September
Friday 2 October 2009 photo 1/1
|
Kap 2 - Jag sa aldrig nej
Den förmiddagen bestog mest utav rundvisningar, och möten med olika lärare. Linda hade lämnat henne sedan länge och försunnit in i ett hav av blondiner hon tydligen kännde sedan tidigare, så Melody spänderade den lediga halvdagen på egenhand. Hon hade nu givits en små sliten nyckel med nummret "17 E" på. I sökan efter sitt rum letade hon igenom den små lila korrioren med doft av hårsprej, och någon underlig blaning av tuggummi och cigaretter. Melody la då handen över pannan och flämtade kort efter luft. Hennes puls steg plötsligt och en våg av värme stömade igenom hennes kropp. Hon trevade in i hissen, någon meter ifrån henne och tryckte, utan att se sig om, på knappen ner. Hon tittade då upp, och brevid stog en blek pojke, men ljust hår, och med ett smått oidentifierat aniskts utryck, - Artemice, men nog hade han märkt hennes illamående.
"Är du okej ? " Han vände sig lite mer imot henne, men hon såg tydligt hur han stog så mycket bort böjd ifrån henne som möjligt.
" Jag.." Hon tysnade då hissen stannade och han klev snabbt ur hissen.
" Förlåt mig. " Sa han kort opch försvann sedan ut igenom dörren, bort imot pojkarnas byggnad.
" Vänta .. ! " Hon rusade ut efter honom, men stannade halvvägs. Plötsligt var hennes illamående som bortblåst, och hon fick en känsla av att det var.. Hon slog undan tanken, och fortsatte ut. Hon behövde luft. Hon öppnade porten och såg sig om i mrökret. Men hon ville fortfarande inte gå in. Så Mel fortsatte längst huskanten. Då slog det henne, att hon bara kommit ut sekunder efter Artemice, men att ahn var spålöst försvunnen. Han kunde inte ha nått ända.. Då grep någon tag om henne och drog in henne i mörkret. Hennes ovana ögon kunde snart utskilja ett ansikte. " Artemice ! " väste hon lågt och anklagande, men hans stela blick sade henne att hon skulle vara tyst..
Skriver slutet på kaptitlet efter skolan. ;D
Den förmiddagen bestog mest utav rundvisningar, och möten med olika lärare. Linda hade lämnat henne sedan länge och försunnit in i ett hav av blondiner hon tydligen kännde sedan tidigare, så Melody spänderade den lediga halvdagen på egenhand. Hon hade nu givits en små sliten nyckel med nummret "17 E" på. I sökan efter sitt rum letade hon igenom den små lila korrioren med doft av hårsprej, och någon underlig blaning av tuggummi och cigaretter. Melody la då handen över pannan och flämtade kort efter luft. Hennes puls steg plötsligt och en våg av värme stömade igenom hennes kropp. Hon trevade in i hissen, någon meter ifrån henne och tryckte, utan att se sig om, på knappen ner. Hon tittade då upp, och brevid stog en blek pojke, men ljust hår, och med ett smått oidentifierat aniskts utryck, - Artemice, men nog hade han märkt hennes illamående.
"Är du okej ? " Han vände sig lite mer imot henne, men hon såg tydligt hur han stog så mycket bort böjd ifrån henne som möjligt.
" Jag.." Hon tysnade då hissen stannade och han klev snabbt ur hissen.
" Förlåt mig. " Sa han kort opch försvann sedan ut igenom dörren, bort imot pojkarnas byggnad.
" Vänta .. ! " Hon rusade ut efter honom, men stannade halvvägs. Plötsligt var hennes illamående som bortblåst, och hon fick en känsla av att det var.. Hon slog undan tanken, och fortsatte ut. Hon behövde luft. Hon öppnade porten och såg sig om i mrökret. Men hon ville fortfarande inte gå in. Så Mel fortsatte längst huskanten. Då slog det henne, att hon bara kommit ut sekunder efter Artemice, men att ahn var spålöst försvunnen. Han kunde inte ha nått ända.. Då grep någon tag om henne och drog in henne i mörkret. Hennes ovana ögon kunde snart utskilja ett ansikte. " Artemice ! " väste hon lågt och anklagande, men hans stela blick sade henne att hon skulle vara tyst..
Skriver slutet på kaptitlet efter skolan. ;D
Visa toppen
Show footer