December
Show more 
Sunday 7 December 2008 photo 7/24
|
7 -Answers
Det första jag lade märke till var kylan. Sedan mörkret som omgav mig, och tillsist det faktum att jag låg i en skog och inte min egen säng. Reste mig upp och sträckte på mig. Ett ljud bakom mig fick mig att hoppa till, men det var bara Talitha, som gick emot mig i drakskepnad. Jag vände mig mot henne och började gå mot henne. När vi var en meter ifrån varandra sträckte jag fram handen. Hon gick förbi den och lutade huvudet mot min axel. Först trodde jag att tyngden skulle krossa mig men sedan lättade den, när hon förvandlades tillbaka till en människa. Hon hängde lealös i mina armar, så jag lade henne ner på marken, och satte mig bredvid henne.
När hon öppnade ögonen hade hon sovit i två timmar, och jag hade betraktat henne under hela den tiden.
-Godmorgon, viskade jag. Hon mötte min blick och log svagt, innan hon satte sig upp.
En lång stund sa hon inget. Jag väntade tålmodigt på att hon skulle börja prata.
-Du vill ha svar, sa hon tyst. Jag log mot henne.
-Jag kan inte neka att jag är nyfiken, men jag vill inte pressa dig.
Hon såg ner i marken.
-Jag.. jag ska förklara, viskade hon. Hon satte sig lutad mot ett träd och blundade.
-Jag vaknade för fem år sedan, i en bur. Mitt liv innan det kan jag inte minnas, började hon. Jag blundade också, och lyssnade på hennes röst.
-Det enda jag visste var att jag varje natt förvandlades till ett monster, och det var därför de burat in mig. De tog en massa tester på mig dagligen, och torterade mig, tills alla mina gränser var nådda och jag var helt utbränd. Samtidigt fick jag en gång i veckan se på filmer om omvärlden, så att jag skulle lära mig prata och läsa. Jag lärde mig det, men inför dem sa jag aldrig ett ord, så de trodde att jag var efterbliven.
Jag gapade och öppnade ögonen. Tårar rann nerför hennes kind. Jag tog hennes hand, och lyssnade spänt.
-Så, för en vecka sedan rymde jag. Jag minns inte hur jag gjorde, men plötsligt befann jag mig i skogen och sprang för mitt liv från dem.
-Jag förvandlades och följde efter din bil, och din lukt, för att.. äta dig.
Det sista viskade hon och jag fick anstränga mig för att höra.
-Men när jag såg dina ögon kunde jag inte längre. Det var då jag skrek och du vällte. När jag dök ner efter dig blev jag påkörd.
Hon tystnade. Min blick föll på hennes halsband.
-Halsbandet? viskade jag.
-Det är det som förvandlar mig till ett monster varje dag. Men tar jag av det, så gör allt så otroligt ont. Det är som om jag brinner.
Jag smekte hennes kind försiktigt med handen och hon öppnade ögonen.
-Inget monster, viskade jag och slog armarna om henne. Hon började gråta häftigt mot min axel och jag strök henne lugnande över håret.
Vi tillbringade hela dagen i skogen, tillsammans. Vi sa inget mer. Ord kändes överflödiga, när vi satt lutade mot ett träd, medan solen smekte våra ansikten mellan grenarna.
16 comments on this photo
Visa toppen
Show footer