''Har ni någonsin känt er värdelösa, meninglösa, eller kanske helt enkelt maktlösa, bara känna sig tom, som om man inte kan göra något? Om ni vet hur just det känns, borde ni förstå hur ont det gör i mig nu när jag skriver detta.
Att veta att man inte kan göra något, utan bara låta saker och ting glida iväg gör ont, tanken gör mig gråtfärdig, jag kommer ihåg det du sa till mig en dag, varje ord. '' - även fast den där texten är påhittad, skrivit den till en novell, så är det ändå så jag känner mig just nu, eller ja, på ett ungefär. Det jag skriver nu handlar nog om lite vad som helst, och jag vet inte varför jag skriver ut det här, för det är väl egentligen ganska privat. Detaljerat kommer det dock inte bli. Men till saken;
Jag känner mig värdelös, meningslös och maktlös. Jag försöker för nåt som inte kommer att hända och det gör ont, att jag oavsett vet att det inte kommer att hända nåt, igen, så försöker jag, det är nog det som gör så helvetes ont i mig. Att jag fortfarande hoppas, hoppas och hoppas om och om igen, varje dag så hoppas jag på något slags mirakel ska hända. Från en dag till en annan, alltid samma känsla, stenen i magen och krampen i bröstet som tynger ner mig. Allt bara växer och växer, det kanske inte syns men det känns, känns så jävla hårt. ''Den sköra blomman tappar sina sista blomblad'' Exakt så, citatet stämmer så jävla bra, bladen faller och livskänslan försvinner längre och längre bort. Den är allt för långt bort för att jag ska kunna känna och ta tillbaka den.
Blod, tårar, allt rinner ner på samma gång, var och varannan dag. Jag är inlåst i min egna kropp, precis som att vara fast i en glasbur utan någon väg ut, jag sitter där och skriker mig själv döv. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, vecka för vecka, månad för månad. alltid samma tankar och funderingar, samma obehag i kroppen, allt är detsamma som det var förra vecka, förra månaden, förra året. jag står kvar på samma ställe, som i filmer ni vet. allt spolas framåt runt om en medans man själv står kvar.
ingenting händer, det dunkar, dunkar hårdare än vanligt. Allt blir förstört och faller i bitar, så små att man knappt kan pussla ihop dom igen. Vilse mitt i ingenting. tankar rusar hit och dit, känslar tonar bort. Hjärnan går igång och kroppen får stryk.
Jag faller, faller som en fågel med brutna vingar. Jag kraschar ner på marken med en smäll. Kontrollen och medvetandet kollapsar. Det blir svart, och helt plötsligt så försvinner allting, den enda tanken jag har är ''det här har hänt mig förut''.
Dagen går som vanligt, kvällen närmar sig. Nervositeten, ångesten, tankar, känslan närmar sig bröstkorgen, krampen som redan sitter där blir starkare och starkare. Jag försvinner in i mig själv, ännu en gång. jag är rädd, jag skakar.
Jag vet inte vart jag är, jag vet inte vem jag är. Helt försvunnen i allting. panikångesten sitter så jävla nära, nästan så att jag skulle kunna dra i den och ta den till mig. kroppen blir förlamad. Ben som bara känns livlösa och som blir svagare och svagare.
Armar som bara hänger. Jag orkar inte ta mig upp, jag är längst ner. Under allt vatten som finns i brunnen. ljusa tider, ljusa tankar, lycklig känsla, vart fan försvann det? Det sa bara poff. Aldrig, nej aldrig. Ingenting, finns bara inte.

torkar mina tårar och
trycker ner känslorna som
fastnat i halsen

tiden läker
inte alla sår
jag insåg det
för längesedan

det lättar men
minnen och
mardrömmar
går inte att sudda ut

en lukt
en sak
ett ord
är allt som behövs
för att kastas tillbaka

till det man allra helst vill glömma

Vissa dagar vill jag bara rymma, som en gång tiden jag gjorde då allting var jobbigt, jag drog mig bort från problemen, jag löste de aldrig utan gjorde saken bara värre varje gång. Det är väl ungefär så jag gör nu, fast.. jag sitter hemma och stänger ute allting. Människor och omvärlden. Jag orkar inte denna jävla känsla längre. Både familj och kärlek. De två värsta. Jag är kär och då menar jag verkligen det, har nog aldrig i hela mitt liv känt såhär för en enda person, utan honom. Och han vet vem det är, jag vet att jag borde nöja mig med att vara vänner. Men det gör ont, för jag älskar honom, det vet jag nu. Skulle ha varit 5 fucking månader den 15 april. 15 december 09 är ett minne för livet. Jag försöker, även fast det gör ont. För jag vill inte förlora dig helt, det är det sista jag vill. Jag orkar inte med att alla ska klaga på mig, klaga på hur jag är som person. Jag skriker, jag är hyper, jag är medveten om det. Men har ni tänkt på att jag kanske är så för nåt som har hänt när jag var mindre? Nej, antagligen inte. Ni kallar mig omogen, ni säger att jag skriker för mycket. Men ni låtsas som om inget har hänt, och jag måste säga; omogna töntar som inte vågar stå för de ni tycker. Ni är 18, jag är 16, men ni är fega. Om ni tycker nåt om mig, säg det för i helvete till mig och inte till andra. Och jag är fullt medveten om att jag inte är så jävla mogen själv som skriver detta på bdb, but what's the point? Jag tänker inte slösa min tid på er. Jag är egentligen bara glad över att sånt här händer, för då vet jag vart jag har er någonstans. Då vet jag vilka som är mina riktiga vänner osv.

Min mamma är störd huvudet, hon klagar, klagar och klagar. Hon är feg och försvarar sig med nåt som har hänt för längesedan, why? Jo, hon har ingenting att komma med. Jag vet att jag själv gör det ibland, men jag erkänner det iallafall. Hon.. vågar inte det, hon vet att jag har rätt. Hon tror att jag är dum i huvudet, hon lägger sig i mitt liv, och då menar jag verkligen det. Jag får inte träffa de jag vill, jag får inte umgås med de jag vill, jag får inte göra det och det och det. Hon tror att det hjälper genom att jag ska gå till psykolog, vilket jag gjorde en gång i tiden, det kanske hjälpte under stunden, men när man slutade gå dit, så rasade allting och började återgå, till det gamla vanliga igen. Jag är trött på att det alltid jag som ska stå i centrum för dig. Varför kan du inte bara någonsin låta mig vara och tro på vad jag säger ibland? Jag orkar inte med dig längre. Jag är trött på allt tjat, gnäll hit och dit och allt annat som har med dig att göra.

Egentligen vill jag bara skrika
jag vill riva sönder mig själv
jag vill trasa sönder det lilla
som fortfarande är helt

och när du säger att jag måste lova
och när jag säger att jag inte riktigt kan
egentligen vill jag förklara
att jag drömmer om det ständigt
en sjuk längtan efter det destruktiva

Min kropp skriker fortfarande
och jag vill inget hellre än att flyta iväg
tappa bort verkligheten för ett tag

Men hur ska du någonsin kunna försöka
förstå att jag inte riktigt kan leva
utan tanken på att falla tillbaka
jag har slutat balansera på kanten
till avgrunden.''

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Anonymous Sun 11 Apr 2010 19:51

älskling
du vet att jag alltid finns för dig.
du kan prata med mig om allt och det hoppas jag att du vet.
jag kommer älltid att finnas för dig det är bara att ringa eller sms för jag har alltid tid för dig.
jag älskar dig verkligen och lever inte utan dig.
du är verkligen som den här storesystern jag ALDRIG kommer kunna få-
du finns för mig och ställer alltid upp, och jag gör samma för dig.
jag kommer alltid att ha axeln som du kan luta dig mot.
jag har famnen du kan gråta ut i och jag har kramar som alltid värmer.
glatt som sorgligt.
och jag finns för dig dag som natt.
vi har bråkat EN gång på 3 år.
gör inget dumt älskling, ring mig.
kämpa, du måste kämpa.
jag larar mig inte utan dig.
jag hjälper dig upp när du är som svagast ochg det vet du.

- Read more -