March
Wednesday 10 September 2008 photo 3/3
|
BARNCANCERFONDEN.
en bild säger mer än tusen ord Y
ett stort tack ifrån mig till er.
ett stort tack till Toni Berisa, syskonstödjaren som var som blev som en familjemedlem
någon som man kunde skoja och skratta med och gråta med.
syskonlägret var nog det bästa av allt.
att få känna sig "normal" på något sätt, att folk kunde läsa av en, att folk fattade hur allting var utan att ställa några frågor.
att man kunde skratta och komma bort ifrån allting.
det som vi syskon och familj har sett, det hoppas jag att ni aldrig kommer att få se.
tänk er att era syskon ena veckan är friska, ni skrattar och håller på. andra veckan så får ditt syskon reda på att han / hon har cancer. den som ni tittade upp till eller kände att ni beskyddade ifrån allt ont, blir svag, tappar håret, orkar inte vara den som skrattar högst och ni ses knappt längre för att han / hon har behandlingar och får feber och infektioner.
den känslan som du ser när du träffar ditt syskon, hur han / hon hoppar fram på kryckorna, rullar fram i rullstolen, den känslan... den går inte att förklara...
när min storebror och Teddys lillasyster Alexzandra fick cancer, samma cancer typ ( östrogensarkom ). då kände inte ens jag och Teddy varandra. våra syskon hade sitt tumör på nästan samma stället. Alexzandra hade det lite högre upp så hon slapp att byta ut sin knäled och hon fick ett riktigt ben ( ett skelletben alltså ). Marcus fick byta ut sin knäled mot någon slags titangrej. Utan Teddy så vet jag faktiskt inte vad jag skulle ha gjort, jag kände att någon förstod mig när jag var med honom.
Sen på syskonlägret så träffade jag Hanna Langaard, hon kommer jag aldrig att glömma för hon är verkligen som någon slags syster till mig. tack Hanna för att du har funnits där.
Ni som säger att ni vill dö och ingenting kommer att lösa sig.
tänk er bara att en dag så kommer ni att stå lycklig, på era egna ben.
är inte det värt att kämpa för ?
visst, såklart att du får må dåligt, men det kommer ju att lösa sig.
jag anser inte att man ska säga att man vill dö, för det finns typ 5 åringar som ligger instängda på sjukhus och kämpar för sitt liv och allt dom mest av allt vill är att bara vara frisk och leka som alla andra.
min storebror är färdigbehandlad nu, Teddys lillasyster med och det är jätte skönt, att se sitt syskon på bättringsvägen och när min bror går utan kryckor så kommer jag att stå där och gråta och gå vid hans sida, för den dagen kommer att vara den bästa i hela mitt liv. inget kan beskriva den känslan som jag kommer att ha då.
bara ett par ord ifrån hjärtat
tack till barncancerföreningen
tack till toni berisa, syskonstödjaren
tack till teddy
tack till hanna
tack till alla.
In our eyes we saw the sunshine.
ett stort tack ifrån mig till er.
ett stort tack till Toni Berisa, syskonstödjaren som var som blev som en familjemedlem
någon som man kunde skoja och skratta med och gråta med.
tänk er att era syskon ena veckan är friska, ni skrattar och håller på. andra veckan så får ditt syskon reda på att han / hon har cancer. den som ni tittade upp till eller kände att ni beskyddade ifrån allt ont, blir svag, tappar håret, orkar inte vara den som skrattar högst och ni ses knappt längre för att han / hon har behandlingar och får feber och infektioner.
den känslan som du ser när du träffar ditt syskon, hur han / hon hoppar fram på kryckorna, rullar fram i rullstolen, den känslan... den går inte att förklara...
när min storebror och Teddys lillasyster Alexzandra fick cancer, samma cancer typ ( östrogensarkom ). då kände inte ens jag och Teddy varandra. våra syskon hade sitt tumör på nästan samma stället. Alexzandra hade det lite högre upp så hon slapp att byta ut sin knäled och hon fick ett riktigt ben ( ett skelletben alltså ). Marcus fick byta ut sin knäled mot någon slags titangrej. Utan Teddy så vet jag faktiskt inte vad jag skulle ha gjort, jag kände att någon förstod mig när jag var med honom.
Sen på syskonlägret så träffade jag Hanna Langaard, hon kommer jag aldrig att glömma för hon är verkligen som någon slags syster till mig. tack Hanna för att du har funnits där.
Ni som säger att ni vill dö och ingenting kommer att lösa sig.
tänk er bara att en dag så kommer ni att stå lycklig, på era egna ben.
är inte det värt att kämpa för ?
visst, såklart att du får må dåligt, men det kommer ju att lösa sig.
jag anser inte att man ska säga att man vill dö, för det finns typ 5 åringar som ligger instängda på sjukhus och kämpar för sitt liv och allt dom mest av allt vill är att bara vara frisk och leka som alla andra.
bara ett par ord ifrån hjärtat
tack till barncancerföreningen
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jhf/265153173/
Visa toppen
Show footer