December
Wednesday 17 December 2008 photo 1/2
|
Our Hearts Are Locked Forever,
And Our Love Will Never Die...
Jag har tyvärr tråkiga nyheter.. Det är en mening jag aldrig längre kommer underskatta..
Allt från början.. Hur skulle jag veta? Jag hade inte lärt mig meningen med orden förut, trots dåliga nyheter som kom med dom. Jag har aldrig förväntat mig det värsta när det faktist är det. Annars låter jag alltid fantasin flöda iväg.. Jag har nog aldrig förr kämpat så hårt för att inte bryta ihop, inte på väldigt väldigt länge. Vid några få tillfällen kunde jag knappt få fram något ord, men jag fick svälja allt och dölja det, det som jag har tränat på i så många år. Vart tog kunskapen vägen efter det? Det har alltid varit som en självklarhet att du funnits där, varför vet jag inte, en fråga jag ställer mig själv varje minut under dom senaste 24 timmarna och om inte mer.. Jag kommer aldrig förlåta mig själv, för att jag inte tillbringat mer tid med dig, men jag minns senast jag såg dig, ungefär en vecka sedan sist, för att ge er mat.. Min älskling, min lilla Pysan.. Varför?
Jag har inte brytit ihop så på minst ett år, om inte ännu längre, precis efter jag hade lagt på telefonen blev jag tyst, jag ville säga något, men kunde inte.. Mamma satt brevid i bilen då vi skulle vänta på att få köra av båten, hon hade hört orden i början och behövde bara säga en mening, och ett namn.. Hon visste direkt.. Vet ni känslan, känslan av att vara stum fast man vill skrika, men man vågar inte för man vet man då kommer brista ut i gråt? Precis så kände jag.. Men tårarna kom.. Jag bröt ihop och jag har inte gråtit så mycket på väldigt länge, men så går det när någon man älskar försvinner ifrån en så plötsligt.. Jag bara grät, mamma var tyst med armen om mina axlar. Jag vet inte vad jag stirrade på, det är som en minnes lucka. Jag hamnade i chocktillstånd. Jag är fortfarande i chocktillstånd, jag förstår inte att jag aldrig kommer få se dig igen, det har inte trängt in i mitt huvud hur mycket jag än har gråtit.. Det är en dröm, en hemsk hemsk marddröm, snälla låt det va en dröm..!
Du blev sjuk sade dom, hög feber, hög puls, din tid var helt enkelt inne.. Även om du var gammal var du alltid så pigg av dig, full av liv och bus! Min lilla galen panna.. Men du fick slippa lida, och det är allt jag önskar, att du slipper lida.. Du blev så pmpysslad sade dom också, vilket glädje mig. Du har ju levt gott senaste tiden och bara fått va, gått på sommarbete och haft det skönt.. Varför tog jag inte fler kort, fler minnen? Det är så mycket jag ångrar.. Ni vet talesättet, man vet inte vad man har förens man förlorat det.. Jag förstår det talesättet, har gjort ett bra tag. Men varför känns det ännu hårdare nu..?
Klyshorna i sånger, om hur hjärtat och själen gör ont av sorg och saknad, många kanske inte förstår, men jag har lärt mig.. Jag vet vad dom menar, jag läser mellan raderna, jag har känt samma smärta och sorg. Jag Känner samma smärta och sorg..
Hela vägen till hotellet efter var jag tyst, höll tillbaka allt igen, jag bara sätt där och kramade om min kudde och lyssnade till simple plans alla låtar, medans dom tysta enstaka tårarna sakta rann ner för min kind i skuggorna av mörkret.. Tacka vet jag mörker ibland. Allt var som i en dröm hela tiden efteråt, jag försökte sluta tänka på det, men hur är det möjligt? Jag kunde knappt somna och fick se på mer tv tills efter 2 på natten.. Försökte igen, men återigen trängde sig några tårar förbi och rann ner på det vita lakanet.. Allt jag kan tänka på är dig, du din vackra busiga ponny. Varför just du? Varför just nu? Jag är glad att du levt så länge ändån, det enda som gör så ont, Är att jag inte fick säga hej då, att du försvann när jag inte fanns där.. Det har hänt förr, och är något av det värsta jag varit med om. Och du, du var den första häst jag någonsin litat på till hundra procent, hur vi kunde rusa fram och jag var aldrig rädd, jag bara skrattade och log.. Jag litade alltid på dig, jag hade aldrig själ till att inte göra det.. Tänker på alla minnena, även om dom blivit lite bleka, hur jag lärde mig att du alltid rullade dig i vatten, hur kul du tyckte det var på sommaren när Team L.U.S galloperade på järnvägen och du tog fart och helt enkelt låste halsen och bara sprang utan att lyssna på mig, tills du ansåg att det kanske var bäst så, hur jag för första gången red barbacka dig, och galopperade barbacka, Någonsin! Eller hur jag kom på att du var en av dom bästa hästarna i stallet på att trava fort utan att galoppera! Alla dom ponnytrav tävlingarna vi hade på somrarna på järnvägen bland annat.. Du och jag vann nästan jämt, så duktig du var! Hur stolt jag var, när jag för första gången köpte något till en häst, ett par tyglar du fått behålla efteråt också, eller dom två gångerna du snubblade på ridbanan så vi gick omkull båda två.. Jag blev aldrig rädd för sånt, jag vågade efteråt iallafall. Allt har förändrats nu.. Jag var ung och dum som gjorde det valet även om jag lärde mig mycket, förlorade jag mycket också, mycket av det Du hjälpt mig byggt upp. Du fanns alltid där, du var en riktig ponny helt enkelt, en busig gammal men pigg dam som gillade att få göra lite som hon själv ville, om det så handlade om att rusa fort eller rymma från boxen.. Det finns Så mycket mer att berätta, men tårarna hindrar mig från att se vad jag skriver..
Jag bröt ihop idag igen.. Mamma gick in för att handla, det sista innan vi skulle åka till båten. Jag satt bara där, lyssnade på musik igen, och några få tårar började tränga sig fram när tankarna for vidare.. Det dröjde inte länge innan jag satt och grät, gömd med ansiktet mot kudden och musiken som dränkte mina gråtande ljud.. Fan vad jag saknar dig redan! Jag bara vet att jag kommer gråta över dig i flera veckor framöver, flera år! Men jag lugnas av tankarna på hur bra du hade det, hur ompysslad du blev innan du fick somna in, hur länge du trots allt har fått leva.. Men tankarna på att jag inte var där, att jag inte fick krama om din hals och borra in ansiktet i din man igen, få säga hej då.. Det gör ont, så ont.. Och tårarna dom rinner bara fler och fler.. Jag vet inte hur jag skall kunna somna, eller hur jag skall komma undan från att bryta ihop imorgon i stallet.. Du har många som älskar dig, som bryr sig om dig. Många som kommer sakna dig.. Men jag kunde aldrig tro, att det skulle göra såhär ont.. Hur lyckades du ta dig in i mitt hjärta så otroligt djupt? Hur? Jag förstår inte.. Förstår ingenting nästan. Bara att, om jag kan bli såhär ledsen och känna en sådan smärta, visar bara att jag fortfarande är levande, jag har haft mina tvivel, Och om jag är såhär ledsen nu, bevisar bara att det måste ha varit för jag haft något så otroligt bra innan.. Och tro mig, det hade jag.. Du var och kommer alltid att vara en av dom bästa i mitt hjärta och jag kommer aldrig att glömma dig. Du skall få hänga på min vägg, och jag kommer alltid att minnas våra roliga stunder tillsammans, då det var du och jag.. Hur hårt det än tar på mig att det aldrig kommer bli så igen, så vet jag, att du är där du hör hemma nu även om det inte är hos mig.. En ängel hör hemma i himlen.
Jag vet bara om att jag har två allternativ kvar att göra.. Gråta mig igenom natten tills ingen ork finns kvar och ligger vaken tills jag måste upp, eller att som igårnatt, gråta mig själv till sömns.. Jag fruktar bara morgondagen, jag vet inte om jag är stark nog att kunna hålla tillbaka tårarna.. Men det är något jag får hoppas på..
Jag vet inte om någon läser igenom allt, eller om något är samanhängande överhuvetaget, men huvudet snurrar av trötthet och av tårarna som inte vill sluta rinna, min kropp säger emot och är utmattad av allt som har hänt under dom senaste dagarna..
Pryo, Pysan.. Jag älskar dig vännen min och jag kommer aldrig sluta älska dig,
Jag är ledsen för att jag tagit som en självklarhet att du fanns där nu i slutet,
Att jag inte tog mig tiden att bara ge dig en kram eller två..
Jag är ledsen, att jag inte fanns där för att säga farväl..
R.I.P
Wärnanäs Pryo
'Pysan'
Vi älskar dig ängel,
Du är där du hör hemma nu.. <3
And Our Love Will Never Die...
Jag har tyvärr tråkiga nyheter.. Det är en mening jag aldrig längre kommer underskatta..
Allt från början.. Hur skulle jag veta? Jag hade inte lärt mig meningen med orden förut, trots dåliga nyheter som kom med dom. Jag har aldrig förväntat mig det värsta när det faktist är det. Annars låter jag alltid fantasin flöda iväg.. Jag har nog aldrig förr kämpat så hårt för att inte bryta ihop, inte på väldigt väldigt länge. Vid några få tillfällen kunde jag knappt få fram något ord, men jag fick svälja allt och dölja det, det som jag har tränat på i så många år. Vart tog kunskapen vägen efter det? Det har alltid varit som en självklarhet att du funnits där, varför vet jag inte, en fråga jag ställer mig själv varje minut under dom senaste 24 timmarna och om inte mer.. Jag kommer aldrig förlåta mig själv, för att jag inte tillbringat mer tid med dig, men jag minns senast jag såg dig, ungefär en vecka sedan sist, för att ge er mat.. Min älskling, min lilla Pysan.. Varför?
Jag har inte brytit ihop så på minst ett år, om inte ännu längre, precis efter jag hade lagt på telefonen blev jag tyst, jag ville säga något, men kunde inte.. Mamma satt brevid i bilen då vi skulle vänta på att få köra av båten, hon hade hört orden i början och behövde bara säga en mening, och ett namn.. Hon visste direkt.. Vet ni känslan, känslan av att vara stum fast man vill skrika, men man vågar inte för man vet man då kommer brista ut i gråt? Precis så kände jag.. Men tårarna kom.. Jag bröt ihop och jag har inte gråtit så mycket på väldigt länge, men så går det när någon man älskar försvinner ifrån en så plötsligt.. Jag bara grät, mamma var tyst med armen om mina axlar. Jag vet inte vad jag stirrade på, det är som en minnes lucka. Jag hamnade i chocktillstånd. Jag är fortfarande i chocktillstånd, jag förstår inte att jag aldrig kommer få se dig igen, det har inte trängt in i mitt huvud hur mycket jag än har gråtit.. Det är en dröm, en hemsk hemsk marddröm, snälla låt det va en dröm..!
Du blev sjuk sade dom, hög feber, hög puls, din tid var helt enkelt inne.. Även om du var gammal var du alltid så pigg av dig, full av liv och bus! Min lilla galen panna.. Men du fick slippa lida, och det är allt jag önskar, att du slipper lida.. Du blev så pmpysslad sade dom också, vilket glädje mig. Du har ju levt gott senaste tiden och bara fått va, gått på sommarbete och haft det skönt.. Varför tog jag inte fler kort, fler minnen? Det är så mycket jag ångrar.. Ni vet talesättet, man vet inte vad man har förens man förlorat det.. Jag förstår det talesättet, har gjort ett bra tag. Men varför känns det ännu hårdare nu..?
Klyshorna i sånger, om hur hjärtat och själen gör ont av sorg och saknad, många kanske inte förstår, men jag har lärt mig.. Jag vet vad dom menar, jag läser mellan raderna, jag har känt samma smärta och sorg. Jag Känner samma smärta och sorg..
Hela vägen till hotellet efter var jag tyst, höll tillbaka allt igen, jag bara sätt där och kramade om min kudde och lyssnade till simple plans alla låtar, medans dom tysta enstaka tårarna sakta rann ner för min kind i skuggorna av mörkret.. Tacka vet jag mörker ibland. Allt var som i en dröm hela tiden efteråt, jag försökte sluta tänka på det, men hur är det möjligt? Jag kunde knappt somna och fick se på mer tv tills efter 2 på natten.. Försökte igen, men återigen trängde sig några tårar förbi och rann ner på det vita lakanet.. Allt jag kan tänka på är dig, du din vackra busiga ponny. Varför just du? Varför just nu? Jag är glad att du levt så länge ändån, det enda som gör så ont, Är att jag inte fick säga hej då, att du försvann när jag inte fanns där.. Det har hänt förr, och är något av det värsta jag varit med om. Och du, du var den första häst jag någonsin litat på till hundra procent, hur vi kunde rusa fram och jag var aldrig rädd, jag bara skrattade och log.. Jag litade alltid på dig, jag hade aldrig själ till att inte göra det.. Tänker på alla minnena, även om dom blivit lite bleka, hur jag lärde mig att du alltid rullade dig i vatten, hur kul du tyckte det var på sommaren när Team L.U.S galloperade på järnvägen och du tog fart och helt enkelt låste halsen och bara sprang utan att lyssna på mig, tills du ansåg att det kanske var bäst så, hur jag för första gången red barbacka dig, och galopperade barbacka, Någonsin! Eller hur jag kom på att du var en av dom bästa hästarna i stallet på att trava fort utan att galoppera! Alla dom ponnytrav tävlingarna vi hade på somrarna på järnvägen bland annat.. Du och jag vann nästan jämt, så duktig du var! Hur stolt jag var, när jag för första gången köpte något till en häst, ett par tyglar du fått behålla efteråt också, eller dom två gångerna du snubblade på ridbanan så vi gick omkull båda två.. Jag blev aldrig rädd för sånt, jag vågade efteråt iallafall. Allt har förändrats nu.. Jag var ung och dum som gjorde det valet även om jag lärde mig mycket, förlorade jag mycket också, mycket av det Du hjälpt mig byggt upp. Du fanns alltid där, du var en riktig ponny helt enkelt, en busig gammal men pigg dam som gillade att få göra lite som hon själv ville, om det så handlade om att rusa fort eller rymma från boxen.. Det finns Så mycket mer att berätta, men tårarna hindrar mig från att se vad jag skriver..
Jag bröt ihop idag igen.. Mamma gick in för att handla, det sista innan vi skulle åka till båten. Jag satt bara där, lyssnade på musik igen, och några få tårar började tränga sig fram när tankarna for vidare.. Det dröjde inte länge innan jag satt och grät, gömd med ansiktet mot kudden och musiken som dränkte mina gråtande ljud.. Fan vad jag saknar dig redan! Jag bara vet att jag kommer gråta över dig i flera veckor framöver, flera år! Men jag lugnas av tankarna på hur bra du hade det, hur ompysslad du blev innan du fick somna in, hur länge du trots allt har fått leva.. Men tankarna på att jag inte var där, att jag inte fick krama om din hals och borra in ansiktet i din man igen, få säga hej då.. Det gör ont, så ont.. Och tårarna dom rinner bara fler och fler.. Jag vet inte hur jag skall kunna somna, eller hur jag skall komma undan från att bryta ihop imorgon i stallet.. Du har många som älskar dig, som bryr sig om dig. Många som kommer sakna dig.. Men jag kunde aldrig tro, att det skulle göra såhär ont.. Hur lyckades du ta dig in i mitt hjärta så otroligt djupt? Hur? Jag förstår inte.. Förstår ingenting nästan. Bara att, om jag kan bli såhär ledsen och känna en sådan smärta, visar bara att jag fortfarande är levande, jag har haft mina tvivel, Och om jag är såhär ledsen nu, bevisar bara att det måste ha varit för jag haft något så otroligt bra innan.. Och tro mig, det hade jag.. Du var och kommer alltid att vara en av dom bästa i mitt hjärta och jag kommer aldrig att glömma dig. Du skall få hänga på min vägg, och jag kommer alltid att minnas våra roliga stunder tillsammans, då det var du och jag.. Hur hårt det än tar på mig att det aldrig kommer bli så igen, så vet jag, att du är där du hör hemma nu även om det inte är hos mig.. En ängel hör hemma i himlen.
Jag vet bara om att jag har två allternativ kvar att göra.. Gråta mig igenom natten tills ingen ork finns kvar och ligger vaken tills jag måste upp, eller att som igårnatt, gråta mig själv till sömns.. Jag fruktar bara morgondagen, jag vet inte om jag är stark nog att kunna hålla tillbaka tårarna.. Men det är något jag får hoppas på..
Jag vet inte om någon läser igenom allt, eller om något är samanhängande överhuvetaget, men huvudet snurrar av trötthet och av tårarna som inte vill sluta rinna, min kropp säger emot och är utmattad av allt som har hänt under dom senaste dagarna..
Pryo, Pysan.. Jag älskar dig vännen min och jag kommer aldrig sluta älska dig,
Jag är ledsen för att jag tagit som en självklarhet att du fanns där nu i slutet,
Att jag inte tog mig tiden att bara ge dig en kram eller två..
Jag är ledsen, att jag inte fanns där för att säga farväl..
R.I.P
Wärnanäs Pryo
'Pysan'
Vi älskar dig ängel,
Du är där du hör hemma nu.. <3
Comment the photo
Det är det som är så jobbigt med djur ._.
R.I.P min äskling <3
Det är de stunder man aldrig vill vara med om.. och när de inträffar så gör det ont och det tar långtid att glömma och smällllta allt.. Men du kommer klara av det värsta men det kommer alltid ligga kvar. Speciellt om det är någon du älskar. Du kommer inte glömma bara sluta tänka på det lika ofta.
R.I.P
<33
men det är livet, vi måste ändå kämpa vidare även i dom svåraste stunderna.
tror att Pysan vill ha dig glad och lycklig <3
*krama om*
R.I.P
Jag vet, och det är just det som känns så förjävligt.. Kunde igentligen inte bett om något bättre, hon levde väldigt länge, hade ett bra liv och blev så ompysslad och älskad sista dagen.. Men hatar att jag inte var där, att jag Alltid är borta när sådant här händer.. Känns som jag sviker dom fast jag inte kan veta, blir som saker som gnager inom en, man fick aldrig chansen att säga farväl.. :'< </3
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jenniesiggelin/307501117/
Visa toppen
Show footer