Här kommer första delen, hope you'll Njoy it :*

I'll jump into your arms, letting gravity do it's part

1

Jag sprang allt hon kunde, djupare in i skogen. Det var mörkt, becksvart, och flera gånger trillade jag på grenar och stubbar, men jag reste mig bara upp och fortsatte framåt. Jag visste att de var bakom mig och jag hade inte mycket tid på mig. Fem minuter i midnatt, tänkte jag febrilt. Jag kunde fortfarande höra hundarna skälla bakom mig. Om jag inte skyndade mig skulle det vara försent.

Jag tog av till vänster, kastade mig i ån, som flöt genom skogen och började panikartat simma. När jag nådde andra sidan var jag kall och ville helst av allt skrika. Allt jag hade på mig var min pyjamas, som nu var dyngsur. inte perfekta kläder för december. Jag torkade bort tårarna som samlats på kinden och sprang. Äntligen, bara en minut innan midnatt, började ljudet av mina förförljare tyna bort. Jag tillät mig själv att stanna och hämta andan. Jag lyssnade efter alla ljud, som kunde tala om för mig om jag skakat av mig dem. Tystnad, förutom de vanliga ljuden av djur mitt i natten. Jag hade skakat av mig dem. Lättat såg jag på klockan.

Midnatt.

Jag slängde av mig kläderna, la dem i en hög under ett träd och ställde mig, så att jag kunde se månen, mellan trädtopparna.

En långsam, stickande känsla började sprida sig genom min kropp, som små små stötar, i mina blodådror. Jag började rycka, skaka och bet ihop med tänderna för att inte skrika. Smärtan vällde över mig och jag föll omkull.

"Skrik inte," intalade jag sig själv, men det var svårt. Jag stoppade en gren i munnen och bet ner, när mina nerver verkade fatta eld. Min kropp växte, och blev mörkare. Mitt långa hår virvlade runt mig, förvandlades till vingar, och min hud täcktes av svarta fjäll. Klor växte fram ur händerna, och taggar ur ryggen. Min svans sköt ut ur ryggslutet och ansiktet förvreds, tills pinnen bets sönder av huggtänderna och jag skrek ut i smärta. Men det var inget människoskrik längre. Det lät mer som en långtradare, som tvärbromsade, eller en döende älg.

Jag låg ihopkurad på marken. Darrade.

Plötsligt var alla mina sinnen dubbelt så starka. Jag hörde bilar på en väg långt bort, jag hörde hundarna som fortfarande letade efter mig, även om de helt förlorat spåret, och jag hörde en stad eller by.

När jag inte darrade längre började jag gå mot ljudet av staden. Jag ville egentligen inte, men när jag var i denna formen, detta monsters form, så var det instinkterna som styrde mig.

Och mina instinkter sa åt mig att jag var hungrig. Jag måste äta.

Jag följde dofterna och ljuden från staden. Sprang, snabbare och snabbare, för att komma dit fortare. Min djurmage vrålade ut sin hunger. Trots allt hade jag inte ätit på en hel vecka. I fångenskapen hade de matat mig väldigt sällan, för att testa mina gränser.

Jag rös när jag tänkte på fångenskapen. På buren och männen i vita rockar. På sprutorna och slagen.

Jag fortsatte envist vidare i skogen. Staden närmade sig, kände jag och jag njöt av alla dofterna som spred sig genom skogen.

"Mhm, människokött. Härliga mat!"

Jag tvärstannade. Staden var enorm. Det hade jag inte väntat mig. Hon blundade och försökte ta in alla ljud och ljus och dofter. Intrycket var förtrollande. Byn där jag varit inburad var som en myrstack jämfört.

Jag klättrade upp i ett träd, hoppade och spred ut vingarna. Det var så underbart att få känna luften i vingarna, se stjärnorna över en och världen under en. Det var en frihet jag saknat. Fem år. Fem år sedan jag flög sist. Jag suckade nöjt och cirkulerade runt vägarna, för att inte bli upptäckt. En intressant lukt fångades upp av min känsliga näsa och jag följde efter bilen, några meter över, när den körde mot staden.

Jag flög upp bakom bilen, mot det öppna fönstret. Rök och öl, spred sig med en underbar, unik doft, som bara kunde komma från en människa. Jag blev ivrigare och sjönk ner så att jag var i samma höjd som bilen. Jag flög upp vid sidan, och höll samma fart som bilen. En titt in genom rutan, sedan skulle jag få se mitt byta.

Det var en man. Jag kunde inte se hans ansikte. Han höll en ciggarett i handen och röken, som spridit sig i hela bilen dolde hans ansikte. Brunt hår, rätt långt.

Jag flög lite längre fram, för att se bättre, och när mannens ögon träffade hennes skrek hon till igen, men inte av smärta. Han ryckte till och bilen började vingla omkring ostadigt på vägen. Jag flög upp i luften, och såg förskräckt på, när bilen körde ner i diket och flippade två gånger, innan den landade uppochner på vägen igen.

Förskräckt dök jag ner igen, alldeles för snabbt och dumdristigt, för att se lastbilen som legat lite bakom bilen. När jag vände huvudet mot den var det försent, och allt jag kunde känna var smärtan, i hela kroppen, när lastbilen körde in i min stora djurliknande kropp, och flera ben gick av.

-Lever hon?

-Jag tror det!

-Hur kan det gå till? Hon blev träffad av en stor jävla lastbil...

-Superkrafter?

-Skojar du?

-Spekulerar bara.

-Har någon ringt en ambulans?

-De är på väg!

Jag hörde rösterna, och förstod att de pratade om mig. Jag förstod också att jag låg på marken, men visste inte hur. Mina vingar och svans var borta. Allt jag kände var.. inget. Bara min normala människokropp.

Jag blev plötsligt medveten om kylan, av att ligga på asfalten mitt i vintern, helt naken. Jag ville sätta mig upp och klä på mig något, värma mig. Jag försökte, men benen vägrade röra på sig. Jag försökte prata, få hjälp, men munnen rörde sig inte. Försökte lyfta armen. Inget. Det var som om jag förlorat kontakten med min kropp. Men det gick väl inte? Eller?

Någon gång måste ambulansen de pratat om kommit, för jag var svagt medveten om att det inte var lika kallt längre. Jag kunde känna händer klämma och peta på min kropp och jag ville skrika åt dem att låta bli. Jag ville rodna men inte ens det gick, när jag kände händerna på min överkropp.

-Inget brutet, förutom armen, sa någon.

Var min arm bruten? Jag försökte känna efter. Inget. Bara mild domnad. Precis som om jag och min kropp var olika personer.

Senare kunde jag känna att någon rörde på mig. Jag flyttade från ambulansen och in i sjukhuset. Allt snurrade runt mig. Jag förstod inget.

Någon gång måste allt ha blivit svart. Jag måste ha somnat.

Annons

The photo has no tags

3 comments on this photo

March 2010