Tuesday 4 March 2008 photo 1/1
|
Tuesday 4 March 2008 photo 1/1
|
Allt jag känner är en kyla, En stor ensamhet som världen släppte in. Du ger mig en saknad, Likt ett förtvivlat kvitter en liten fågel ger ifrån sig, Medan den låter vinden ge dess vingar liv. Havets porlande vågor blir till en förvirrad röst som tvivelaktigt och ständigt, Fylls med ett ljud, En ständig sökan efter svar. Kan man inte känna något annat än sorg, Och endast få chansen att uppleva en längtan efter vacker kärlek. Moln som svävar ovan, En vilja till att släcka värme. En värme som så förundrat hjälper kristaller från solen att träffa min ledsna själ. Ett ljus så fantasiskt och fullt av färger att den sorg som så länge funnits, Fylls med ett skratt. Skratt som överlever allt och att denna oändlighet som så länge tryck ner min själ, Försvinner ut i en tacksamhet och överlåter ansvaret om frihet till mig. Den hjälp jag så länge strävat om att få är inte längre en tanke i min fantasi, Utan ett brus av den friska vind som finns runt omkring och omfamnar både dig och mig. Den lilla flickan är nu stark och modig, Jag är lycklig och lättad över att även jag kunde få lära mig känslan av glädje. Jag har lärt mig att min hjälp finns precis här, där jag står. Vid det så levande hav och dess friska vind som jag nu andas i, Är jag inte längre ensam. För jag har lärt mig att du alltid finns här, här hos mig. Varje slag mitt hjärta slår, är dina andetag.