December
Thursday 3 January 2008 photo 1/2
|
Jag heter Kajsa. Jag är 16 år och gillar makaroner och köttbullar. Jag var en helt vanlig tjej, tills för ett halvår sen. Jag brukade spela fotboll på fritiden och ha roligt med mina kompisar. Det bästa jag visste var att ligga på vår gräsmatta bredvid Josefina och skratta tills vi båda fick ont i magen. Mamma brukade komma ut från köket och fråga vad det var som var så förskräckligt roligt. Det kunde vi förstås inte förklara, så mamma fick gå in igen, lika förbryllad som hon kom ut. Josefina och jag var experter på att skratta åt sådant som ingen annan fattade. Vi hade helt enkelt roligt. Jag tror att det är den egenskapen som gör att två människor kan stå ut med varandra i ur och skur, utan att någonsin tvivla på sin vänskap. När man inte behöver säga allt man tänker, båda vet vad det gäller ändå. När man nästan kan fylla i varandras meningar. Man känner varandra utan och innan helt enkelt. Jag minns en gång när vi satt i vårt klassrum och hade en lagom kul historia lektion. Efter en stund sneglade jag på Josefina och blev plötsligt full i skratt. Det gick inte att stoppa, vi satt där dubbelvikta och höll oss om magen båda två, på varsin sida av klassrummet. Ingen annan förstod någonting, fast det gjorde vi inte själva heller i och för sig. Vi hade bara roligt. Det behövs fler som vi, tror jag. Så många människor tar allting på så stort allvar. Ibland måste man bara få släppa alla tankar och hänge sig helt åt stunden. Det var en sak som jag och Josefina var bra på. Vi skämdes självklart åt situationer då vi gjort bort oss, och vi oroade oss ibland inför morgondagen. Men samtidigt levde vi så otroligt mycket i nuet, mer än de flesta andra. En gång när vi var på väg hem från skolan skulle vi gå över ett övergångsställe. Samtidigt kom det en liten tant som rörde sig mödosamt och långsamt framåt med hjälp av en käpp. - Vill du att jag ska hjälpa dig? frågade Josefina. - Tack snälla du, Gud välsigne dig, svarade tanten och vi gick försiktigt över gatan. Josefina var snäll. Betydligt snällare än jag om jag ska vara ärlig. Hon var den snälla och hjälpsamma, medan jag var den lite egoistiska och självupptagna. Det är inget jag säger för att upphöja Josefina till skyarna. Det var så det var. Jag tänker heller inte förneka att jag var otroligt avundsjuk på henne ibland för att alla tyckte om henne så mycket. Hon var en sådan som alla hälsade på och log åt. Ingen ville den tjejen något illa. Kanske just för att hon alltid satte andras bästa före sitt eget. Jag har många gånger funderat över hur det egentligen kom sig att vi kunde bli så bra kompisar. Jag var övertygad om att jag inte förtjänade henne på långa vägar. Hon kunde ju lära känna vem hon ville, varför just jag? Jag minns den dagen som igår. Den där dagen för fem år sedan, då jag kom som nyinflyttad till Josefinas klass. Vi var 11 år och gick i årskurs fem. Min pappa hade fått ett nytt jobb som gjorde att vi var tvungna att flytta från villan som vi bott i så länge jag hade levt. Jag var inte bara sådär nervös och pirrig som alla som kommer till ett nytt ställe är när jag stod utanför klassrummets dörr. Eftersom jag var blyg och försiktig som barn var jag livrädd och darrade som ett asplöv. Förmiddagen var en ren plåga, jag var övertygad om att alla stirrade på mig hela tiden och jag vågade aldrig lyfta blicken från skolbänken. När det var dags för lunch följde jag efter klungan av skrikande barn mot matsalen, fortfarande med ögonen blint stirrande ner i marken. Plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde en röst säga: - Hej! Det är du som är Kajsa va? Den nya tjejen? - Jo, det är jag, sa jag förvirrad över att någon tilltalade mig. - Jag heter Josefina, vill du sitta bredvid mig i matsalen? Tänk vilka underbara människor det finns. Josefina räddade mig den dagen, så som hon gjorde så många gånger efter det. Efter den lunchen tog det inte lång tid innan jag blev accepterad i klassen utan att bara vara ”den nya tjejen”. Att en sådan enkel fråga kan göra att en människas självförtroende växer så enormt är helt fantastiskt. Josefina gjorde att jag kände mig unik, accepterad och fri i en enda salig blandning. Hon hjälpte mig att förstå att varje människa bestämmer över sitt liv och hur de ska möta morgondagen. Nu får ni inte tro att vi alltid var bästa vänner efter det, så som det är i sagorna. Nej minsann, det har gått både upp och ner, men på något vis har jag ändå alltid känt att Josefina har funnits där när jag har behövt henne. De senaste åren har vi kommit varandra närmare och närmare, och jag måste trots allt säga att hon var min allra bästa vän. Vi passade ihop, det måste ha varit den där berömda kemin som stämde mellan oss. Vi bråkade hett medan i nästa stund slänga oss i varandras armar och skrika ”jag älskar dig”. Det går inte riktigt att förklara det där. Jag tror att det är någonting som man måste uppleva för att kunna förstå. Josefina blev den vän som fanns för mig i vått och torrt, hon som man aldrig tvekade att gå till. Hon var den jag kunde skratta tillsammans med, hon var den jag kunde gråta tillsammans med. Hon betydde det mesta för mig. Jag kunde aldrig tänka mig ett liv utan henne. Josefina är död. JOSEFINA ÄR DÖD FÖR HELVETE! Jag är inte längre den där vanliga tjejen som spelar fotboll och äter makaroner och köttbullar. Jag är hon som folk tycker synd om. Hon som det viskas och tisslas om överallt där man tror att hon inte hör. Jag är den som blev kvar. Jag är hon som ingen vågar prata med, eftersom de inte vet vad de ska säga. Jag är hon som går runt på jorden och låtsat att det finns något att kämpa för, något som gör livet värt att leva. fortsättning följer...
Annons
Visa toppen
Show footer