Thursday 16 July 2015 photo 2/6
|
Idag åkte vi alltså till Makarska för att cykla upp för berget Sveti Jure. Vi frågade direkt busschauffören vart vi skulle gå av och allt sådant för vi var inte på humör för strul, utan ville bara ta oss upp. Han släppte av oss på station och visade vart vi kunde hyra cyklar, än så länge var allt i sin ordning. Han i cykelshoppen frågade hur duktiga vi egentligen var, att vi var galna som valde att cykla idag och vid den här tiden, att vi skulle få solsting. Innan han hyrde ut cyklarna åt oss kontrollerade han att vi hade mycket vatten med oss, han ville väl inte ha tillbaka cyklarna med två stekta bacon på. Sedan rekommenderade han oss att cykla till en "agency" som kunde ge oss mer info om berget och hur vi tog oss dit. Okej då, tänkte vi och började cykla ditåt. Vi frågade 3 personer på vägen vart denna agency låg men ingen hade direkt koll, alla bara peka framåt och sa åt oss att fortsätta. Suck. När vi väl hittat den så var hon som jobba där sämst, hon gav ingen info eller något utan gav oss bara en karta. Vi frågade nästa bästa dam hur vi lättast kunde cykla till Sveti Jure. Ni måste cykla till Vliko Brdo Och därifrån kommer allt vara skyltat med "Biokovo" och då följer ni bara skyltarna, det är inte svårt att hitta, men det är svårt att cykla" sa hon med ett torrt skratt. Vi fortsatte. Backen lutade så mycket att det kändes som ett stort skämt, såhär brant kan det inte vara? Vi kom med andra ord ingenstans och fick gå i omgångar, vilket knappt gick det heller. Vi tittar uppåt och ser att vägen aldrig slut, det lutar exakt lika mycket hela tiden och den tar verkligen aldrig slut. Det var inte såhär jag har förväntat mig det, sa jag till Jesper. Jag trodde vägarna skulle vara lite mer sicksack så att man iaf kunde cykla. Ja med, sa Jesper, och pappa sa att han mosa på, vadå mosa på?! Det går ju för fan inte ens att cykla här.. Vi frågade ett par byggnadsarbetare, och dom bara skrattade åt oss. "You cant get up on that mountain with bikes" sa dem medan de kvävde ett skratt. "Ooohjo, det kan vi allt!!" Sa Jesper, fortfarande taggad på uppdraget. Männen skratta bara ännu mer. Men va i hela helvete, hjälp oss istället, sluta skratta vi håller ju på att dö i värmen. Det visade sig tillslut att vägen vi var på gick till berget, men man kunde inte ta sig dit med cykel utan man kunde bara vandra/klättra den vägen. Vi blev så irriterade, vi hade cyklat 5 km uppför, FEM KILOMETER i 30grader. Vi blev galna, rev sönder kartan och sa att nu åker vi hem. Hur kan personalen på stället som ska vara specialister på berget säga åt oss att ta denna väg när vi kommer in med cykelhjälmar? Vi förstår att man inte kan veta allt, men vet man inte svaret så ska man fan inte säga nått alls. Åh! Vi frågade en annan man, även han sa "not today, don't do it! Its to hot! Maybe tomorrow?" han förklarade tillslut att vi måste cykla mot Dubrovnik och sedan svänga upp mot berget och åka mot Biokovo. Allt är skyltat. Pffh, "allt är skyltat" för den har vi inte hört förr... Åh, vi bröt ihop, men vi kom igen. LETS DO THIS!! Blev vår inställning. I 100meter. Sen behövde vi vattenpaus igen. När vi hade cyklat i ca 1mil mot Dubrovnik så tänkte vi att detta kan inte stämma? När kommer dom där skyltarna som alla pratar om? Vi har då inte sett en enda skylt. Vi fråga nästa man. "Jahaa åh ni måste cykla ca 10km ditåt, där finns det en väg upp sen ska ni cykla hitåt igen fast på vägen ovanför" men skämtar du med mig lille gubbe?! Men nej det gjorde han inte. Vi fick alltså cykla TILLBAKA en mil, innan vi kunde svänga upp och cykla mot samma ställe igen. Suck. Jesper hade vi detta laget tappat humöret rejält och var så otroligt förbannad, sa gång på gång att nu lämnar vi in cyklarna och åker hem. Men jag visste att han inte menade det, så jag kände att det är bäst jag håller mig i bakgrunden men försökte ändå pytsa i honom vatten och peppa honom lite i smyg, det var ju trotts allt han som ville detta mest. När vi hade cyklat ca 8km på den nya vägen kom vi äntligen till Biokovo nationalpark. Och när vi nådde parken hade alltså redan ca 44km i benen och 23km i parken till toppen väntade. Jaja vi kör så långt vi orkar, tänkte vi. "Det kommer ta er 6-7 timmar att nå toppen, detta är ingen bra dag, det är för varmt" sa vakten till parken. Och just precis där tappade jag mitt humör, jag drog ramsor som jag inte ens visste att jag kunde och skrek att Jesper aldrig mer skulle få bestämma dagsutflykt, att nästa utflykt skulle minsann jag bestämma och då skulle vi åka på spa eller något lugnt och skönt. Vi har ju för i helvete semester, detta är inte semester!!! Som tur var hade vi nu ombytta roller, jag var den bittra och Jesper den som peppa. Vi kompletterade med andra ord varandra bra under denna "utflykt". Efter blod, svett och tårar (bokstavligt talat) så insåg vi att vi kommer aldrig komma upp levande. Vi satte då upp ett mål, vi cyklar tills vi når en fin utsiktsplats fri från massa träd. Hur trötta och bittra vi än var så var det fint, och vi ville ha en bild. Båda var besvikna men vi var så trötta att hela kroppen skakade vid minsta ansträngning. Jaja, vi får väl nöja oss med detta sa vi besviket när vi insåg att vi var tvungna att vända. Varken jag eller Jesper gillar att ge upp och vi brukar vara ganska envisa, så då kan ni förstå hur trötta vi var. Vi cyklade sedan ner, och precis när vi börjat vår resa nedåt möter vi en man som springer upp. Nä, detta är inte sant. Snacka om att strö salt i såren på oss. Väl nere så åt vi, lämnade in cyklarna och gick till bussen. Nu sitter vi nyduschade hemma i lägenheten och käkar vattenmelon, vi tänkte ta en snabb sväng över staden ikväll. Om vi orkar. Troligen inte, vi får mjölksyra av att bara ta några få steg och hela kroppen känns som spaghetti.
Annons
Comment the photo
JesperAnna
Thu 16 Jul 2015 21:39
Oj, oj! Hur svårt får det vara!
Hoppas ni mår bra efter all ansträngning. /farmor Gudrun
Hoppas ni mår bra efter all ansträngning. /farmor Gudrun
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jesperanna/520153602/