innan va?" Jag sa inget, så han fortsatte. "Två gånger faktiskt," sa han fundersamt.
Tillslut nickade jag och han suckade.
"Förlåt för det."
Jag såg upp och mötte hans blick. Tystnaden som följde var jobbig.
"Okej." sa jag tillslut.
"Okej?"
"Okej, jag följer med ut." sa jag och log stort. Han nickade och försvann från fönstret.
Jag stängde mitt fönster och rusade nerför trappan. Snabbt slängde jag på mig en jacka och drog på mig skorna. Jag rusade ut ur huset och mötte honom vid grinden.
"Så," sa han dröjande.
"Så," svarade jag retsamt.
"Vart ska vi gå?" undrade han. Jag log och började gå.
mermermer =D
jag har liksom redan kommit på de §
fy fan va jag är bra §
fast du är bättre iförsig §
men jag är iaf nära § <3<3
<3
17 comments on this photo