December
Show more 
Tuesday 2 December 2008 photo 2/24
|
2 - I found you
Jag öppnade ögonen men bländades genast av lamporna som var riktade mot mig. Jag försökte lyfta armen för att skugga ögonen men så fort jag rörde på mig spred sig smärtan genom min kropp. Det var som om jag brann, som tusen stötar genom min kropp. Jag började skaka okontrollerat, och skrek. Jag kände igen smärtan. Med en hand kände jag runt halsen. Halsbandet var borta.
Något rörde sig i rummet. Människoröster, men jag kunde inte urskilja vad de sa. En hand tog min och någon böjde sig över mig.
-Behöver du något?
Jag sträckte ut händerna, för att hitta halsbandet, men stötte bara på olika slags maskiner och en människokropp. Jag tog tag om en arm och drog den till mig. När människan skuggade lamporna så öppnade jag ögonen och såg in i hans. Jag tystnade, även om smärtan fortfarande brände sönder mig. Det var något med hans ögon, något som gjorde mindre ont. De var så snälla, så oroliga. Orolig för mig?
-H-halsband, viskade jag. Han förstod först inte men när han insåg vad jag menade försvann han och kom tillbaka sekunder senare med det. Jag slet åt mig det, och knäppte det runt halsen och slappnade av i hela kroppen då smärtan avtog.
Jag satte mig upp och såg mig omkring. Sjukhus, tänkte jag. Jag var ensam i rummet, förutom mannen som stod bredvid mig, men jag ignorerade hans frågande blickar. Jag såg ner på min kropp. Nålar satt fast i mina händer. De ledde till dropp. Jag drog ut dem, och reste mig upp.
Insåg att jag var naken. Mannen såg chockat på mig. Han rodnade. Jag ignorerade honom och letade efter kläder i rummet. När jag inte hittade några slet jag åt mig hans jacka och tog på mig den. Jag lämnade rummet och började gå ut ur en korridor. Jag hörde att han följde efter mig, men försökte att inte tänka på det.
Måste hitta ut, tänkte jag och letade febrilt efter en utgång. Mannen hann ifatt mig.
-Ehm, jag tror inte att du ska gå ännu, du är ju skadad, sa han. Jag ignorerade honom och steg in i en hiss. Han följde efter.
-Okej, sa han och log. Antar att vi ska göra det här på ditt sätt. Men se till att de inte ser dig för jag tror inte läkarna är lika glada över att du går.
Jag tryckte på en knapp och hissen började röra på sig. När den stannade kikade jag försiktigt ut. Det verkade vara fritt fram. Jag började gå, med mannen tätt bakom mig. Snart var vi ute i friheten. Jag andades in den friska luften. Mannen lade handen runt min midja, och innan jag hann protestera kramade han om mig, för att dölja mitt ansikte från läkarna som precis kom ut ur sjukhuset och såg sig omkring. Han drog med mig mot en bil, som var väldigt bekant och öppnade dörren. Jag satte mig och han stängde den efter mig. Jag sjönk ner i sätet för att inte synas, och såg på männen som tydligen letade efter mig. När de fick syn på bilen, sa de något till varandra och började gå mot den. Jag såg panikslaget på honom, men han var redan beredd. Han trampade ner gaspedalen och de for ut ur parkeringen, bort från läkarna.
Han körde snabbt, ut på motorvägen, in mot stan. Jag blundade och försökte minnas gårdagen. Det var något konstigt med den. Jag hade förvandlats till en människa, innan någon han se mig i hennes monsterform. Det stämde inte. Vanligtvis blev jag inte människa innan soluppgången. Kan det ha att göra med känslan jag fått när jag mötte hans blick.
Jag sneglade mot honom, men han såg bara koncentrerat på vägen.
Nog hade jag känt något annorlunda när jag sett honom. Först var det bara jaktinstinkter. Han var mitt byte. Men sedan, när jag sett hans ögon, hade allt förändrats. Plötsligt så ville jag inte skada honom. Jag ville inte att han skulle dö.
Jag skakade på huvudet. Det var omöjligt. I monsterform så var det bara mina instinkter som styrde mig. Medlidande var omöjligt.
Men ändå hade jag känt det.
När de kom in i staden sjönk jag ihop mer i sätet för att inte synas. Jag hatade folkmassor. Hatade folks blickar. Vi stannade utanför ett stort hus. Han tog på sig solglasögon, även om solen inte syntes längre, och steg ur bilen. Han öppnade min dörr och hjälpte mig ut. Fort hjälpte han henne in i huset, och uppför flera trappor.
Han öppnade en dörr åt mig och vi gick in i hans lägenhet. Han såg oroligt på mig.
-Behöver du något? undrade han försiktigt. Jag såg ner på jackan, som inte precis täckte allt, och han nickade.
-Vänta lite, sa han och försvann in i ett rum. Hon följde efter honom. Det var ett sovrum. Hon satte sig på sängen och såg på när han rotade igenom en garderob. Han slängde kläder bakåt, som hamnade på henne. Jag spärrade upp ögonen, när ett par kalsonger hamnade i mitt knä. Jag kastade undan dem, samtidigt som han vände sig om och hoppade till då han såg mig, numera helt täckt i kläder.
-Shit, förlåt, sa han och befriade mig från alla kläder. Såg dig inte, mumlade han.
När alla kläderna låg på golvet räckte han mig några andra. Jag tog av mig jackan framför honom och gav den till honom. Han gapade och tog den, innan han skyndade ut ur rummet. Jag tog på mig ett par kalsonger, svarta byxor, som jag fick dra åt med bältet runt min kropp för att de skulle stanna uppe, och en t-shirt. Jag betraktade sig i en spegel. Så smal jag blivit. I min fångenskap fick jag knappt någon mat. De ville ha ett hungrigt monster. Mannen var också väldigt smal, för att vara kille, men hans kläder hängde på mig. Jag lämnade min spegelbild bakom mig och följde en härlig doft in i köket. Han hade dukat bordet med mackor. Jag satte sig tyst mittemot honom och började försiktigt äta. Jag tog små små tuggor, som om jag var rädd att mackan skulle försvinna om jag var för girig. Han betraktade mig nyfiket, men jag sa inget, och han förblev tyst.
När jag ätit färdigt gäspade jag. Det hade varit en lång dag, även om den inte var slut på länge. Jag såg på klockan. Fyra. Jag kunde sova nu, och vakna precis i tid för att smyga ut, innan midnatt. Han såg hur trött jag var och hjälpte mig in i sovrummet igen. Han bäddade om mig och lämnade rummet. Jag slöt ögonen, och somnade direkt.
-..jag vet Quinn, men vad fan skulle jag göra? Kunde ju inte bara lämna henne. Nej, det är knappast kriminellt. Det är ett sjukhus, inte fängelse.
Tystnad. Jag öppnade ögonen. Det var mörkt ute.
-Jag vill hjälpa henne... varför? Jag vet inte, ärligt talat. Det är något med henne som får mig att känna att jag borde rädda henne. Skydda henne, förstår du?
Ännu mer tystnad. Jag kunde höra hur han gick fram och tillbaka i hallen utanför. Då och då stannade han utanför sovrumsdörren. För att lyssna kanske?
-Håll käft Quinn, sa han surt. Du vet inget.
Jag satte sig försiktigt upp och spanade efter en klocka. Elva. Jag hade alltså bara en timme på mig.
-Jag vet.. men kom hit i morgon så byter vi datum. Ja.. Hej då.
Jag hörde hur han la på. Sedan öppnade han försiktigt dörren.
-Oj, väckte jag dig? undrade han oroligt. Jag skakade på huvudet. Han kom fram till sängen och satte sig försiktigt på kanten.
-Vad heter du? viskade han. Jag såg på honom. Ville inte, eller kunde inte prata.
-Jag heter Robert, sa han. Men alla kallar mig Bert.
Jag nickade och sträckte ut handen mot ett papper och en penna på nattduksbordet. Jag skrev försiktigt ner mitt namn och räckte det till honom.
-Talitha? sa han och jag nickade. Jag tog pappret igen och skrev ytterligare något.
-Ska du gå?
Jag nickade. När jag såg hur ledsen han blev skrev jag ner något på pappret.
"Jag kommer tillbaka imorgon."
Han sken upp när han såg det. Jag reste mig snabbt upp och gick mot dörren.
-Behöver du något? undrade han. Jag skakade på huvudet och öppnade dörren, försvann och stängde den innan han hann säga något mer.
Jag hann ta mig ut till en skog, innan klockan hann slå midnatt. Jag hann ta av mig hans kläder och lägga dem under ett träd. Jag hann tänka tillbaka på dagen, och på hans leende ansikte, innan förvandlingen skedde.
Sedan tog smärtan och instinkterna över, även om hans ansikte fortfarande svävade någonstans i mina tankar.
det roliga är att jag inte ens ser på den riktiga julkalendern och jag har inga chokladkalendrar.. detta är allt jag har som kalender :P
vill med kunna skriva så :O
längtar efter fortsättningen! :>
<3
14 comments on this photo
Visa toppen
Show footer