December
Wednesday 20 August 2008 photo 1/2
|
lånat bilden :*
Till novelltävlingen. Håll tummarna?
EFTER MÖRKRET KOMMER FRIHETEN
Jag brukar ofta tänka tillbaka, och undra, hur det varit om jag agerat annorlunda. Var hade jag varit nu? Hade jag haft andra känslor? Lyckligare? Olyckligare? Hade jag haft andra vänner? Annorlunda till de jag har nu? Men den viktigaste frågan jag ställer mig själv är, hade jag stått på det här taket, med de här ärren, sekunder från att hoppa, och föralltid avsluta mitt korta liv?
För att besvara den frågan, måste jag gå tillbaka, till det som hände, innan min depression. Det som fick mig att må som jag mår.
Det var sedan länge höst. Ett grått trist täcke la sig över staden jag bodde i, och gjorde oss alla, oerhört deppiga. Fast inte Lassy, tjejen i klassrummet bredvid, som alltid lyckades hitta en ljusglimt bland allt mörker. Hon muntrade även upp folket runt sig, som om hon omgavs av en stor bubbla full av glädje, och gick man in i bubblan kunde man inte låta bli att smittas av all glädje och lycka.
Jag avundade Lassy enormt, och önskade så, att hon varit min vän, och min glädjebubbla. Även om hon ibland såg på mig, med ögon som verkade se rakt igenom min trista utsida, rakt in i min själ, men inget mer. Hon höll sig till sitt klassrum, och jag hade aldrig modet att knacka på.
Jag stannade kvar i mitt klassrum, med mina vänner, som tyvärr var långtifrån Lassys glädjebubbla. Men jag gillade dem. Jag behövde aldrig vara någon annan än just mig, Ophelia, och de var inga andra än Emil och Pats. Vi tre bildade alltså, vad vi själva kallar "utomjordingarna" i klassen, då ingen annan pratade med oss, och såg man på oss så var blicken fylld av avsky, vilket Pats alltid fann ytterst orättvist. Emil njöt nog av det, även om han var blyg, och när någon såg ner på oss aliens, så var det alltid jag som gick till försvar.
Det var av en sådan anledning, som jag står här på taket, och det ska jag berätta om.
Emil, som aldrig varit varken smart eller smal, var alltid den som blev offer för de andras skämt. Med de andra menar jag såklart, Frän och Fräna, mina ärkefiender. De var tvillingar, och hette varken Frän eller Fräna. Vi utomjordingar, hade bara bestämt oss för att det skulle vara deras namn, då det passade väldigt bra. Fränt var deras favoritord, och var man, enligt tvillingarna, inte tillräckligt frän, så accepterades man inte av någon grupp i hela skolan. Jag tvivlar på att ens Lassy, som verkade ha tålamod för alla "töntar" skulle brytt sig, efter att tvillingarna satt "ofrän" stämpeln på oss.
Så, Frän och Fräna, såg sina offer komma gåendes i korridoren till matsalen, och väl framme vid maten, tyckte de tydligen att det skulle roa oss andra, att knuffa Emil, rakt på bordet, med rykande färsk mat, som vi sett fram emot att äta. Alla blev genast knäpptysta, och rörde sig inte, som om tvillingarna tryckt på en "av" knapp. Inte ens lärarna rörde en muskel, medan Emil låg på golvet, täckt av potatismos och köttbullar.
-DU FÖRSTÖR VÅR MAT FETTO! Skrek Frän, och sekunder senare börjar Emil gråta. Vad kan man då göra, som en bästa vän till skolans mest mobbade kille? Försvara honom, såklart, och det var precis vad jag gjorde, när jag sträckte mig efter närmaste tallrik fylld av potatismos, ketchup och köttbullar. Jag träffade mitt i prick, och i nästa sekund täcktes även Fräna av dagens meny. Hade det inte varit tyst innan, så var det i alla fall det nu. Alla blickar vändes mot mig, förvånade, rasande, rädda. Vad skulle tvillingarna tänka ut för straff?
Straffet var mitt liv.
Från den dagen rörde ingen Emil eller Pats längre. De var inte längre intressanta, för allas ögon och allas hat var nu riktade mot mig.
Vad var det värsta?
När Emil och Pats lämnade mig. När de inte längre ringde mig på kvällen och inte väntade på mig efter skolan. När de inte längre sparade en plats i grupprummet, och när de helt slutade prata eller ens se på mig.
Det var det sveket som brände värst, som lämnade ett stort tomrum efter sig, som för varje dag blev större och större. Inte blev det bättre av att alla elever hatade mig, och visade det tydligt. Fälld i korridorer, jagad på skolgården, misshandlad, bestulen, utskrattad. De tog allt jag hade. Varje millimeter av min stolthet sågades ner, varje uns av styrka, eller lycka, stal de. Inte ens Lassys bubbla hade någon effekt längre.
Jag tror det var en månad efter den dagen, som jag hittade rakbladen. Mina bästa vänner, för de var mina enda vänner. De var det enda som kunde döva smärtan, och ibland, bara ibland, kändes det inte längre lika tomt i mitt bröst. Det var det enda jag njöt av, det enda som räddade mig de första månaderna, även om ärren ledde till mer mobbning, mer skratt, och mer tårar. Jag trodde jag sjunkigt så lågt jag kunde, men det visade sig att jag hade långt kvar till botten. Med förbundna armar och ben, och tyngder vid min midja, sjönk jag ner i det djupa svarta, oändliga havet.
Nästa sak de förstörde var mitt utseende.
"Fetto"
Jag hade aldrig oroat mig för min vikt förut. Såg jag i spegeln kanske jag inte såg tillbaka på en skönhet, men det var nog. Jag behövde inget mer. Men från den dagen, när jag såg i spegeln, var det inte mitt vanliga jag. Jag var fet. Feta lår, feta armar, fet mage. Fet. Fet. Fet. Fett överallt! Hur kunde jag inte ha märkt detta innan?
Var det därför ingen ville vara med mig? För att jag var så ful? För fet?
Jag slutade äta.
En månad senare hade jag förlorat 15 kilo. När påsken kom, och jag var fri i två veckor, stängde jag in mig på mitt rum. Jag åt inte, och jag täckte varje centimeter av mina armar och ben med röda djupa sår.
När skolan åter började fick jag beskedet av min lärare att mina betyg aldrig sett sämre ut. Jag hade sjunkigt från VG till IG på ett halvår, och fick uppmaningen att bättra mig.
Men hur kunde jag?
Skulle du kunna arbeta under en lektion när du omges av viskningar om hur ful, korkad och ensam du är? När folk kastar pappersbollar på dig, eller fäller dig? Nej, det skulle du inte!
Jag minns tydligt att Pats såg på mig, då jag satt i biblioteket, och försökte gömma mig för tvillingarna bakom en gigantisk bok, en dag. Hon gav mig en sorgsen blick, och öppnade munnen, som för att prata, när Emil drog bort henne från mitt bord. De njöt verkligen av att vara fria. Jag hörde att de till och med blivit bjudna på en "Fränstämplad" fest under lovet. Jag försökte så att glädja mig åt deras lycka, och intala mig själv att jag skulle reagerat precis likadant, men jag visste att jag själv aldrig skulle behandlat en vän så.
Sviken var jag, och förstörd. Jag vägde knappt något alls, jag skar mig, och hade legat på sjukhus 6 gånger under ett halvår, för självmordsförsök.
Så, nu vet ni hur jag kom hit. Hur långt jag sjunkigt ner i mitt svarta hav. Ett halvt år har jag överlevt. Sommarlovet börjar snart, och, som min psykolog sa, friheten kommer med sommaren. Men min psykolog har fel, för jag kommer aldrig bli fri igen. Inte medans jag fortfarande andas. Ett halvt år av mitt liv tog de ifrån mig, och nu tänker jag ge dem mina resterande andetag. Kanske blir de äntligen nöjda, och slutar mobba folk. Kanske lär de sig av det. Jag önskar så att Emil och Pats, fortfarande kunde vara fria, nu när jag är borta. Jag hoppas de alla förstår att det är över nu. Ni behöver inte längre vara det dem säger att ni är.
Jag är inte längre det tvillingarna säger. Jag är varken fet, korkad, klumpig, kort, ful, mesig, äcklig, dålig och jag är ingen hora. Nej, nu är jag det jag själv har valt.
Jag är fri!
Jag kan flyga!
EFTER MÖRKRET KOMMER FRIHETEN
Jag brukar ofta tänka tillbaka, och undra, hur det varit om jag agerat annorlunda. Var hade jag varit nu? Hade jag haft andra känslor? Lyckligare? Olyckligare? Hade jag haft andra vänner? Annorlunda till de jag har nu? Men den viktigaste frågan jag ställer mig själv är, hade jag stått på det här taket, med de här ärren, sekunder från att hoppa, och föralltid avsluta mitt korta liv?
För att besvara den frågan, måste jag gå tillbaka, till det som hände, innan min depression. Det som fick mig att må som jag mår.
Det var sedan länge höst. Ett grått trist täcke la sig över staden jag bodde i, och gjorde oss alla, oerhört deppiga. Fast inte Lassy, tjejen i klassrummet bredvid, som alltid lyckades hitta en ljusglimt bland allt mörker. Hon muntrade även upp folket runt sig, som om hon omgavs av en stor bubbla full av glädje, och gick man in i bubblan kunde man inte låta bli att smittas av all glädje och lycka.
Jag avundade Lassy enormt, och önskade så, att hon varit min vän, och min glädjebubbla. Även om hon ibland såg på mig, med ögon som verkade se rakt igenom min trista utsida, rakt in i min själ, men inget mer. Hon höll sig till sitt klassrum, och jag hade aldrig modet att knacka på.
Jag stannade kvar i mitt klassrum, med mina vänner, som tyvärr var långtifrån Lassys glädjebubbla. Men jag gillade dem. Jag behövde aldrig vara någon annan än just mig, Ophelia, och de var inga andra än Emil och Pats. Vi tre bildade alltså, vad vi själva kallar "utomjordingarna" i klassen, då ingen annan pratade med oss, och såg man på oss så var blicken fylld av avsky, vilket Pats alltid fann ytterst orättvist. Emil njöt nog av det, även om han var blyg, och när någon såg ner på oss aliens, så var det alltid jag som gick till försvar.
Det var av en sådan anledning, som jag står här på taket, och det ska jag berätta om.
Emil, som aldrig varit varken smart eller smal, var alltid den som blev offer för de andras skämt. Med de andra menar jag såklart, Frän och Fräna, mina ärkefiender. De var tvillingar, och hette varken Frän eller Fräna. Vi utomjordingar, hade bara bestämt oss för att det skulle vara deras namn, då det passade väldigt bra. Fränt var deras favoritord, och var man, enligt tvillingarna, inte tillräckligt frän, så accepterades man inte av någon grupp i hela skolan. Jag tvivlar på att ens Lassy, som verkade ha tålamod för alla "töntar" skulle brytt sig, efter att tvillingarna satt "ofrän" stämpeln på oss.
Så, Frän och Fräna, såg sina offer komma gåendes i korridoren till matsalen, och väl framme vid maten, tyckte de tydligen att det skulle roa oss andra, att knuffa Emil, rakt på bordet, med rykande färsk mat, som vi sett fram emot att äta. Alla blev genast knäpptysta, och rörde sig inte, som om tvillingarna tryckt på en "av" knapp. Inte ens lärarna rörde en muskel, medan Emil låg på golvet, täckt av potatismos och köttbullar.
-DU FÖRSTÖR VÅR MAT FETTO! Skrek Frän, och sekunder senare börjar Emil gråta. Vad kan man då göra, som en bästa vän till skolans mest mobbade kille? Försvara honom, såklart, och det var precis vad jag gjorde, när jag sträckte mig efter närmaste tallrik fylld av potatismos, ketchup och köttbullar. Jag träffade mitt i prick, och i nästa sekund täcktes även Fräna av dagens meny. Hade det inte varit tyst innan, så var det i alla fall det nu. Alla blickar vändes mot mig, förvånade, rasande, rädda. Vad skulle tvillingarna tänka ut för straff?
Straffet var mitt liv.
Från den dagen rörde ingen Emil eller Pats längre. De var inte längre intressanta, för allas ögon och allas hat var nu riktade mot mig.
Vad var det värsta?
När Emil och Pats lämnade mig. När de inte längre ringde mig på kvällen och inte väntade på mig efter skolan. När de inte längre sparade en plats i grupprummet, och när de helt slutade prata eller ens se på mig.
Det var det sveket som brände värst, som lämnade ett stort tomrum efter sig, som för varje dag blev större och större. Inte blev det bättre av att alla elever hatade mig, och visade det tydligt. Fälld i korridorer, jagad på skolgården, misshandlad, bestulen, utskrattad. De tog allt jag hade. Varje millimeter av min stolthet sågades ner, varje uns av styrka, eller lycka, stal de. Inte ens Lassys bubbla hade någon effekt längre.
Jag tror det var en månad efter den dagen, som jag hittade rakbladen. Mina bästa vänner, för de var mina enda vänner. De var det enda som kunde döva smärtan, och ibland, bara ibland, kändes det inte längre lika tomt i mitt bröst. Det var det enda jag njöt av, det enda som räddade mig de första månaderna, även om ärren ledde till mer mobbning, mer skratt, och mer tårar. Jag trodde jag sjunkigt så lågt jag kunde, men det visade sig att jag hade långt kvar till botten. Med förbundna armar och ben, och tyngder vid min midja, sjönk jag ner i det djupa svarta, oändliga havet.
Nästa sak de förstörde var mitt utseende.
"Fetto"
Jag hade aldrig oroat mig för min vikt förut. Såg jag i spegeln kanske jag inte såg tillbaka på en skönhet, men det var nog. Jag behövde inget mer. Men från den dagen, när jag såg i spegeln, var det inte mitt vanliga jag. Jag var fet. Feta lår, feta armar, fet mage. Fet. Fet. Fet. Fett överallt! Hur kunde jag inte ha märkt detta innan?
Var det därför ingen ville vara med mig? För att jag var så ful? För fet?
Jag slutade äta.
En månad senare hade jag förlorat 15 kilo. När påsken kom, och jag var fri i två veckor, stängde jag in mig på mitt rum. Jag åt inte, och jag täckte varje centimeter av mina armar och ben med röda djupa sår.
När skolan åter började fick jag beskedet av min lärare att mina betyg aldrig sett sämre ut. Jag hade sjunkigt från VG till IG på ett halvår, och fick uppmaningen att bättra mig.
Men hur kunde jag?
Skulle du kunna arbeta under en lektion när du omges av viskningar om hur ful, korkad och ensam du är? När folk kastar pappersbollar på dig, eller fäller dig? Nej, det skulle du inte!
Jag minns tydligt att Pats såg på mig, då jag satt i biblioteket, och försökte gömma mig för tvillingarna bakom en gigantisk bok, en dag. Hon gav mig en sorgsen blick, och öppnade munnen, som för att prata, när Emil drog bort henne från mitt bord. De njöt verkligen av att vara fria. Jag hörde att de till och med blivit bjudna på en "Fränstämplad" fest under lovet. Jag försökte så att glädja mig åt deras lycka, och intala mig själv att jag skulle reagerat precis likadant, men jag visste att jag själv aldrig skulle behandlat en vän så.
Sviken var jag, och förstörd. Jag vägde knappt något alls, jag skar mig, och hade legat på sjukhus 6 gånger under ett halvår, för självmordsförsök.
Så, nu vet ni hur jag kom hit. Hur långt jag sjunkigt ner i mitt svarta hav. Ett halvt år har jag överlevt. Sommarlovet börjar snart, och, som min psykolog sa, friheten kommer med sommaren. Men min psykolog har fel, för jag kommer aldrig bli fri igen. Inte medans jag fortfarande andas. Ett halvt år av mitt liv tog de ifrån mig, och nu tänker jag ge dem mina resterande andetag. Kanske blir de äntligen nöjda, och slutar mobba folk. Kanske lär de sig av det. Jag önskar så att Emil och Pats, fortfarande kunde vara fria, nu när jag är borta. Jag hoppas de alla förstår att det är över nu. Ni behöver inte längre vara det dem säger att ni är.
Jag är inte längre det tvillingarna säger. Jag är varken fet, korkad, klumpig, kort, ful, mesig, äcklig, dålig och jag är ingen hora. Nej, nu är jag det jag själv har valt.
Jag är fri!
Jag kan flyga!
3 comments on this photo
Visa toppen
Show footer