fortsättning från 3/1 Jag har kommit på något konstigt idag. Livet går vidare vad som än händer. Jorden fortsätter att snurra, radion fortsätter att spela tjatig musik och glassbilen skriker glatt ut sin signal. Ingenting har förändrats i den stora världen. Trots att min värld har rasat totalt. Jag har insett hur otroligt liten och obetydlig en liten människa egentligen är. Josefina är död, och så många människor har ingen aning om det. De fortsätter sina liv som att ingenting har hänt. Ingenting har heller hänt, i deras värld. Och hur lite jag än vill det så måste även mitt liv fortsätta sin vandring. Mamma och pappa tjatar om allt jag borde göra, kompisar skriker efter uppmärksamhet och skolan påminner om avgörande prov. Prov! Hur kan de på något sätt tro att jag tycker att ett prov är viktigt när Josefina är död? Innerst inne vet jag att jag måste ta tag i allting, men inte än. Inte nu. Jag vet att alla bara vill mig väl. De vill att jag ska få annat att tänka på, som ska göra det lättare att gå vidare. Men jag vill inte gå vidare! Jag vill att det ska bli som förut, jag vill vrida tillbaka tiden! Det är ett så tjockt, grått moln kring mig och jag hittar inte ut. Jag vill bara lägga mig ner och sova, länge. Sova tills allt är bra igen, tills allt har löst sig. Jag kommer ihåg för ett par år sedan, när Josefina var alldeles nykär. Hon var sådär härligt förälskad som bara en tonåring kan vara när hon äntligen har hittat sin första kärlek. Jag var väldigt glad för hennes skull, men var samtidigt lite avundsjuk eftersom inte jag hade någon att vara förälskad i. Men det låtsades jag självklart inte om i Josefinas närhet. Den lyckliga pojken var två år äldre än oss. Det var en populär kille som hade haft många tjejer innan Josefina. Hon blev dödligt kär i honom och var beredd att offra mycket för att deras förhållande skulle hålla. Det var en period då vi gled ifrån varandra lite. Josefina hade så mycket i tankarna som inte jag förstod. Hon hade även mindre och mindre tid för mig. Men efter ungefär två månader kom hon plötsligt och knackade på min dörr, en sen torsdagskväll. Hon var alldeles rödgråten och slängde sig i min famn så fort jag öppnade dörren. Vi gick in i mitt rum och hon berättade att den fantastiska killen hade gjort slut eftersom ”Josefina inte var tillräckligt mogen för hans smak”. Vilken skitstövel, var det första som kom ur min mun. Men Josefina bara grät. Efter någon timme hade hon dock lugnat ner sig och hon sade då att hon aldrig mer skulle lita på någon kille. Hon bad om förlåtelse för att hon hade svikit mig och lovade att hon alltid skulle finnas där för mig, när helst jag behövde henne. Hon lovade mig det. Josefina, jag behöver dig nu! fortsättning kan möjligtvis följa...

Annons

The photo has no tags

January 2009