December
Monday 31 March 2008 photo 1/5
|
DU MÅSTE LITA PÅ MIG! (1)
"Karin, stanna då!" skrek jag efter henne. Det var lönlöst. Karin var långt före, och med musiken i öronen kunde hon omöjligt höra mig. Hon fortsatte cykla i samma takt som innan, ovetandes om att jag stannat. Jag suckade och klev av cykeln. La den på marken och började plocka upp böckerna som jag precis tappat. Jag hade alldeles för många läxor. Jag satte mig på huk och stönade. Såg efter Karin igen. Hon hade försvunnit runt hörnet nu. Antagligen var hon snart hemma. Orättvist att hon bodde så nära skolan. Själv måste jag cykla fem kilometer eller något. Jag log åt min egen överdrift. Kanske inte fem, men iaf. tre, tänkte jag glatt.
Det kom en kraftig vindpust och svepte om mitt hår. Flera papper flög iväg åt olika håll. Jag svor och började jaga efter dem. Min uppsats om Australien höll på att flyga ut på stranden men jag fick tag på den i tid. Snart hade jag samlat ihop alla papper och stoppat ner dem i väskan igen. Kvar på marken låg alla böckerna som också ramlat ut.
Jag såg på cykelvägen. Den var helt folktom. Det var en vacker cykelväg, tänkte jag. Den låg parallelt med stranden, hela vägen bort till kisosken, där den svängde av och följde stora vägen. Stranden var jättevacker. Vit, len sand, som var perfekt att gå barfota i på sommaren. Stora sanddyner att leka i och en grillplats, med bänkar att sitta på. Här brukade jag vara med min familj förr i tiden. Jag brukade springa omkring och leka i sanddynerna med min bror, eller gå på skattjakt bland klipporna, medan våra föräldrar satt och pratade med andra vuxna, eller bara betraktade oss.
Jag skrattade lite åt minnena. Vi hade varit en lycklig familj en gång i tiden.
Men det var innan min bror började på gymnasium. Då hade allt vänt. Han började umgås med det ”farliga” gänget i skolan, började röka, dricka och festade varje helg. Jag hade även misstankar om att han brukade misshandla småbarn, men det berättade jag inte för mina föräldrar, de var redan oroliga nog, som det var. Även om min bror hade slutat umgås med mig så försvarade jag honom fortfarande. Han var ändå min bästa vän, som han alltid varit, med det lilla undantaget att han inte tyckte om mig längre. Jag var för barnslig, brukade han säga. Men det var inte sant. Visst, jag brukade inte festa, dricka eller röka, satt hellre hemma med en bok, eller lekte med vår lillasyster, men det betydde inte att jag var barnslig. Eller, jag var nog rätt barnslig, till sättet, även om jag var väldigt mogen och vuxen för min ålder, men det hade han aldrig brytt sig om förut. Men nu, när han snart skulle fylla 18 så var jag plötsligt för liten. Jag fnös, 15 år är inte för lite. Jag skulle börja på gymnasium om ett år, vilket jag såg fram emot, men han såg fortfarande bara en liten 13-åring som bara ville leka, när han kollade på mig. Jag vände mig bort från stranden och fick syn på en gammal tant, som var ute och gick med sin tax. Hon fick syn på mig och snabbade på sina steg, så att hon snabbt kunde komma förbi mig.
Jag nickade glatt åt henne när hon passerade men hon stack bara upp hakan i luften och ignorerade mig.
"Snobb," muttrade jag tyst efter henne. Jag visste precis varför hon inte gillade mig.
Jag såg ner på mina kläder. En svart tyllkjol som jag gjort själv, svart och vit randiga strumpbyxor, rosa converse, en My Chemical Romance t-shirt och en svart jacka full av pins och nitar.
På min höft hängde minst tre nitbälten i svart och rosa, och mitt hår var ordentligt tuperat. Det var kolsvart med en lime-grön slinga i luggen och på båda sidorna, vid öronen.
Jag såg efter tanten igen, och hon vände sig om samtidigt. Hon blängde på mig. Jag vinkade glatt, men hon bara skakade på huvudet och gick iväg. Jag skrattade åt henne, och tog ett litet danssteg på asfalten. Jag var på så gott humör idag. Det var bara en sådan dag när allt gick bra. Jag hade fått alla rätt på två prov, inte kommit försent till en enda lektion och hade fått min favoriträtt, spagetti och köttfärssås till lunch, och jag hade inte fått en enda elak kommentar om mitt utseende. Fast blickar hade jag fått. De går ju inte att undvika precis, men så länge ingen sa något brydde jag mig inte.
Ja, det var en såndär dag då allt gick bra helt enkelt.
Jag lutade mig mot ett staket och såg ut över havet. Det var så vackert. Jag suckade och började sjunga på en låt.
"See all those people on the ground
Wasting time
I try to hold it all inside
But just for tonight
The top of the world
Sitting here wishing
The things I've become
That something is missing
Maybe I
But what do I know
And now it seems that I have found
Nothing at all
I want to hear your voice out loud
Slow it down
Without it all
I'm choking on nothing
It's clear in my head
And I'm screaming for something
Knowing nothing is better than knowing at all"
Det kom ännu en vindpust och blåste om mitt hår. Jag blundade och njöt av känslan, det var som att flyga. Jag föreställde mig hur jag svepte fram över havet, fri från alla människor, alla blängande tanter. Fri från alla blickar som jag konstant mötte, helt enkelt fri. Jag var så inne i min dagdröm att jag inte hörde dem innan de var alldeles för nära.
"Nämen, är det inte lilla Emo," hörde jag plötsligt en röst. Jag svängde runt, och stod öga mot öga med Jonas, Erik och Daniel, skolans "tuffa" gäng. De som mobbade mig mest, de som kommit på mitt fina smeknamn, som alla numera kallade mig. Emo. Charmigt, tänkte jag.
De flinade åt mig och jag stönade inombords. Mitt hjärta började skena snabbt, men jag försökte dölja nervositeten. Vad tänkte de göra? Jag plockade snabbt upp de sista böckerna och tryckte ner dem i väskan. Gick mot cykeln men Jonas ställde sig i vägen. Jag såg upp mot honom. Varför skulle han vara så lång, och varför skulle jag vara så kort?
Mina 157 cm var inte mycket mot hans 178. Han flinade brett, och jag svalde.
"Hej, Emo!" Sa han och skrattade. Erik och Daniel skrattade också. Jag tvingade fram ett leende och såg upp mot honom.
"Jonas," utbrast jag, i en låtsas förvånad ton. "Det var inte igår, eller hur?" Jag tvingade mig själv att fortsätta le, samtidigt som jag backade bort från honom. Han kände min rädsla och tog några hotfulla steg mot mig.
"Sådana som du borde inte existera," sa han i låg ton. Jag ryckte till. Darrade jag? Sluta med det, sa jag till mig själv. Varför blev jag alltid lika rädd när han använde den tonen. Jag hatade honom, hatade att han skrämde mig så.
"Ni är så fula," fortsatte han och tog ett starkt grepp om min arm. Jag försökte vrida mig ur det men han höll mig stenhårt. Det gjorde ont och jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken.
"Släpp mig," sa jag surt till honom. Försökte hålla rösten stadig, men den hördes ändå, rädslan. Han log och böjde sig fram över mig och jag fick hans stinkande andedräkt rakt i ansiktet. Jag blev illamående.
"Du ska inte vara så kaxig!" skrek han i mitt ansikte. Erik och Daniel skrattade. Det verkade ge Jonas mod för han höjde knytnäven och flinade åt mig.
"Nej," hann jag säga, innan den träffade mig rakt i magen och jag tappade andan. Han slog en gång till, och igen och igen. Han slog mot revbenen och magen och slutade inte slå förens jag låg på marken, och stönade. Då drog han upp mig i jackan och skrattade. Tårarna strömmade nerför mitt ansikte nu, och alla tre skrattade åt mig. Han höjde näven en sista gång och jag blundade. En sekund senare kände jag slaget mot käken. Jag flög bakåt och det kändes som om hela mitt ansikte hoppat ur led. Jag landade hårt på asfalten och slog huvudet i marken.
"Nu sticker vi," hörde jag Jonas säga till de andra, och deras steg avlägsnade sig. Jag låg kvar och blundade, kände smärtan i hela min kropp. Mitt goda humör var som bortblåst.
En stund senare började det blåsa ordentligt. Jag stönade och reste mig upp. Mina ben darrade och jag vacklade till, som om jag skulle ramla. Jag hade en ordentlig huvudvärk och svårt att fokusera. Jag tog tag i staketet i sista stund och lutade mig mot det. Jag stod så en stund, alldeles yr, tills jag återfick lite balans. Då plockade jag upp mina saker, som ramlat ut igen, tryckte ner dem i väskan och reste cykeln upp igen.
"Helvete," viskade jag ut i luften. Satte mig upp på cykeln och började trampa hemåt.
Mamma hade inte kommit hem ännu, märkte jag och drog en lättad suck. Ställde in cykeln i garaget och låste upp dörren. Jag slängde ifrån mig jackan och väskan och ställde mig framför en helfigursspegel. Jag lyfte upp tröjan. Synen var inte vacker. Bortsett från de gamla blåmärkena, såren och ärren var jag helt röd och svullen kring och magen och upp på revbenen. Jag kände efter, men inget var brutet. Jag suckade och ställde mig närmare spegeln, för att lättare kunna inspektera min käke. Ett otäckt rött märke hade spridit sig runt halva kinden och jag var öm och svullen. Jag kände försiktigt efter i munnen, men alla tänder satt där de skulle. Fast jag kände att jag hade ett sår på insidan av kinden, som det blödde rätt kraftigt ifrån. Jag tog lite papper och stoppade in det i munnen för att stoppa blodet. Sedan gick jag in i badrummet och började långsamt och försiktigt klä av mig. När jag drog tröjan över huvudet stönade jag till. Mina revben värkte ordentligt. Jag steg in i duschen, efter att jag spottat ut papperet, och satte på vattnet. Blodet rann inte längre från munnen i alla fall. Jag stod kvar länge i duschen, ända tills jag hörde dörren öppnas och snart mammas röst.
"Amanda," ropade hon från hallen. Jag struntade i henne och stängde bara av duschen. Mina fingrar var skrynkliga och jag såg mer ut som ett russin nu. Jag tog en handduk och virade den runt kroppen, såg mig i spegeln och insåg att det inte gick att dölja svullnaden på kinden, så jag stålsatte mig och öppnade dörren.
Det kom en kraftig vindpust och svepte om mitt hår. Flera papper flög iväg åt olika håll. Jag svor och började jaga efter dem. Min uppsats om Australien höll på att flyga ut på stranden men jag fick tag på den i tid. Snart hade jag samlat ihop alla papper och stoppat ner dem i väskan igen. Kvar på marken låg alla böckerna som också ramlat ut.
Jag såg på cykelvägen. Den var helt folktom. Det var en vacker cykelväg, tänkte jag. Den låg parallelt med stranden, hela vägen bort till kisosken, där den svängde av och följde stora vägen. Stranden var jättevacker. Vit, len sand, som var perfekt att gå barfota i på sommaren. Stora sanddyner att leka i och en grillplats, med bänkar att sitta på. Här brukade jag vara med min familj förr i tiden. Jag brukade springa omkring och leka i sanddynerna med min bror, eller gå på skattjakt bland klipporna, medan våra föräldrar satt och pratade med andra vuxna, eller bara betraktade oss.
Jag skrattade lite åt minnena. Vi hade varit en lycklig familj en gång i tiden.
Men det var innan min bror började på gymnasium. Då hade allt vänt. Han började umgås med det ”farliga” gänget i skolan, började röka, dricka och festade varje helg. Jag hade även misstankar om att han brukade misshandla småbarn, men det berättade jag inte för mina föräldrar, de var redan oroliga nog, som det var. Även om min bror hade slutat umgås med mig så försvarade jag honom fortfarande. Han var ändå min bästa vän, som han alltid varit, med det lilla undantaget att han inte tyckte om mig längre. Jag var för barnslig, brukade han säga. Men det var inte sant. Visst, jag brukade inte festa, dricka eller röka, satt hellre hemma med en bok, eller lekte med vår lillasyster, men det betydde inte att jag var barnslig. Eller, jag var nog rätt barnslig, till sättet, även om jag var väldigt mogen och vuxen för min ålder, men det hade han aldrig brytt sig om förut. Men nu, när han snart skulle fylla 18 så var jag plötsligt för liten. Jag fnös, 15 år är inte för lite. Jag skulle börja på gymnasium om ett år, vilket jag såg fram emot, men han såg fortfarande bara en liten 13-åring som bara ville leka, när han kollade på mig. Jag vände mig bort från stranden och fick syn på en gammal tant, som var ute och gick med sin tax. Hon fick syn på mig och snabbade på sina steg, så att hon snabbt kunde komma förbi mig.
Jag nickade glatt åt henne när hon passerade men hon stack bara upp hakan i luften och ignorerade mig.
"Snobb," muttrade jag tyst efter henne. Jag visste precis varför hon inte gillade mig.
Jag såg ner på mina kläder. En svart tyllkjol som jag gjort själv, svart och vit randiga strumpbyxor, rosa converse, en My Chemical Romance t-shirt och en svart jacka full av pins och nitar.
På min höft hängde minst tre nitbälten i svart och rosa, och mitt hår var ordentligt tuperat. Det var kolsvart med en lime-grön slinga i luggen och på båda sidorna, vid öronen.
Jag såg efter tanten igen, och hon vände sig om samtidigt. Hon blängde på mig. Jag vinkade glatt, men hon bara skakade på huvudet och gick iväg. Jag skrattade åt henne, och tog ett litet danssteg på asfalten. Jag var på så gott humör idag. Det var bara en sådan dag när allt gick bra. Jag hade fått alla rätt på två prov, inte kommit försent till en enda lektion och hade fått min favoriträtt, spagetti och köttfärssås till lunch, och jag hade inte fått en enda elak kommentar om mitt utseende. Fast blickar hade jag fått. De går ju inte att undvika precis, men så länge ingen sa något brydde jag mig inte.
Ja, det var en såndär dag då allt gick bra helt enkelt.
Jag lutade mig mot ett staket och såg ut över havet. Det var så vackert. Jag suckade och började sjunga på en låt.
Wasting time
I try to hold it all inside
But just for tonight
The top of the world
Sitting here wishing
The things I've become
That something is missing
Maybe I
But what do I know
And now it seems that I have found
Nothing at all
I want to hear your voice out loud
Slow it down
Without it all
I'm choking on nothing
It's clear in my head
And I'm screaming for something
Knowing nothing is better than knowing at all"
"Nämen, är det inte lilla Emo," hörde jag plötsligt en röst. Jag svängde runt, och stod öga mot öga med Jonas, Erik och Daniel, skolans "tuffa" gäng. De som mobbade mig mest, de som kommit på mitt fina smeknamn, som alla numera kallade mig. Emo. Charmigt, tänkte jag.
De flinade åt mig och jag stönade inombords. Mitt hjärta började skena snabbt, men jag försökte dölja nervositeten. Vad tänkte de göra? Jag plockade snabbt upp de sista böckerna och tryckte ner dem i väskan. Gick mot cykeln men Jonas ställde sig i vägen. Jag såg upp mot honom. Varför skulle han vara så lång, och varför skulle jag vara så kort?
Mina 157 cm var inte mycket mot hans 178. Han flinade brett, och jag svalde.
"Hej, Emo!" Sa han och skrattade. Erik och Daniel skrattade också. Jag tvingade fram ett leende och såg upp mot honom.
"Jonas," utbrast jag, i en låtsas förvånad ton. "Det var inte igår, eller hur?" Jag tvingade mig själv att fortsätta le, samtidigt som jag backade bort från honom. Han kände min rädsla och tog några hotfulla steg mot mig.
"Sådana som du borde inte existera," sa han i låg ton. Jag ryckte till. Darrade jag? Sluta med det, sa jag till mig själv. Varför blev jag alltid lika rädd när han använde den tonen. Jag hatade honom, hatade att han skrämde mig så.
"Ni är så fula," fortsatte han och tog ett starkt grepp om min arm. Jag försökte vrida mig ur det men han höll mig stenhårt. Det gjorde ont och jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken.
"Släpp mig," sa jag surt till honom. Försökte hålla rösten stadig, men den hördes ändå, rädslan. Han log och böjde sig fram över mig och jag fick hans stinkande andedräkt rakt i ansiktet. Jag blev illamående.
"Du ska inte vara så kaxig!" skrek han i mitt ansikte. Erik och Daniel skrattade. Det verkade ge Jonas mod för han höjde knytnäven och flinade åt mig.
"Nej," hann jag säga, innan den träffade mig rakt i magen och jag tappade andan. Han slog en gång till, och igen och igen. Han slog mot revbenen och magen och slutade inte slå förens jag låg på marken, och stönade. Då drog han upp mig i jackan och skrattade. Tårarna strömmade nerför mitt ansikte nu, och alla tre skrattade åt mig. Han höjde näven en sista gång och jag blundade. En sekund senare kände jag slaget mot käken. Jag flög bakåt och det kändes som om hela mitt ansikte hoppat ur led. Jag landade hårt på asfalten och slog huvudet i marken.
"Nu sticker vi," hörde jag Jonas säga till de andra, och deras steg avlägsnade sig. Jag låg kvar och blundade, kände smärtan i hela min kropp. Mitt goda humör var som bortblåst.
En stund senare började det blåsa ordentligt. Jag stönade och reste mig upp. Mina ben darrade och jag vacklade till, som om jag skulle ramla. Jag hade en ordentlig huvudvärk och svårt att fokusera. Jag tog tag i staketet i sista stund och lutade mig mot det. Jag stod så en stund, alldeles yr, tills jag återfick lite balans. Då plockade jag upp mina saker, som ramlat ut igen, tryckte ner dem i väskan och reste cykeln upp igen.
"Helvete," viskade jag ut i luften. Satte mig upp på cykeln och började trampa hemåt.
Mamma hade inte kommit hem ännu, märkte jag och drog en lättad suck. Ställde in cykeln i garaget och låste upp dörren. Jag slängde ifrån mig jackan och väskan och ställde mig framför en helfigursspegel. Jag lyfte upp tröjan. Synen var inte vacker. Bortsett från de gamla blåmärkena, såren och ärren var jag helt röd och svullen kring och magen och upp på revbenen. Jag kände efter, men inget var brutet. Jag suckade och ställde mig närmare spegeln, för att lättare kunna inspektera min käke. Ett otäckt rött märke hade spridit sig runt halva kinden och jag var öm och svullen. Jag kände försiktigt efter i munnen, men alla tänder satt där de skulle. Fast jag kände att jag hade ett sår på insidan av kinden, som det blödde rätt kraftigt ifrån. Jag tog lite papper och stoppade in det i munnen för att stoppa blodet. Sedan gick jag in i badrummet och började långsamt och försiktigt klä av mig. När jag drog tröjan över huvudet stönade jag till. Mina revben värkte ordentligt. Jag steg in i duschen, efter att jag spottat ut papperet, och satte på vattnet. Blodet rann inte längre från munnen i alla fall. Jag stod kvar länge i duschen, ända tills jag hörde dörren öppnas och snart mammas röst.
"Amanda," ropade hon från hallen. Jag struntade i henne och stängde bara av duschen. Mina fingrar var skrynkliga och jag såg mer ut som ett russin nu. Jag tog en handduk och virade den runt kroppen, såg mig i spegeln och insåg att det inte gick att dölja svullnaden på kinden, så jag stålsatte mig och öppnade dörren.
3 comments on this photo
Visa toppen
Show footer