December
Show more 
Saturday 13 December 2008 photo 13/24
|
13 - I will save you, I promise!
Jag förstod ingenting. Fem över midnatt och jag var inte i monsterformen. Vad berodde det på? Kyssen? Hans närvaro lugnade mig. Kunde det vara så att hans kärlek botade mig? Åh, vad jag önskade att det var så.
Vi låg tysta och såg på varandra. Inget behövde sägas. Vad kunde sägas?
Så jag var fortfarande människa, men mina sinnen var ändå förstärkta. Därför hörde jag dem långt innan han. Därför såg jag dem långt innan.
-Hundarna har hittat hennes doft. Och en främlings. Inte långt borta nu.
Jag ryckte till. Bert märkte det och såg undrande på mig, men jag sa inget, utan spanade bara in mot skogen där rösterna kom ifrån.
-Vi måste gå, viskade jag. De kommer.
Han reste sig upp innan mig, och så fort han inte var nära mig längre började det rycka i mig. Jag kände hur jag sakta höll på att förvandlas igen. Förskräckt grep jag tag om hans hand. Han förstod.
-Talitha, sa han tyst.
Jag såg på honom, livrädd.
-De kommer inte få tag på dig, viskade han.
-Hur kan du veta det? frågade jag förtvivlat.
-Jag tänker inte låta dem få tag på dig, sa han bestämt.
-Vi måste springa, viskade jag.
-De kommer komma ikapp oss, sa han och jag hörde rädslan i hans röst.
Jag hörde spänt hur de kom närmare. Jag började dra i honom, men det var för sent. Hundskallen hördes. Hundarna visste var vi var. Jag såg förtvivlat på honom. Han lade sina händer om mig och jag lade mina om hans hals.
-Jag låter dem inte få dig, upprepade han. Jag förstod inte vad han menade. De hade ju redan fått tag på oss. De omringade oss säkert just nu.
Han såg in i mina ögon och kysste mig lätt på läpparna. För en sekund glömde jag faran vi befann oss i och jag besvarade kyssen.
Ett hundskall fick mig att rycka till.
-Spring, viskade han.
-Va?
-Om du springer ifrån mig, blir du en drake igen och du kan fly. Om du inte gör det får dem oss båda.
-Jag kan inte låta dem... försökte jag men han lade handen på min mun.
-Det kan du visst, och du kommer göra det.
Fotsteg i gläntan. Någon skrattade, och hundarna skällde högt.
-Jag kan inte... orkar inte utan dig, viskade jag.
-Inte jag heller, sa han. Utan dig dör jag gärna, men nu måste du springa.
Jag tog ett steg ifrån honom. Han hade rätt.
-Jag kommer rädda dig, viskade jag.
-Jag vet, sa han och log sitt stora barnsliga leende. Jag grät ännu mer när han kastade sig mot de närmaste männen och började slå och sparka på dem. Ännu fler män attackerade honom, och övermannade honom tillslut. Det började rycka i min kropp.
-Spring, skrek han. Jag nickade dumt och vände mig tvärt om. Började springa, för allt jag var värd. Hade dumt nog inga skor på mig, och jag trampade på kottar, stenar och taggar konstant, även om jag fortsatte springa. Hundarna följde efter mig, men mina ben var starka, och jag började förvandlas. Vingar sköt ut ur min rygg och jag använde dem genast. Snart lyfte jag från marken. Jag sköt ifrån med vingarna, och flög högre och högre. Jag stannade i ett träd och satte mig på en gren. Såg ner på min kropp. Mina händer var försedda med klor, och likaså mina fötter, men benen och armarna var fortfarande mänskliga. Vingarna och svansen stack ut ur ryggen. Jag kände efter på ansiktet. Mänskligt förutom hornen som stack upp ur bakhuvudet, och öronen som liknade draköron. Tänderna var vassare än vanligt, men annars kunde jag inte se någon större skillnad från mitt mänskliga jag. Jag förstod inte. På något vis hade jag blivit en blandning av mina två former. Var det Berts förtjänst. När jag insåg att han var fångad ryckte jag till och vände mig om mot det håll jag sprungit ifrån. Jag anpassade ögonen efter mörkret och sökte genom skogen. Spetsade mina öron efter minsta ljud.
-Var är hon? hörde jag Gietrichs kalla röst. Någon skrattade. Bert? Vad höll han på med?
-Jag vet inte, ni såg ju själv hur hon förvandlades, sa han glatt. Sedan hörde jag ett rop av smärta.
-Jag kommer fortsätta slå dig tills du talar sanning. Hon förvandlades alldeles för sent. Var är hon?
Ännu mer skratt. Fler slag. Jag ville återvända, men något höll mig tillbaka. En liten röst inuti mitt huvud, farlig lik Berts.
-Det spelar ingen roll, hon är långt borta nu. Är hon förvandlad så styr instinkterna och de skulle inte låta henne stanna kvar här.
Bert skrattade, och fick fler slag. Jag grät. Ville så gärna flyga dit men kunde inte.
-Ta tillbaka honom till högkvarteret, sa Gietrich.
Då fick jag iden.
När de började gå flög jag sakta efter, och när de satte sig i bilar följde jag efter, ända tills gryningen, och jag började förvandlas. Lyckligt nog stannade bilarna då och jag dök ner i en skog för att förvandlas.
Det var inte lika smärtsamt denna gången. Vingarna, klorna och svansen försvann. Jag klättrade upp i ett träd för att se bättre. Det var en stor byggnad, omringad av stängsel, med taggtråd. Vakter gick fram och tillbaka, och bilarna släpptes in genom en stor port. Allt påminde mig om en film jag sett om andra världskriget. Jag insåg att detta var stället jag varit fången på. Jag hade aldrig sett det i dagsljus tidigare. Min blick, som fortfarande var förstärkt, fångade upp honom. Han släpades ut ur en bil, uppenbarligen medvetslös. Jag blev förbannad när jag såg allt blod, och blåmärkena i hans ansikte.
-Måste varna killarna, sa jag till mig själv. Jag kastade en sista blick på Bert, innan han släpades in i en stor byggnad och försvann ur sikt. Klättrade snabbt nedför trädet och sprang tillbaka in mot stan.
10 comments on this photo
Visa toppen
Show footer